..
Den 16:e oktober kl 18.04 somnade farmor in. Jag vet exakt vad klockan var eftersom jag satt och vakade vid hennes sida med en hand på hennes rygg. Det kändes så overkligt och surrealistiskt att andetagen bara upphörde utan förvarning. När jag sluter ögonen så kan jag se hela scenen framför mig; hur jag sitter vid sängen, pappa framför mig, mina kusiner och min faster nere vid fotändan.. De pratade om barnprogram, vilse i pannkakan och tomtar och troll. Som för att distrhera oss från det oundvikliga som vi visste skulle hända men inte ville förstå.
Så, mitt i pappas mening om att när han och mamma bodde i Norrland och skulle ner i tvättstugan så var det rena kafferepen där nere, just då, känner jag farmors sista djupa andetag och jag får inte fram ett ljud. Bara viftar med den arm som inte är på hennes rygg. På något konstigt sätt kändes det som om jag inte ville ta bort handen. Och sen bara tomhet och en oändlig sorg som inte vill gå över.
Någonting händer och jag vill ringa henne och berätta som jag så ofta gjort tidigare, men inser när telefonsignalerna ljuder fram att hon inte kommer att svara. Aldrig någonsin mera.
Som alltid när jag är mitt i något jobbigt så tappar jag orden, jag blir ordlös men desto mer turbulent i tanken. Med lite distans kan jag sätta dem på pränt, men bara då, och inte helt än.
Jag var ledig från jobbet 2 veckor efteråt. Jag grät, sov, och grät. I förra veckan var jag på jobbet, men jag känner nu när jag är ledig och slappnar av att det är så många ogråtna tårar kvar därinne som bara måste ut..
Nästa fredag är det begravning. Jag fasar, för jag vet att det kommer att kännas så svårt. Men samtidigt kanske det är bra, ett fint avslut..
Ingen kan någonsin förstå den relation som jag och farmor hade, och jag blir så arg när folk runt omkring mig säger "men hon blev ju så gammal, var glad för det". Ja visst är jag glad för det, men min saknad blir inte mindre för det. Jag förstår ärligt talat inte hur jag ska klara mig utan henne. Det stöd, den villkorslösa kärlek och de fina samtal och alla skratt som vi har haft kommer jag att vårda som skatter i mitt hjärta.
Just nu vill jag bara komma över smärtan över att ha förlorat en av de viktigaste personerna i mitt liv.
