mera norrland
Norrland:-)
Jukkasjärvi
Detta skrev jag i söndags, när jag kommit fram, men antagligen var jag så trött att jag inte ens kunde publicera utan det hamnade i "utkast"
"Så, nu har jag både hunnit komma fram och installera mig lite. Tågresan var låång, och jag trodde det skulle vara tomt på folk eftersom jag åkte på en lördag och allt, men vad fel jag hade. Det var proppfullt med folk, heelt galet.
Åkte i samma kupé med en tjej som också skulle uppåt och jobba, och med en kiruna-tant som inte för sitt liv förstod vad vi skulle upp i Kiruna och göra, när det är så kallt och allt.
På station blev jag hämtad av vad jag tror är platschefen för ishotellet, han körde mig till huset som jag ska bo i och sen hade jag dagen fri att göra mig hemmastadd. Jag var bara tvungen att hitta skidspåren, körde en halvmil och det kändes såå härligt.
Jag bor i en villa med ett gäng andra, de verkar jättetrevliga. Men nu jobbar många, så jag har stället för mig själv under kvällen.
Nu är jag trött som en sääl, jag har verkligen sömnbrist efter tågnatten.
Natti natti och får skriva mer när huvudet och kroppen har landat ordentligt:)"
Men nu har jag ju faktiskt hunnit vara här i nästan 3 hela dagar och jag börjar känna mig som hemma.
Jag bara älskar all skog, och norrlänningar är så störtsköna på sitt lite långsamma, eftertänksamma sätt.
Jag har dessvärre hamnat i "fel" hus. Men flyttar i morgon till ett annat. Det är inget fel på huset i sig, det är hur gulligt som helst. Bara det att mina kära grannar består av 20-åringar som bor hemifrån för första gången och Bara. Vill. Festa. Jag känner det liiiite som att vi för tillfället befinner oss på olika platser i livet. Vissa åker till Jukkasjärvi för att festa, andra för att åka skidor och titta på skogen. Jag tillhör den senare, lite mossigare varianten, helt klart.
Alltså, inget fel med en utekväll någon gång ibland, men här snackar vi om människor som just upptäckt alkoholens egenskaper och vill uppleva fyllor och hångel och vakna i fel säng och kräkas i trappen. Varje natt. Men jag förstår dem, och jag är faktiskt road av att se allt detta men som lite utanför, jag sitter verkligen på första parkett. Alla intriger om vem som sa och gjorde vad, vem som varit otrogen och vem som betett sig svinigt. Jag kommer så väl ihåg hur det var för x antal år sen (vill inte tänka på hur många år sen det var sen man var 20), när världen liksom gick runt en själv... så är det väl litegrann fortfarande kanske, men nu är cirklarna lite större:-)
I vilket fall, att sitta på första parkett har sitt pris, dvs störd nattsömn, stulen mat och ett kök som inte går att ta sig fram i. Men imorgon är det alltså slut på Sofias tid på fritidsgården och jag flyttar till ett annat jättemysigt hus som känns lite mer... vuxet.
Jag har jobbat i 2 dagar nu. Det känns så skönt att ha klara riktlinjer. Gästerna ska vara nöjda och det är egentligen det stora målet som är tacksamt att jobba mot eftersom folk som åker hit är på så gott humör.
Det känns fantastiskt att inte vara i någon chefsposition, utan jag gör bara vad jag blir tillsagd, alla är glada och jag orkar ge mig ut på skidtur efter jobbet:-)
Det här är verkligen vad jag behöver, det här ger mig så mycket energi, jag bara älskar det och känner hur hela kroppen och själen bara Mår Bra.
Dan före avresa
Snart är jag på väg. Om 24 timmar sitter jag på tåget, herregud vad de sista dagarna bara rusat iväg!
Idag har jag fixat en telefon som har täckning i norrland (3 verkar ju sluta funka norr om Sundsvall), handlat åt farmor och blivit bjuden på gudomlig hemmagjord rulltårta (som jag bara måste ta receptet på, användbart i framtiden när jag har landat, skaffat familj och har 17 barn att baka födelsedagstårtor åt).
När jag burit in matkassen i farmors hall så började jag storgråta när det slog mig att vi inte kommer att ses på ett par månader...här åker jag upp och ska hitta mina rötter och sitter den största roten kvar här i stockholm (rent metaforiskt så var den riktigt dålig, men jag är säker på att ni fattar vad jag menar).
Men nu känns det i alla fall bättre. Jag är på väg, det känns jättekul och spännande. Och jag kommer ju hem igen. Och farmors hade sin sista behandling i veckan, så vi har tummat på uteservering i Maj.
Nu ska jag fixa med sista prylarna och öppna en iskall staropramen.
Idag har jag fixat en telefon som har täckning i norrland (3 verkar ju sluta funka norr om Sundsvall), handlat åt farmor och blivit bjuden på gudomlig hemmagjord rulltårta (som jag bara måste ta receptet på, användbart i framtiden när jag har landat, skaffat familj och har 17 barn att baka födelsedagstårtor åt).
När jag burit in matkassen i farmors hall så började jag storgråta när det slog mig att vi inte kommer att ses på ett par månader...här åker jag upp och ska hitta mina rötter och sitter den största roten kvar här i stockholm (rent metaforiskt så var den riktigt dålig, men jag är säker på att ni fattar vad jag menar).
Men nu känns det i alla fall bättre. Jag är på väg, det känns jättekul och spännande. Och jag kommer ju hem igen. Och farmors hade sin sista behandling i veckan, så vi har tummat på uteservering i Maj.
Nu ska jag fixa med sista prylarna och öppna en iskall staropramen.
Vilken dag!
Idag var en dag som hette duga, det kan jag lova. Om jag trodde det skulle bli action action så var det en väldigt klen beskrivelse av vad det innebär att flytta 1200 km, om än så bara för ett kort tag.
Jagat runt som en tokig sen i morse. Eller rättare sagt jag började dagen med att desperat gå till mac-butiken för att få hjälp med att installera allt som jag inte kunde själv (vilket känns lite korkat så här i efterhand eftersom jag nu fattat att allt är så pedagogiskt, läckert och enkelt att till och med jag skulle klarat av det). De var så hjälpsamma och vänliga att jag nästan började undra om de fått något uppiggande i frukostflingorna. Jag menar, jag fick nästa en omänsklig reaktion "vad kuul att se dig igen, sist ut igår och först in idag" och "inga problem, klaaart vi ska hjälpa dig omedelbums". Och det 10 minuter innan öppningsdax!! Eller kanske är det bara jag som blivit påverkad av för många år av holländsk service som är mer i stil med "ok du får handla här bara du inte frågar en endaste jävla fråga" eller "jag kan absolut inte hjälpa dig, för jag jobbar faktiskt bara här". I vilket fall, preppade frukostflingor eller ej, de var sjukt snälla och hjälpsamma vilket gjorde hela resten av dagen så mycket enklare!
Allt är nu i alla fall inhandlat, tror jag (på bekostnad av nära & kära som jag fått avboka roliga möten med,men jag lovar att det är inget roligt att umgås med en skrutt som springer omkring som en skållad råtta). Skidkläder och raggsockor, moon boots och långkalsonger. Det känns som att jag ska på världens äventyr, jag kan bara inte fatta att jag om 48 timmar sitter på ett tåg som tar mig rätt upp till tjottahejti Vad har jag givit mig in på?:-)
Jagat runt som en tokig sen i morse. Eller rättare sagt jag började dagen med att desperat gå till mac-butiken för att få hjälp med att installera allt som jag inte kunde själv (vilket känns lite korkat så här i efterhand eftersom jag nu fattat att allt är så pedagogiskt, läckert och enkelt att till och med jag skulle klarat av det). De var så hjälpsamma och vänliga att jag nästan började undra om de fått något uppiggande i frukostflingorna. Jag menar, jag fick nästa en omänsklig reaktion "vad kuul att se dig igen, sist ut igår och först in idag" och "inga problem, klaaart vi ska hjälpa dig omedelbums". Och det 10 minuter innan öppningsdax!! Eller kanske är det bara jag som blivit påverkad av för många år av holländsk service som är mer i stil med "ok du får handla här bara du inte frågar en endaste jävla fråga" eller "jag kan absolut inte hjälpa dig, för jag jobbar faktiskt bara här". I vilket fall, preppade frukostflingor eller ej, de var sjukt snälla och hjälpsamma vilket gjorde hela resten av dagen så mycket enklare!
Allt är nu i alla fall inhandlat, tror jag (på bekostnad av nära & kära som jag fått avboka roliga möten med,men jag lovar att det är inget roligt att umgås med en skrutt som springer omkring som en skållad råtta). Skidkläder och raggsockor, moon boots och långkalsonger. Det känns som att jag ska på världens äventyr, jag kan bara inte fatta att jag om 48 timmar sitter på ett tåg som tar mig rätt upp till tjottahejti Vad har jag givit mig in på?:-)
snart sova
Långt samtal med farmor. Motvilligt medger hon att det KAN vara kul att jag åker.. om jag kommer tillbaks inom vissa uppfyllda kriterier (som jag skakade hand om över telefon) nämligen att jag:
-Inte gör en långkörare, max ett par månader
- Inte kommer hem med en hel renfarm
- absolut inte flyttar permanent
- absolut hittar hem
Typ.
Känner jag mig själv rätt så kommer jag att vara lika glad över att åka hem som jag är just nu över att åka, det brukar ju vara så där med kontraster och gräset på andra sidan och allt det där..
Listan över grejer som måste fixas imorgon är låång och börjar ungefär så här:
underställ
skidbyxkor+jacka
strumpor
skidglasögon
fleecetröjor
... och slutar med allt som jag redan har men som måste lyckas knökas ner i väskorna. Det blir bra (mitt nya mantra).
Tänkte skriva att det mesta kan man väl köpa där men kom på att det kan man ju inte alls det....ahhh, jag måste verkligen få till den här packningen på ett bra sätt, och på typ noll tid. Det får helt enkelt lösa sig. Om inte annat så får de en bortkommen stockholmare att garva åt som inte tänkt på att ta med sig ditten och datten (typ, "hur kunde hon glömma en renskinnspäls"), men det får jag väl helt enkelt bjuda på då:-)
-Inte gör en långkörare, max ett par månader
- Inte kommer hem med en hel renfarm
- absolut inte flyttar permanent
- absolut hittar hem
Typ.
Känner jag mig själv rätt så kommer jag att vara lika glad över att åka hem som jag är just nu över att åka, det brukar ju vara så där med kontraster och gräset på andra sidan och allt det där..
Listan över grejer som måste fixas imorgon är låång och börjar ungefär så här:
underställ
skidbyxkor+jacka
strumpor
skidglasögon
fleecetröjor
... och slutar med allt som jag redan har men som måste lyckas knökas ner i väskorna. Det blir bra (mitt nya mantra).
Tänkte skriva att det mesta kan man väl köpa där men kom på att det kan man ju inte alls det....ahhh, jag måste verkligen få till den här packningen på ett bra sätt, och på typ noll tid. Det får helt enkelt lösa sig. Om inte annat så får de en bortkommen stockholmare att garva åt som inte tänkt på att ta med sig ditten och datten (typ, "hur kunde hon glömma en renskinnspäls"), men det får jag väl helt enkelt bjuda på då:-)
feb 2012 (ingen insikt denna gång)
Ibland bara vänder det. Och det var precis vad som hände idag.
Jag hade verkligen givit upp, löneförhandlingen med Jobbet Som Jag Ville Ha bara rann ut i sanden, himlen grågrå, humöret så nere att jag verkligen tycker synd om de stackars människor som råkat korsa min väg (förlåt mamma, förlåt älskade ex:et som i allra högsta grad fick en påminnelse om att jag lever, eller lever om kanske man ska säga)..
Jag låg i sängen i morse och dumstirrade på tapeten, tänkte på allt jag borde ta mig för men som jag inte orkade för att INGENTING som jag ville verkade gå vägen. Apati är bara förnamnet (man orkar bara kämpa så mycket, sen så blir i alla fall jag helt lamslagen, paralyserad). Men. Så rinde telefonen. Och helt plötsligt är jag på väg till Jukkasjärvi!!! Vilket känns heeelt fantastiskt jätteroligt!
Så nu är det action action och fixa fixa. Nya Fina Mac book air inköp, tågbiljett och sovvagn bokad. I morgon blir det fixelitrix med varma kläder och allt sånt, spännande!
Blir dock lite rädd inför mitt snabba humörsskifte, herregud vilket brett spann av känslor på osunt kort tid...men det kanske är så det är att vara människa? Eller så är det helt enkelt så att vara Sofia..
Pappa är i vilket fall som helst övertygad om att jag kommer att träffa en misshandlande norrlänning (Jägarna-stuket med snus och tovigt hår o allt) som spärrar in mig i ett isolerat hus på vischan och har ihjäl mig och mina stackars köldskadade fötter som jag inte har fått lov att packa in i raggsockor. Pappa... och han kallar mig dramatisk.
Jag hade verkligen givit upp, löneförhandlingen med Jobbet Som Jag Ville Ha bara rann ut i sanden, himlen grågrå, humöret så nere att jag verkligen tycker synd om de stackars människor som råkat korsa min väg (förlåt mamma, förlåt älskade ex:et som i allra högsta grad fick en påminnelse om att jag lever, eller lever om kanske man ska säga)..
Jag låg i sängen i morse och dumstirrade på tapeten, tänkte på allt jag borde ta mig för men som jag inte orkade för att INGENTING som jag ville verkade gå vägen. Apati är bara förnamnet (man orkar bara kämpa så mycket, sen så blir i alla fall jag helt lamslagen, paralyserad). Men. Så rinde telefonen. Och helt plötsligt är jag på väg till Jukkasjärvi!!! Vilket känns heeelt fantastiskt jätteroligt!
Så nu är det action action och fixa fixa. Nya Fina Mac book air inköp, tågbiljett och sovvagn bokad. I morgon blir det fixelitrix med varma kläder och allt sånt, spännande!
Blir dock lite rädd inför mitt snabba humörsskifte, herregud vilket brett spann av känslor på osunt kort tid...men det kanske är så det är att vara människa? Eller så är det helt enkelt så att vara Sofia..
Pappa är i vilket fall som helst övertygad om att jag kommer att träffa en misshandlande norrlänning (Jägarna-stuket med snus och tovigt hår o allt) som spärrar in mig i ett isolerat hus på vischan och har ihjäl mig och mina stackars köldskadade fötter som jag inte har fått lov att packa in i raggsockor. Pappa... och han kallar mig dramatisk.
Lärdom 1.0
Jaha. Så var det 2 månader sen sista raden här.. jag har kommit in i en skrivblocksperiod, dvs måste skriva ner saker för hand, kanske fått tangentbordsfobi:-) Så nu har jag i vilket fall som helst anteckningsblock strödda huller om buller fulla med ostrukturerade tankar, som en galen professor typ. En galen professor som fortfarande inte blivit upptäckt kan väl vara värt att nämnas. Deras storhet brukar ju komma fram några generationer efter att de dansat iväg till himlen eller helvetet eller vad det nu är som väntar när dagarna på lilla jorden är räknade. Om man ens hamnar någonstans (jag vill ju tro det, annars är det ännu mer panik över allt som måste upplevas innan man blir en liten jordhög)? Herregud nu är jag ute och far i andra tankar än vad som var menat. Igen.
Vi börjar om.
Jag har inte skrivit på ett par månader. Nu skriver jag. Bra sak.
Sen sist.. har massa saker hänt, och det är som vanligt kaos i huvudet. Men på ett bra sätt (ordet "kaos" klingar negativt på något sätt.. men kan inte hitta ngt annat ord som beskriver det virrvarr av tankar som strömmar igenom det här lilla hjärnkontoret).
Kaos och förändring är bra. Framförallt är det ett bevis på att man är Levande. Vilket väl är hela poängen. Eller?
De känns som om de senaste 10 åren varit någon sorts existentiell kris som i huvudsak bottnar i 2 frågeställningar:
1. Vad vill jag göra (från hjärtat, i mig själv, utan att väga in andras värderingar)
2. Vad borde jag göra (vad räknar familjen, samhället, vännerna, kollegorna, grannarna och allas mostrar o fastrar som "rätt" värderingar/livsmål)
Svaren går inte ihop. Jag balanserar i gränslandet mellan andras förväntningar och mina egna drömmar. Från och med Just Nu tänker jag skita i det. Om jag ALLTID, konsekvent, och helhjärtat lyssnar på min inre röst så har jag åtminstone gjort mig själv glad. Och det är bra nog. Amen.
Vi börjar om.
Jag har inte skrivit på ett par månader. Nu skriver jag. Bra sak.
Sen sist.. har massa saker hänt, och det är som vanligt kaos i huvudet. Men på ett bra sätt (ordet "kaos" klingar negativt på något sätt.. men kan inte hitta ngt annat ord som beskriver det virrvarr av tankar som strömmar igenom det här lilla hjärnkontoret).
Kaos och förändring är bra. Framförallt är det ett bevis på att man är Levande. Vilket väl är hela poängen. Eller?
De känns som om de senaste 10 åren varit någon sorts existentiell kris som i huvudsak bottnar i 2 frågeställningar:
1. Vad vill jag göra (från hjärtat, i mig själv, utan att väga in andras värderingar)
2. Vad borde jag göra (vad räknar familjen, samhället, vännerna, kollegorna, grannarna och allas mostrar o fastrar som "rätt" värderingar/livsmål)
Svaren går inte ihop. Jag balanserar i gränslandet mellan andras förväntningar och mina egna drömmar. Från och med Just Nu tänker jag skita i det. Om jag ALLTID, konsekvent, och helhjärtat lyssnar på min inre röst så har jag åtminstone gjort mig själv glad. Och det är bra nog. Amen.
vilket drag
Så här mycket folk var det som åkte ålandsfärja i torsdags, värsta röjet. Förutom ett gäng ryska balettdasörer, så var det jag och mina kollegor som regerade på detta flytande nöjespalats...eller vad man ska kalla det.
Jag blir alltid så beklämd på dessa båtar, vet inte vad det är; musiken (hissmusik), buffén (slaffsigt),resenärerna (ölmagade och fulla), det känns så oerhört sorgligt på ngt vis. Ett skepp innehålande levande vrak, typ.
Idag blir det julklapps-shopping. Målet är att komma hem med alla julklappar OCH ett glatt, harmoniskt, ostressat humör. Wish me good luck!!:)
..
Det finns en person i mitt liv som fyller min själ med en sådan stark kärlek. Hon är klok, snäll, klarsynt och jävlar anamma. Egentligen heter hon något annat men av mig kallas hon rätt och slätt för farmor.
Helt enkelt ett levande bevis på att åldern inte har någon betydelse: när den man har mest utbyte av i hela universum är mer än en livstid äldre än en själv.
Nu är hon sjuk och kalendern är fylld av behandlingar, provtagninar, ännu mer behandling med illamående vila emellan. Jag tjatar och gnatar och trugar lite mer; det är hennes tur att ta emot hjälp nu, efter alla år av att tänka på andra.. men inser samtidigt att jag nog skulle reagera precis likadant själv, jag är på så många sätt en spegelbild av henne (möjligtvis lite mer korkad och oerfaren).
Ledordet genom hela min släkt verkar nämligen vara "kan själv". Men ibland kan man fan inte själv. Ibland kan man inte alls. Och varför ska det då vara så svårt att sträcka fram en hand för att få hjälp? Kanske är det en blandning av att man inte vill vara någon till last, och att man är rädd. Rädd för att ingen tar tag i ens hand och hjälper när man behöver det som bäst. Nä då garderar man sig istället med ett "kan själv" för att slippa all eventuell besvikelse.. jag vet inte, jag hobbypsykologiserar, men tror inte jag är helt ute och cyklar ändå..
I vilket fall, ikväll tänder jag ett ljus och hoppas, hoppas, hoppas att det går åt rätt håll och att älskade, finaste, farmor ska förgylla den här planeten med sin närvaro länge till..
Helt enkelt ett levande bevis på att åldern inte har någon betydelse: när den man har mest utbyte av i hela universum är mer än en livstid äldre än en själv.
Nu är hon sjuk och kalendern är fylld av behandlingar, provtagninar, ännu mer behandling med illamående vila emellan. Jag tjatar och gnatar och trugar lite mer; det är hennes tur att ta emot hjälp nu, efter alla år av att tänka på andra.. men inser samtidigt att jag nog skulle reagera precis likadant själv, jag är på så många sätt en spegelbild av henne (möjligtvis lite mer korkad och oerfaren).
Ledordet genom hela min släkt verkar nämligen vara "kan själv". Men ibland kan man fan inte själv. Ibland kan man inte alls. Och varför ska det då vara så svårt att sträcka fram en hand för att få hjälp? Kanske är det en blandning av att man inte vill vara någon till last, och att man är rädd. Rädd för att ingen tar tag i ens hand och hjälper när man behöver det som bäst. Nä då garderar man sig istället med ett "kan själv" för att slippa all eventuell besvikelse.. jag vet inte, jag hobbypsykologiserar, men tror inte jag är helt ute och cyklar ändå..
I vilket fall, ikväll tänder jag ett ljus och hoppas, hoppas, hoppas att det går åt rätt håll och att älskade, finaste, farmor ska förgylla den här planeten med sin närvaro länge till..
snart ny vecka
Åh älskade helgen, var tog du vägen?
Fredagskvällen började med något som skulle vara ett par lugna öl men slutade med fest halva natten. Det satte på något sätt prägeln på resten av helgen som fullkomligt svämmat över av varma täcken, goda saker och skräp-tv.
Lagom till att jag känner mig tuff som en örn igen så är lämligt (eller tråkigt) nog helgen snart över, redo för en ny vecka!
Fredagskvällen började med något som skulle vara ett par lugna öl men slutade med fest halva natten. Det satte på något sätt prägeln på resten av helgen som fullkomligt svämmat över av varma täcken, goda saker och skräp-tv.
Lagom till att jag känner mig tuff som en örn igen så är lämligt (eller tråkigt) nog helgen snart över, redo för en ny vecka!
beslut
I drömmen jag hade i natt stod jag i en hiss (tillsammans med utbrända medsystrar, tror jag skymtade både Babben och Mia Skäringer där i hiss-spegeln), på väg neråt efter ett viktigt möte på översta våningen. Så helt plötsligt tappar hissen fäste och vi faller handlöst medan jag tänker "nej nedrans också, var det inte mer, ska jag kraschlanda på det här sättet?". Men hissen stannade i sistat stund och jag kunde kliva ur den, omskakad men hel.
Budskapet var väldigt tydligt: Akta dig så att du inte kraschar, och om du kraschar, bromsa i tid.
Så nu har lilla jag tagit ett stort beslut och det känns så himla bra!
Budskapet var väldigt tydligt: Akta dig så att du inte kraschar, och om du kraschar, bromsa i tid.
Så nu har lilla jag tagit ett stort beslut och det känns så himla bra!
Onsdag kväll
Mitt tidigare normaltillstånd hette Kaos i förnamn och Impulsiv i efternamn. Tvära kast, snabba beslut och skjuts in i ugnen! Voila, vad plockar vi fram, jo en splittrad, känslosam, idéspruta som kastar sig in i precis vad som helst och hur som helst. På en väldigt överhettad plåt.
Sofia är alltid i stormens öga på något märkligt vis. Mina vänner kan bekräfta att det alltid är just jag som hamnar i de mest bisarra eller traumatiska händelserna. Det är liksom inte konstigt att det var just jag som befann mig i Thailand under tsunamin eller bakom bilen som sprängdes i stan för ett år sen. Det är snarare tvärtom "åh det var någon som rånade en bank i Gamla stan i går, konstigt att inte Sofia var där".
Det är roligt att vara med om saker. Det är häftigt, omtumande och väldigt intensivt att slunga sig ut. Men priset är att man lätt känner sig rastlös. Rotlös. Besinningslös. Om det inte finns en balans.
Ibland har jag tänkt att jag måste ha varit en riktig skitstövel i mitt förra liv som slungas in i alla olika sorts situationer i hopp om att lära mig en läxa. Men när jag tänker efter så behöver jag kanske inte backa bandet ett helt liv för att få ihop det, ingen är som sagt perfekt.
Min terapeut lägger stor vikt vid att pränta in i mig att alla belöningar inte behöver vara kortsiktiga, utan de bästa är oftast de långsiktiga. (Som att inte bränna lönen på shopping samma dag som den finns på kontot, utan lägga undan till nästa års semester. Typ).
Jag är helt med på principen, men som den uppleva nu-människa jag är så blir jag rädd på tanken att vänta. Och där tror jag att det börjar brännas lite, för skulle jag bara andas, tänka, agera istället för att agera, andas, tänka så skulle jag minimera risken att hamna i kaos.
Med fler nycklar i min hand till det virrvarr som kallas Själen så växer ännu fler frågor fram.
Vill jag vara utan kaos och upplevelser? Vad är lugn och ro? Vad är "att ha kul" Vad är viktigt och vad är oviktigt? Hjälp, vem är jag egentligen?
Och det finns ingen handbok, inget facit, förutom den inre kompassen som ibland pekar lite hit och ibland lite dit..
Sofia är alltid i stormens öga på något märkligt vis. Mina vänner kan bekräfta att det alltid är just jag som hamnar i de mest bisarra eller traumatiska händelserna. Det är liksom inte konstigt att det var just jag som befann mig i Thailand under tsunamin eller bakom bilen som sprängdes i stan för ett år sen. Det är snarare tvärtom "åh det var någon som rånade en bank i Gamla stan i går, konstigt att inte Sofia var där".
Det är roligt att vara med om saker. Det är häftigt, omtumande och väldigt intensivt att slunga sig ut. Men priset är att man lätt känner sig rastlös. Rotlös. Besinningslös. Om det inte finns en balans.
Ibland har jag tänkt att jag måste ha varit en riktig skitstövel i mitt förra liv som slungas in i alla olika sorts situationer i hopp om att lära mig en läxa. Men när jag tänker efter så behöver jag kanske inte backa bandet ett helt liv för att få ihop det, ingen är som sagt perfekt.
Min terapeut lägger stor vikt vid att pränta in i mig att alla belöningar inte behöver vara kortsiktiga, utan de bästa är oftast de långsiktiga. (Som att inte bränna lönen på shopping samma dag som den finns på kontot, utan lägga undan till nästa års semester. Typ).
Jag är helt med på principen, men som den uppleva nu-människa jag är så blir jag rädd på tanken att vänta. Och där tror jag att det börjar brännas lite, för skulle jag bara andas, tänka, agera istället för att agera, andas, tänka så skulle jag minimera risken att hamna i kaos.
Med fler nycklar i min hand till det virrvarr som kallas Själen så växer ännu fler frågor fram.
Vill jag vara utan kaos och upplevelser? Vad är lugn och ro? Vad är "att ha kul" Vad är viktigt och vad är oviktigt? Hjälp, vem är jag egentligen?
Och det finns ingen handbok, inget facit, förutom den inre kompassen som ibland pekar lite hit och ibland lite dit..
Morgon
..och i en mörk, vinterblek morgonstund ser jag min egen spegelbild och kan trots det skonigslösa skenet inte låta bli att känna stolthet och glädje. Över att finnas till. Över att klara mig. Över att tänka stora och små tankar. Trots hittegodsavdelningen och trampolinhoppen och alla de där utmaningarna som ibland känns som oöverstigliga hinder. Och trots håret som står åt alla håll och finnen som har letat sig fram på högra kinden. För att inte tala om alla ovalda val och obesvarade funderingar som väcker mig med nya frågetecken.
Ja, trots allt det där joxet som har en fenomenal förmåga att lägga en kletig hinna över en krispig morgon. Så vet jag att jag är okej, och där någonstans måste ju resan börja, eller hur? Det Stora äventyret med lilla mig. Nytt fräscht kapitel i Boken Om Mitt Liv som för övrigt består av alldeles för många sidor av upprepningar.
Vissa andra nöjer sig med att mumla något om att "byta blad" men jag skrålar med min fantastiska stämma så det ekar över alla skogar och berg och hav att jag byter ut hela bokhelvetet. Så det så.
Ja, trots allt det där joxet som har en fenomenal förmåga att lägga en kletig hinna över en krispig morgon. Så vet jag att jag är okej, och där någonstans måste ju resan börja, eller hur? Det Stora äventyret med lilla mig. Nytt fräscht kapitel i Boken Om Mitt Liv som för övrigt består av alldeles för många sidor av upprepningar.
Vissa andra nöjer sig med att mumla något om att "byta blad" men jag skrålar med min fantastiska stämma så det ekar över alla skogar och berg och hav att jag byter ut hela bokhelvetet. Så det så.
Att hoppa och att hoppas
Jag står på en trampolin, typ femman. Känner gunget. Under fötterna. Men hoppar inte. Nej jag står där och väger lite, tvekar..
Tidigare skulle jag slängt mig ut och jag skulle inte brytt mig om jag landade i ett sjuhelsikes magplask. Men nu är jag rädd. Vill inte göra mig illa. Vill inte falla fel. Tittar ner och det svindlar. Jag vet att jag måste. Våga.
Alla ni som tror att jag är en sån där frimodig, kavat varelse; ni har fel, fel, fel. Jag är feg, mest livrädd för att misslyckas. Så många val, tänk om jag väljer fel? Och hemska tanke: tänk om jag inte väljer alls och det blir försent?
Nej jag är inte ett jävla dugg modig, jag är mer som en förvirrad, borttappad fransig vante på hittegodsavdelningen. Lost but not yet found. Bland kvarglömda paraplyer, halsdukar och plånböcker, ja där ligger jag. Där, längst in i en liten låda i ett hörn. En borttappad liten själ med fransiga kanter (som med dagligt underhåll och lite tråckel skulle kunna få till en rationell tanke eller två). "Hitta mig" ropar den till kroppen som ångar på ute i den stora världen. "Du klarar dig inte utan mig, du måste ju stanna upp och Känna Efter". Innan du hoppar från trampolinjäveln.
Tidigare skulle jag slängt mig ut och jag skulle inte brytt mig om jag landade i ett sjuhelsikes magplask. Men nu är jag rädd. Vill inte göra mig illa. Vill inte falla fel. Tittar ner och det svindlar. Jag vet att jag måste. Våga.
Alla ni som tror att jag är en sån där frimodig, kavat varelse; ni har fel, fel, fel. Jag är feg, mest livrädd för att misslyckas. Så många val, tänk om jag väljer fel? Och hemska tanke: tänk om jag inte väljer alls och det blir försent?
Nej jag är inte ett jävla dugg modig, jag är mer som en förvirrad, borttappad fransig vante på hittegodsavdelningen. Lost but not yet found. Bland kvarglömda paraplyer, halsdukar och plånböcker, ja där ligger jag. Där, längst in i en liten låda i ett hörn. En borttappad liten själ med fransiga kanter (som med dagligt underhåll och lite tråckel skulle kunna få till en rationell tanke eller två). "Hitta mig" ropar den till kroppen som ångar på ute i den stora världen. "Du klarar dig inte utan mig, du måste ju stanna upp och Känna Efter". Innan du hoppar från trampolinjäveln.
Andas
Andas, andas, andas. Hitta inre flowet. INTE stressa. Lev.
Låter ju lätt som en plätt eller hur?
Men det är svårt som fan ska jag tala om, nästan en heltidssyssla som enbart funkar när man vandrar i urskogen. Och det kan man ju inte göra hela tiden, eller?
Stresshanteringsgrupp. Stressar dit för att hinna, för att inte komma sent. Tränar andningövningar. Jaha, var det så här enkelt att koppla ur och koppla av tänker jag och trippar hem på lätta steg. Går hem och övar. Och övar lite till i min iver att stressa ner. Vaknar med nackspärr. Fan.
Andas, andas, andas. Inte stressa upp mig över nacken, det kommer att släppa, bara slappna av för fan tänker jag irriterat. En lång bit kvar.
Låter ju lätt som en plätt eller hur?
Men det är svårt som fan ska jag tala om, nästan en heltidssyssla som enbart funkar när man vandrar i urskogen. Och det kan man ju inte göra hela tiden, eller?
Stresshanteringsgrupp. Stressar dit för att hinna, för att inte komma sent. Tränar andningövningar. Jaha, var det så här enkelt att koppla ur och koppla av tänker jag och trippar hem på lätta steg. Går hem och övar. Och övar lite till i min iver att stressa ner. Vaknar med nackspärr. Fan.
Andas, andas, andas. Inte stressa upp mig över nacken, det kommer att släppa, bara slappna av för fan tänker jag irriterat. En lång bit kvar.
utvilad
Någonting amazing hände i morse; jag vaknade och kände mig utvilad!!! Detta har inte hänt på flera månader, fantastiskt att vakna upp och känna sig krispigt sharp. Helt klart rätt håll!
ockuperad insida
För att göra det lite enkelt för mig och mitt icke fungerande hjärnkontor så sammanfattar jag dagen med följande:
Gråt och utbrott nr 1 (garderobens fel)
Gråt och utbrott nr 2 (svullna mensmagens fel)
Gråt och utbrott nr 3 (för att mamma inte fattar någonting)
Gråt och utbrott nr 4 (för att mitt huvud inte orkar ta in ngt, tröööög)
Försoning med punkt 1 2 och 3
Accepterande av punkt 4
Mensmage
Garderobstäd
Våfflor
Promenad
Gubbvila
Längtan och resa (bokat och klart)
Pepp fr kollega
Tankar om Mitt Liv (jag vet, lite fluffigt ogreppbart)
Dagdrömmar om allt och inget
Kattvård (kamma, kamma, kamma; hur mycket hår kan en katt tappa?)
Skräp-tv
Hm.. helt klart mer busy på insidan än utsidan idag, bra med sådana dagar med.. personlig utveckling:)
morgon
Orolig sömn, legat och vridit och vänt på mig hela natten. Mardrömmar om jag tappade alla tänder och sprang, sprang allt vad jag kunde medan någon konstig, obehaglig musik som bara spelade högre och högre ljöd i mina stackars öron. Känns som att jag sprungit ett marathon under natten, helt slut.
Men nu är jag vaken och tänderna sitter kvar och jag lyssnar på tystnaden. Bara droppet från kranen hörs, packningen måste nog bytas..morgontimmarna är de bästa på hela dagen. Jag bara älskar det här lugnet, som om hela världen sover förutom jag.
Idag blir det jag och skogen.
Men nu är jag vaken och tänderna sitter kvar och jag lyssnar på tystnaden. Bara droppet från kranen hörs, packningen måste nog bytas..morgontimmarna är de bästa på hela dagen. Jag bara älskar det här lugnet, som om hela världen sover förutom jag.
Idag blir det jag och skogen.
..
