utbränd disktrasa
Suttit och googlat på nunnekloster och silence retreats, blev så vansinnigt sugen på att åka någonstans för att hitta mig själv. Men sen kom jag på att det är ju precis vad jag gör här hemma; sitter ensam i tystnaden med ett stort kyskhetsbälte på. Typ. Och inte fan blir jag gladare av det. Och inte hittar jag mig själv heller. Jag är mer lost än någonsin.
Kanske borde jag komma iväg på någon orgie-resa istället? Hittar jag inte mig själv på en sån resa så är i alla fall möjligheten att stöta på Mannen i Mitt Liv störren än här hemma i alla fall. Och det vore ju typ hälften vunnet.. och om inte så skulle jag åtminstone få uppleva en massa spännande, exotiska, erotiska orgier och hisnande orgasmer i rökelstunga rum. Rökelsetunga mörka rum i sådana fall rum för jag ser för jävlig ut för tillfället (och för att vara ärlig så är jag inte upplagd..jag vill ha kramar och vara liten igen, sexighetsfaktor noll).
Well well, blir varken orgier eller kloster ikväll. Det blir substitut popcorn och nagelvård som varken kompenserar för det ena eller andra men distrherar mig från grubbleriet en liten stund. Arghh vad sjukt jobbigt det är att vara människa. Vad vill jag med mitt liv? Vad drömmer jag om, vad vill jag uppleva, vad gör mig glad? Just nu har jag ingen f-ing aning och det gör mig så frustrerad. Jag brukade vara ganska lättroad; en utekväll, lite shopping, några vänner och tillvaron tdde sig helt ok trots pengaproblem och andra detaljer som skulle kunna smolkat ner.
Nu har jag egentligen inga större problem; jag har ett jätteroligt jobb (som jag uppenbarligen inte klarar av eftersom jag kajkat ur totalt), jag bor ok (eller halva sanningen, har flyttat från kollektivet och får nycklarna till lilla ettan i Oktober. Just nu i mammas lägenhet medan hon pysslar om mormor i Norrland) förutom att min hjärna inte vill ta in någon information. Error error, känns som att jag är överfylld på intryck och inte kan ta in en endaste grej. Jag förstår inte hur jag kunde hamna här...
"Utmattad" och "utbränd" är f.ö hemska ord, tänker på sönderbränd mat och sura, fadda disktrasor när jag hör orden. Stämmer bra överens med hur jag mår iofs. Men ändå..
en lördag
Har tvättat, torktumlat och vikt kläder, terapi på ngt vis.. Med en sol som skiner ute så blir det nog en långpromenad idag. När jag tänker efter så känner jag inte så värst för att promenera idag, har avverkat åtskilliga mil de senaste promenaderna då jag bara gått och gått och tänkt och tänkt. Och inte blivit så värst mycket klokare.. Kan man inte dammsuga hjärnan någonstans? Ta bort allt grått, förmultnat äckligt ludd och ersätta det med ett fint, sockerspunnet rosafluffigt litet ludd i stället.
Borde höra av mig till de vänner som sms'at och undrar var jag håller hus. Sorgligt faktum att de är löjligt lätträknade; de många bekanta jag har/hade gav nog upp för längesen, är generellt dålig på att höra av mig och svara på sms..det har varit så mycket annat att tänka på. Och det känns som att jag varit på resande fot så länge. Men nu är jag här. Ska inte åka någonstans. Förutom den där inre resan som alla rekommenderar en att man ska ta för att Komma TIll Ro Med Sig Själv. Låter så jäkla enkelt, men hur fan gör man?
kvällen och tanken
Jag får inte ihop hur min hjärna kunde koka över så här, jag bara fattar inte att jag igonerat mig själv så länge, så mycket. Det känns inte bra. När det man ska vara mest rädd om är sig själv.
Skör är bara förnamnet. Peta på mig och jag skulle rasa ihop som en liten sorglig hög.
En mening formade sig själv vi huvudet idag; "Att vara lyckad är ingenting värt om det det förtar lyckan". Så har jag skapat mig min alldels egna quote idag, helt tom i huvudet är jag ändå inte.
Det är så många tankar som snurrar runt där uppe.. skulle jag blivit utmattad om jag hade haft någon vid min sida? Skulle jag kört på lika hårt om jag hade haft någon som jag älskar vid min sida? Kanske. Kanske inte.
Att jobba kan vara substitut för mycket. Lätt att kompensera för misslyckade kärleksrelationer med att vara driftig och duktig och perfekt på jobbet.. säger såklart inte att det i alla lägen är på det viset, klart att det är viktigt oavsett vad att utvecklas på jobbet och allt det där.. men för mig har det varit så jäkla vansinnigt viktigt att vara duktig, omtyckt, driftig, påhittig, lojal, flexibel och tillgänglig på jobbet. Låter förresten som egenskaper som man skulle kunna läsa om på Mötesplatsetn eller nåt. Problemet är att när all den energin kanliseras på en enda sak och det är arbete.. så blir det väldigt andefattigt. I alla fall för mig.
Jag inser att det måste mer till i mitt lilla liv för att hitta tillbaka till den glada skrutt som jag brukade vara..jag har bara inte kommit på exakt vad..
fredag
Tillbringade dagen i skogen, promenerade från Bergshamra genom Hagaparken. Så fridfullt och lugnt på morgonen, senare på dagen brukar den svämma över av skolklasser på frilufsdag och barrnvagnsdragande mammor och pappor. Men i morse var det bara jag. Det finns inget bättre än att vara i naturen, lyssna på ljuden som är så behagliga, så långt ifrån storstadsbullret som faktiskt finns på väldigt nära håll egentligen.
Vad sa läkaren då? Jag kommer inte ihåg riktigt, men hon tryckte på min gråtknapp så hon satt mest och tröstade mig och hummade förstående. Sen skrev hon ett sjukintyget där och beskrev mina symptom; att jag INTE visar tecken på psykos eller suicidala tendenser, men att jag är fysiskt och psykiskt utmattad, att jag har ångest visar tecken på att var låg samt att min motorik är ngt nedsatt (??). Jag som trodde att det bara KÄNDES som att allt går så långsamt, men tydligen syns det också, vilket fått mig att raska på stegen i parken idag...jag menar även om jag är låg och känner mig långsam så är det ju inte ngt man vill skylta med..så fåfäng är jag, sjukt fånigt I know.
Undrar förresten varför hon skrev hur jag INTE mår, känns ju som att det listan skulle kunna blir hur lång som helst. Kanske är det vanligt hos psykostiska och suicidala att vara långsamma och ångestfyllda och så ville hon bara klargöra att jag inte är på väg att hoppa från någon bro eller springa naken stockholm runt, inte vet jag. Onödigt iaf. Varför funderar jag ens på det, så oviktigt.
(Kommer på mig själv med att fundera på allt möjligt och omöjligt, nu när jag faktiskt har tid att tänka på annat än bara jobb. I går funderade jag länge på hur de egentligen får bort majsen från själva majskolven när man köper majskorn på burk..måste vara ngn specialmaskin..)
Har ångest över jobbet, jagas av tankar som styr mig in på jobbet och högarna av "to do" som måste ha vuxit bara under den här veckan. Trodde jag skulle gå till doktorn och få en "quick fix", att jag skulle vara tillbaks på banan efter ett par dar.. jag måte tänka om.
Vet inte vad det varit med den här dagen, men jag har varit ledsen, sorgsen.. det går inte att fixa en utmattad sönderstressad själ över en weekend. Fan. Jag har liksom tänkt att "en släng av lite utmattning kommer man väl över på ett par dar". Tji fick jag.
Varje mening tar längre tid att formulera än vanligt och datorn stressar mig. För att vara ärlig så finns det nog ingenting som inte stressar mig just nu. Mataffären som med alla människor och alla varor som man måste välja emellan, och sen kön som man ska köa sig igenom ger mig totalpanik. Jag börjar svettas och har flera gånger lämnat en halvfull korg och bara gått ut. Orkar helt enkelt inte.
Detta skrämmer mig. Jag vill bara be back to normal igen..fort. Känner mig helt knäpp som mår så här..från solcialt kompentent karriärkvinna till folkskygg eremit som gillar när skogen är tom på folk. Hade någon sagt till mig för ett halvår sen att jag skulle må så här så hade jag tagit det för ett riktigt dåligt skämt..
höst och lilla jag
In i väggen
Jag har alltid varit duktig. Och jag har satt mitt värde i vad jag gör och inte vem jag är. Prestera, prestera, prestera, visa att jag kan, att jag är bra. För vem då? undrar jag nu när jag sitter här med alla de symptom som som kännetecknar att kroppen och psyket är överbelastat till gränsen.
Det kom liksom smygande, små diffusa varningssignaler som jag gjorde allt för att ignorera, det var ju bara kroppen som bråkade, ingenting att bry sig om; ont i huvudet, tryck över bröstet, trötthet..det var väl sånt som alla personer med ett busy liv kände tänkte jag och presterade vidare.
Under semestern i Juli så gjorde mest 1 sak: sov. Tänkte att det var ju perfekt att jag fick vila lite när jag var ledig. Problemet var att det kändes som att jag aldrig sovit färdigt, jag kunde alltid sova lika mycket till. En vecka var jag helt sängliggande, jag hade så ont i kroppen och var så slut. Men det gav med sig och jag började jobba igen med en rivstart; resor och grejer som behövde styras upp. En ny chefsroll på jobbet, samtidigt som jag balanserade med min gamla roll. Folk överallt som bad mig fixa olika saker, en inbox med minst 300 emails per dag, 2 team som behövde support, en sofia-skrutt som inte kan vara på 2 ställen samtidigt. Väldigt hektiskt, emn kul också, och jag drevs av känslan att visa att "jag kan". Jag kan allt. Det var bara den blå supermannen-dräkten som saknades, så bra skulle jag visa alla att jag var.
I augusti så small det till. Jag fick svårt att andas och trycket över bröstet var så tungt att jag trodde att jag inte kunde ta mig någonstans utan att kroppen kändes som tung gele. Huvudet som dunkade av smärta så snart jag försökte göra ngt. "Måste vara ett virus" tänkte jag och gick till doktorn. Jag bad dem ta prover på allt som tänkas kan.. coh det visade sig att jag dragit på mig lunginflammation, att jag inte återhämtat mig från när jag var sjuk under semestern. Antibiotika och lite vila, sen var jag på banan igen. Ingen tid att förlora, och massa saker att styra upp.
Trycket över bröstet blev bara värre. Och värre. På jobbet kunde jag sitta framför datorn för att helt plötsligt känna att hela världen gungande, jag tappade balansen, vid ett par tillfällen svimmade jag. SÅ fort telefonen ringde eller datorn plingade om nytt email frick jag hjärtklappning och började kallsvettas. Jag var så svag att minsta ansträngning kändes som att bestrida ett berg. Trots kollegors och familjens oroliga blickar så fortsatte jag; det fans inte utrymme för att vila i min värld.
Tillbaka till läkaren; "nu för ni för fan ta och hitta felet! Jag har inte tid att mås så här" gormade jag till läkaren innan jag började gråta och paniskt berättade hur viktigt det är att jag är "up and running" fort som tusan eftersom jag har jobbresor att göra och saker att styra upp. Läkaren tittade på mig och frågade "Du tror inte att du har stressat för mycket?" Jag? Stressa? Nej, vad tar du mig för? Jag har full kolla på läget och dessa symptom är absolut fysiska och beror inte på bristande kontrol och totalt hjärnsläpp, är du dum i huvudet. ANDRA blir stressade, själv klarar jag av ALLT. Läkarens misstro lyste ur ögonen, men hon skickade vidare mig till Södersjukhuset för vidare provtagningar.
Överläkaren tittade på mitt kallsvettblanka ansikte och konstaerade: Du ser verkligen matt ut. Vi måste utreda det här ordentligt. Äntligen någon som fattade att det måste vara något fysiskt fel på mig. Återigen fick jag berätta om mina symptom; ett tryck över bröstet, marken som gungar, svettattackerna, gråtattackerna, huvudvärken och tröttheten.
15 rör med blod till provtagning, lungröntgen, ekg, ryggmärgsprov, de tog tester för allt som tänkas kan.
Alla prover indikerade att jag är frisk som en nötkärna. Inga konstigheter, fullkomligt normala värden. Innan jag fick åka hem så titade läkaren på mig och det såg verkligen ut som att han vägde orden: Du har inga fysiska fel, men på de symptom du visar så låter det som att det skulle det kunna vara så att du är utmattad, utbränd. Var rädd om dig och fundera på det jag sagt.
Idioter, tänkte jag och gick hem. Jag är inte utmattad, jag är inte utbränd. Sånt är för loosers och jag är ingen förlorare; jag är ju mitt i karriären och håller på att visa både mig själv och världen hur duktig och bra jag är. Utmattade kan andra bli, de där lite sämre, svagare individerna som inte pallar trycket. Så tänkte jag och knogade på.
Tills en dag på jobbet, det var en sån där dag då to do-listan var så lång att jag inte såg slutet, telefonen ringde oavbrutet och jag kände mig så otillräcklig att jag inte visste var jag skulle börja som det bara small till.
Golvet gungade och jag hörde inte vad folk sa när de pratade med mig. Texten flöt ihop på datorn, jag kunde inte ta till mig någon information. Jag hörde kollegorna som pratade till mig, men jag uppfattade inte orden, allt bara flöt ihop.
Jag åktehem och grät. Grät av frustration att jag inte klarar av det, att jag är långsam, dum och inte tillräckligt bra. Känslan av misslyckande var total.
När jag vaknade följande morgon låg en stor tuss med hår på kudden och poletten trillade ner; nu måste jag göra något åt saken, det har gått för långt. Någonstans måste även jag inse mina begränsningar. Innan vägen tillbaka blir alldeles för lång och innan jag blir flintskallig (tänk att fåfängan trots allt kan vara en drivande kraft).
Och här sitter jag nu, på doktors inrådan om att skriva av mig, och försöker att förstå vad som hände, försöker sortera upp vad som är vad och hur jag kunde bli så här skrutt. Och hur frekvent jag ignorerat mina egna varningsklockor.
Min telefon är avstängd, datorn på under begränsad tid. Jag sover, sover och sover som en törnrosa. Och det hjälper. Trycket över bröstet har lättat lite även om det bara behövs en ringsignal för att hela jag går in i panikläge och pulsen börjar dunka för fullt.
Jag är facinerad över att kroppen kan ge en så tydliga fysiska symptom, det fanns inte i mitt huvud att jag skulle vara överarbetad eller utmattad. Framförallt så känner jag en respekt för min kropp som idogt signalerat och signalerat tills jag slutligen fattat.
Jag har bara ett mål uppsatt för mig själv de närmaste veckorna (och längre än så förresten): att vara snäll mot mig själv. Det är tid för det nu.
..
Jag vet inte vad det är, men idag har jag gått omkring med en klump i magen, alltså förutom PMS-klumpen. En tyngd över bröstet som inte vill försvinna. Kanske bara lite höstdepp, eller helt enkelt sorg över beslut. Kan man vara sorgsen och lättad samtidigt? Jo, det var dagens retoriska fråga, klart man kan..
Dumpar karamellkungen för den här månaden nu. Han fyller ingen funktion, utan ger en bara diffus magknip och hjälper den redan uppsvullna magen att känna sig ännu mer uppsvälld, som en ballong med cement i.
Usch, jag känner mig skrutt idag.
Nya tag
Fört och främst, bara som en liten allmän SMHI-varning: Stormvarning med risk för kraftiga stormbyar och tunga regnskurar. Måttligt till isande kallt och växlande temperatur; Sofia har PMS.
Malta-vistelsen kan sammanfattas med 2 ord; hektiskt och varmt.
Hemkomsten kan sammanfattas med 2 ord; hektiskt och kallt.
Det var mycket på Malta; uppdateringar, planering, försöka få saker att så smidigt som möjligt rulla på. Intensivt och jätteroligt. Somnade så tidigt om kvällarna, det är jobbigare än man tror att hoppa in i en ny roll. Hjärnan har gått på högvarv och den här helgen har jag verkligen behövt göra absolut ingenting.
Nu är jag som sagt på hemmaplan igen, landade i torsdags natt, sent sent på skavsta.
På flyget satt jag bredvid en egyptisk missionärsfamilj, de hade startat någon sorts kyrka på malta och skulle till Sverige för att predika. Man träffar mycket nya vänner när man är ute och reser:-)
Mamman pratade med mig hela tiden, berättade om Guds vilja och hennes mission att omvända förtappade själar och leda dem till den rätta vägen. Jag antar att hon såg en stackars syndare bredvid sig och en potentiell omvändelse. Tyvär gjorde jag nog henne grymt besviken.
Hon var även galet flygrädd och bad för sitt liv halva resan, det var så mycket turbulens under flygningen. Jag bad henne be för mig också när hon ändå höll på (då såg jag en gnuta hopp tändas i hennes ögon; kanske kunde jag omvändas ändå). Hon satt med händerna knäppta och mumlade i över en timme medan jag satt och kedjeåt M&M's. Jag tror att vi båda visste vilket sätt som hade mest lugnande effekt på oss. Hennes böner var antagligen lika lugnande för henne som mina chokadiga färgglada socker-chocker var för mig, jag nickade till och med till en stund.
Vi landade utan en skråma, och hon grät av lättnad; hennes böner hade hjälpt oss till en säker landning! Hon skrev upp sitt nummer och fick mig at lova att höra av mig när jag kommer till Malta nästa gång, (vet inte riktigt hur jag ska ta mig ur den utan att brinna i skärselden i resten av mina dagar). När vi klev av planet så skyndande jag mig till väskbandet, jag var livrädd för att hamna bredvid dem på bussen, jag var färdig med Gud och allt sånt för kvällen, midnatt, trött, och inte alls kyrklig. SOm tur var hamnade jag inte med dem utan med en snarkande spritluktande finländare, är inte livet fullt av kontraster?
Wel well, nu blir det inga flygningar än på ett tag, ska bli skönt att vara i Sverige några veckor nu.
Jag har tagit ett beslut. Jag ska flytta från det hus jag bor i. Jag är färdig med att dela boende med 10 andra. Och jag tror att de är färdiga med mig med. Känns jättetråkigt och jobbigt på många sätt, men ibland måste man bara slänga sig ut och bryta sig loss, hur obekvämt det än må vara. Jag behöver min tid helt enkelt. Kollektivt boende är inget för mig. Dessutom om man inte delar samma värderingar, det blir sjukt jobbigt.
Jag börjar undra om jag är kapabel att ens leva med en person framöver.. det vore ju väldigt trevligt med tanke på familj och allt sådant...jag vet inte...just nu ser jag otroligt mycket fram emot att leva med mig själv, låter ju helt eremitigt, men så är det.
Nu ska jag i alla fall lägga mig med nya GW Person-boken och Mannen i mitt liv för kvällen: Karamellkungen
helg
Jag har somnat tidigt tidigt om kvällarna, helt slut. I helgen blir det massor med sol och bad, känner för att ligga och mysa med bok.. hoppas bara att snörvlet går över; ALLTID när jag är här blir jag fökyld. Har räknat ut att det är AC' som körs på typ minusgrader precis överallt. Nu sitter jag på hotellrummet, utan ac, varmt. Men hellre det än att vara förkyld en endaste dag till.
Gick till apoteket igår och fick hostmedicin med röd trekant på flaskan. Den hjälper, men gör en lite... seg. Men det är ok, nu kan jag iaf vila ut ordentligt under helgen.
Så mycket info att smälta.. men så himla roligt. Jag ser verkligen fram emot den här hösten som kommer att innebära massa resande.
Nästa vecka ska jag ta tag i mission hitta lägenhet här, vill ha något litet, nära kontoret. Jag kommer nog att hitta något. Men måste skamset erkänna att hotell-liv är ganska... bekvämt. Allt liksom bara finns och man behöer inte rodda med grejer som att bädda sängen eller tvätta handdukar. Iofs kanske inte det mest personliga boendet, men i vilket fall, jag klagar inte:-) Efter allt som varit hemma i huset så känns det dessutom lyxigt att vara ensam, att inte behöva ta några som helst hänsyn till någon. Men allting har ju såklart både för och nackdelar..kanske kontrasterna som gör det?
packad och klar
Besviken på hur mainstream Pride känns här jämfört med i Amsterdam.. satt med ett par vänner i bahnhof-tältet och förundrades över hur många barnfamiljer (straighta) som letat sig fram till Kungsträdgården i jakt på gratiskarameller.
Jag tror inte att öppenhet funkar inte i Stockholm. Inte än på ett tag i alla fall. Det är som om alla queeriga människor gått och gjort sig mer svenssonaktiga, medan svensson's försöker queera till sig lite. Resultatet blir som man kan vänta sig; lite sådär lagom.. vanlijigt, snällt, barnvänligt. Jag kräks.
Jag vill ha läderbögarna med rumpan bar och transorna på meterhöga klackar i lack-bodies. Som det varit tidigare, när stället faktiskt varit inhägnat. Synd att det krävs ett staket för att folk ska våga vara sig själva, men fullt förståeligt i en stad som är så uniform och med männsikor som är så vansinnigt rädda för allt som är annorlunda.
Hoppas, hoppas det här öppna området var en engångsföreteelse eller att folk genomgår en fundamental attitydförändring tills nästa år så att folk kan få komma ur garderoberna ifred.
I morgon är det Malta-dags igen, packat det sista. Blir borta i 10 dagar, känns som ett bra tag. Mycket grejer att stå i så tror dagarna kommer att rusa iväg.
Sa hejdå till mamma och missen idag, mamma bjöd på god lunch och massa babbel. Det är det absolut bästa med att bo i Sverige, närheten till familjen, att bara kunna kvista över. BLir löjligt rörd när jag tänker på det...
Nu är det dags att sussa tidigt, ska upp om 5 timmar, usch för tidiga flygtider.
Natti.
tisdag
natt
Känslor och tankar. Inofficiellt möte på terassen. Olika åsikter. Nödvändigt. Tungt.
Tankarna far till Amsterdam och en vän som är sjuk. Skulle vilja vara där. Ännu tyngre.
Maktlöshet är den värsta känslan, just nu skulle jag vilja ha en hel hög med super power som jag kunde strössla över alltihopa. Eller som jag kunde strössla över mig själv. Känner mig skrutt helt enkelt.
Sista juli
Att 3 veckor kan gå så fort ändå..alldeles för fort. Försöker summera ihop vad jag har gjort. Badat, solat, cyklat, promenerat i skogen, suttit på uteserveringar och sippat rosé,tänkt tänkt och tänkt, typ. Skulle inte ha något emot 3 veckor till av detta.
Idag är bara en sån där dag då jag är less. Less på att vara singel, trött på att sitta på avbetalningar, panikslagen över att sommaren snart är slut. Den här vintern ska jag bunkra med vitaminer och bra böcker.
I morgon drar pride igång, med tema öppenhet. Bra, men jag kan inte låta bli att tänka på det hemska som hände i Norge.. och hoppas att kungsan kommer att få vara i fred för galningar. Häromnatten hade jag en så stark dröm; att jag befann mig på ön och höll på att bli skjuten. Jag vaknade och kräktes ut genom mitt fönster. Saker kan påverka en så stark utan att man förstår det i vaket tillstånd.
Huset jag bor i består av 11 väldigt olika själar. L, en av dem, har blivit ombedd att flytta ut. Utslängd om man ska vara rakt på sak. Känns helt förjävligt och inte demokratiskt alls. Besviken över människors bristande kommunikationsförmåga. Det hus som kändes som "hemma", känns som en krigszon där alla går och pissar revir och vaktar på varandra. Kanske jag subjektivt överdriver men jag är ledsen. Ledsen över att det inte gick att prata sig till en lösning och ledsen för att en person jag tycker om sitter i skiten.
Om inte de här känslorna ger med sig måste jag tänka över läget ordentligt. Det är inte värt bo på ett ställe där man inte känner sig hemma...
På röda korsets sida söker de så många frivilligarbetare. Jag skulle vilja pyssla med något sådant för en tid. Finnas för medmänniskor och inte jaga runt i det här ekorrhjulet som kallas karriär.
..funderar på ett varv runt Brunnsviken, snabba steg brukar hjälpa tankarna styra åt det positivare hållet..
havet och layouten och natten
I vilket fall som helst, 3 veckors semester tar snart slut, fattar inte att tiden kan gå så fort ibland. Har inte gjort så mkt, men kanske just det som behövdes, vila.
En mening surrar i bakhuvudet, antar att det är en undermedveten klokhet som ligger där och surrar; jag är jag är jag är... Jag. Är. Inget "jag ska" eller "jag borde". Är räcker långt. Längre än längst.
Nu ska jag sussa sött efter dag på stranden och eftermiddag i segelbåt. Nästa sommar ska jag manövrera en selgebåt alldeles själv. På alla de 7 haven. Färdas genom stormigaste stormarna och Ta Mig Igenom Dem på ett alldeles fantastiskt sätt. Min alldeles egna förmåga att tämja seglen efter de platser jag vill resa till kommer efter många utmaningar att för mig till.... förhoppningsvis ännu mera mig.:-) Så det så!
Natti natt.
Vilken dag..
I morgon kommer papps förbi med en cykel som jag ska få låna. Helt perfekt att ha nu när jag är ledig. Jag ska svischa runt i stockholm på denna blåa herrcykel, slängandes med min nya frisyr, underbart!
Pratade med Em idag, det var längesedan sist.. nu bor vi i samma land med pratas aldrig. Visst, vi lever olika liv, men det ska väl egentligen inte spela någon roll, eller? Det är nästan så att det fysiska avståndet gör att man liksom inte orkar, att man stänger av helt istället. Bara för att man är sjukt lat eller vad det nu är.
I vilket fall som helst; vi pratade länge idag och det kändes som att inte en dag gått sen vi sågs sen. Vi avhandlade det senaste och uppdaterade varandra på alla fronter. Hon ska ha barn igen om ett par månader. Jag kan bara inte fatta att tiden går så himla fort, jag tycker det var nyss hon sa att hon var med barn första gången! Och jag är typ 7 år ädre och har inga barn. Jag har inte ens en kille som kan killa mig på ryggen och säga att jag är bäst... men men, det löser sig. Jag är ganska duktig på att peppa mig själv även om det där med ryggkillandet är lite joxigt att göra på egen hand:-)
Det är svindlande att inte ha någon plan, vanligtvis har jag en kalender som är späckad från 08.00-17.00. Nu är den tom och jag kan fylla mina dagar med precis vad jag vill, vilken lyx! Inga möten som pockar, inga åtaganden, som det ska vara när man har semester med andra ord.
Såg en tröja på bik bok igår som jag verkligen är sugen på, superfin och sitter alldeles perfekt! Den har poppat upp i mitt huvud flera gånger idag, vill ha vill ha vill ha. Ska sova på saken, men är det regnigt i morgon så måste det faktiskt få lov att bli ett substitut a la tröstpris för utebliven sol. Helt plötsligt känns det som att det faktiskt inte gör något om det är en dassig dag i morgon:-)
Natti
Span i solen
2011-07-13
Förra veckan jobbade jag på Malta, och de malteser jag pratade med var förundrade över hur besatta vi svenskar är att prata om vädret. Jag har inte tänkt på det tidigare, men våra liv kretsar ju kring att anpassa aktivitet efter väder. På Malta finns inte samma tänk eftersom det alltid är +30 och sol, typ. De skulle komma över en sväng till Svedala så skulle de inom ett par timmar fråga om kommande minuters väder, man kanske måste uppleva molnen regntung himmel för att förstå vidden av hur mycket vi uppskattar när det är uppehåll.
En stor kaffe och sen får det bli ett varv runt Brunnsviken, förhoppningsvis i solen :-)
Sockervaddstopparna är borta- nyklippt :-)
Broren badar
Nybadad
