fredag
Den här dagen...
Tillbringade dagen i skogen, promenerade från Bergshamra genom Hagaparken. Så fridfullt och lugnt på morgonen, senare på dagen brukar den svämma över av skolklasser på frilufsdag och barrnvagnsdragande mammor och pappor. Men i morse var det bara jag. Det finns inget bättre än att vara i naturen, lyssna på ljuden som är så behagliga, så långt ifrån storstadsbullret som faktiskt finns på väldigt nära håll egentligen.
Vad sa läkaren då? Jag kommer inte ihåg riktigt, men hon tryckte på min gråtknapp så hon satt mest och tröstade mig och hummade förstående. Sen skrev hon ett sjukintyget där och beskrev mina symptom; att jag INTE visar tecken på psykos eller suicidala tendenser, men att jag är fysiskt och psykiskt utmattad, att jag har ångest visar tecken på att var låg samt att min motorik är ngt nedsatt (??). Jag som trodde att det bara KÄNDES som att allt går så långsamt, men tydligen syns det också, vilket fått mig att raska på stegen i parken idag...jag menar även om jag är låg och känner mig långsam så är det ju inte ngt man vill skylta med..så fåfäng är jag, sjukt fånigt I know.
Undrar förresten varför hon skrev hur jag INTE mår, känns ju som att det listan skulle kunna blir hur lång som helst. Kanske är det vanligt hos psykostiska och suicidala att vara långsamma och ångestfyllda och så ville hon bara klargöra att jag inte är på väg att hoppa från någon bro eller springa naken stockholm runt, inte vet jag. Onödigt iaf. Varför funderar jag ens på det, så oviktigt.
(Kommer på mig själv med att fundera på allt möjligt och omöjligt, nu när jag faktiskt har tid att tänka på annat än bara jobb. I går funderade jag länge på hur de egentligen får bort majsen från själva majskolven när man köper majskorn på burk..måste vara ngn specialmaskin..)
Har ångest över jobbet, jagas av tankar som styr mig in på jobbet och högarna av "to do" som måste ha vuxit bara under den här veckan. Trodde jag skulle gå till doktorn och få en "quick fix", att jag skulle vara tillbaks på banan efter ett par dar.. jag måte tänka om.
Vet inte vad det varit med den här dagen, men jag har varit ledsen, sorgsen.. det går inte att fixa en utmattad sönderstressad själ över en weekend. Fan. Jag har liksom tänkt att "en släng av lite utmattning kommer man väl över på ett par dar". Tji fick jag.
Varje mening tar längre tid att formulera än vanligt och datorn stressar mig. För att vara ärlig så finns det nog ingenting som inte stressar mig just nu. Mataffären som med alla människor och alla varor som man måste välja emellan, och sen kön som man ska köa sig igenom ger mig totalpanik. Jag börjar svettas och har flera gånger lämnat en halvfull korg och bara gått ut. Orkar helt enkelt inte.
Detta skrämmer mig. Jag vill bara be back to normal igen..fort. Känner mig helt knäpp som mår så här..från solcialt kompentent karriärkvinna till folkskygg eremit som gillar när skogen är tom på folk. Hade någon sagt till mig för ett halvår sen att jag skulle må så här så hade jag tagit det för ett riktigt dåligt skämt..
Tillbringade dagen i skogen, promenerade från Bergshamra genom Hagaparken. Så fridfullt och lugnt på morgonen, senare på dagen brukar den svämma över av skolklasser på frilufsdag och barrnvagnsdragande mammor och pappor. Men i morse var det bara jag. Det finns inget bättre än att vara i naturen, lyssna på ljuden som är så behagliga, så långt ifrån storstadsbullret som faktiskt finns på väldigt nära håll egentligen.
Vad sa läkaren då? Jag kommer inte ihåg riktigt, men hon tryckte på min gråtknapp så hon satt mest och tröstade mig och hummade förstående. Sen skrev hon ett sjukintyget där och beskrev mina symptom; att jag INTE visar tecken på psykos eller suicidala tendenser, men att jag är fysiskt och psykiskt utmattad, att jag har ångest visar tecken på att var låg samt att min motorik är ngt nedsatt (??). Jag som trodde att det bara KÄNDES som att allt går så långsamt, men tydligen syns det också, vilket fått mig att raska på stegen i parken idag...jag menar även om jag är låg och känner mig långsam så är det ju inte ngt man vill skylta med..så fåfäng är jag, sjukt fånigt I know.
Undrar förresten varför hon skrev hur jag INTE mår, känns ju som att det listan skulle kunna blir hur lång som helst. Kanske är det vanligt hos psykostiska och suicidala att vara långsamma och ångestfyllda och så ville hon bara klargöra att jag inte är på väg att hoppa från någon bro eller springa naken stockholm runt, inte vet jag. Onödigt iaf. Varför funderar jag ens på det, så oviktigt.
(Kommer på mig själv med att fundera på allt möjligt och omöjligt, nu när jag faktiskt har tid att tänka på annat än bara jobb. I går funderade jag länge på hur de egentligen får bort majsen från själva majskolven när man köper majskorn på burk..måste vara ngn specialmaskin..)
Har ångest över jobbet, jagas av tankar som styr mig in på jobbet och högarna av "to do" som måste ha vuxit bara under den här veckan. Trodde jag skulle gå till doktorn och få en "quick fix", att jag skulle vara tillbaks på banan efter ett par dar.. jag måte tänka om.
Vet inte vad det varit med den här dagen, men jag har varit ledsen, sorgsen.. det går inte att fixa en utmattad sönderstressad själ över en weekend. Fan. Jag har liksom tänkt att "en släng av lite utmattning kommer man väl över på ett par dar". Tji fick jag.
Varje mening tar längre tid att formulera än vanligt och datorn stressar mig. För att vara ärlig så finns det nog ingenting som inte stressar mig just nu. Mataffären som med alla människor och alla varor som man måste välja emellan, och sen kön som man ska köa sig igenom ger mig totalpanik. Jag börjar svettas och har flera gånger lämnat en halvfull korg och bara gått ut. Orkar helt enkelt inte.
Detta skrämmer mig. Jag vill bara be back to normal igen..fort. Känner mig helt knäpp som mår så här..från solcialt kompentent karriärkvinna till folkskygg eremit som gillar när skogen är tom på folk. Hade någon sagt till mig för ett halvår sen att jag skulle må så här så hade jag tagit det för ett riktigt dåligt skämt..
Kommentarer
Trackback
