< Till bloggens startsida

Söndag

Fredagkvällen var minst sagt skum. Kändes som om alla försökte att vara glada, men det var inte precis ett gäng med muntra typer precis. I går var jag bara hemma, tog det lugnt, kände mig på något konstigt sätt väldigt nere, som om det för första gången gick upp för mig på riktigt att det kommer det  kommer att ske en massa förändringar. Positivt såklart men skrämmande så att jag får andnöd. Har aldrig känt mig så otroligt ensam tidigare, som om jag flyter omkring i en jolle med hål i botten på Världens Största Hav. Bara jag lyckas plugga igen de där jäkla hålen och håller mig flytande...


Snurrmaggan...

Är en utvilad, glad en.

Det ska bli så himla trevligt idag, Emelie kommer hem till mig, vi ska dricka lite vin , snacka strunt och bara ta det lugnt.


Känslan jag bär på är så dubbel, vemod, sorg, lättnad och ett inre lugn.

All stress som jag burit på de senaste veckorna har runnit av mig, i morse vakande jag tidigtoch yogade en halvtimme. Bara det! Att faktiskt ha min Egna Tid Att Andas. Jag inser nu att det betyder mer än vad jag tidigare insett.


Det sista han gjorde innan han åkte igår var att slicka kontokortet ordentligt, det kunde ju ha fastnad en liten smula av ett rus. När han flinade och sa "sorry about that" så kändes allt väldigt defenitivt. Jag gick sönder inombords, precis som hans näsa...

Nu vill jag bara ta hand om mig själv; äta alx och avocado, göra ansiktsmasker, promenera och framförallt skratta.


Ensam i röran

Han har åkt och åter igen lämnat mig i röran och med krossat hjärta. Jag lär mig visst aldrig... Men denna gång kommer att bli annorlunda, för till skillnad från tidigare så är allt glasklart; jag inte bara tror att jag vet vad jag behöver, jag VET vad som gör mig glad. Jag har även på ett skoningslöst sätt (åter igen) lärt mig vad som inte gör mig glad.

Jag kommer garanterat att njuta av dena måndagkväll, ska inte göra någonting. Bara äta lax och choklad, kanske göra en ansiktismask. Har varit otroligt segt hela dagen idag, känns som om jag itne har sovit på flera dagar och ändå så somnade jag tidigt igår. Det känns på något sätt som om jag börjar om och det känns väldigt bra. Nu börjar resan till att bli den Hela Snurrmaggan med livet framför mig.

Jag känner mig lättad och sorgsen på samma gång, men hur smärtsamt det än känns nu så vet jag att sorgen kommer att bytas ut och jag kommer att kunna skratta igen. Och jag har sett på nära håll hur en kärleksfull smart person förvandlas till en slav under droger. Det är konstigt att jag har vant mig vid att prata med någon vars humör enbart beror på vilket rus eller bakrus han befinner sig i....


valiumvaken

Tog till och med en halv valium igår för att kunna sova, för jag kände mig så tom och ledsen att ingen kan förstå. Drack några öl med Emelie och Lisa, och det slog mig så hårt hur jobbigt allt är när deras pojkvänner kom och mötte upp för en sista öl. Jag är ensam, jag gör allt ensam och framförallt sörjer jag ensam...

 Det sista jag tänkte innan jag somnade var att det kommer att bli ett helvete att få bort mascaran om jag inte sminkar av mig. Tår-rinnande svart under ögonen ingen hit. Men har i alla fall fått bort det värsta. 
Ringde in till jobbet, blir sen idag. Han åker till Sverige och jag hoppas att vi kan säga hejdå utan en massa turbulens....att saker kan förändras på en så kort tid, för några veckor sedan var det Han och jag mot (eller med) världen, nu är det bara jag...

Pappa har repat sig, det känns väldigt skönt. Jag hoppas nu bara att han tar det lite lugnt och inte stressar runt som en tok. Jag saknar honom och skulle för en sekund bara vilja få känna att jag är skyddad från allt ont i hela världen till tonerna av hans flöjtspelande. Precis som När Jag Var Liten.

Sändag kväll

Ibland är livet skit... och då är det riktigt skit. Varför är det så svårt att bara få vara i en omständighet där man känner sig älskad? Och varför drog jag från Sverige? Jo, för att jag inte orkade med min stackars familjs alla diagnoser, kände mig som ett hembiträde som Tog Hand Om Alla. Och vad gör jag nu? Min energi är slut och jag kan inte andas och ta hand om mig själv....
 
Plus i kanten dock för öldrickande med Lisa, Emelie, Canon och Tim. Men just nu vill jag bara ha Mitt Liv Tillbaka. Tack.

God morgon

Fredagen var väldigt lugn, lite vin och mat hemma innan jag föll pladask i sängen och somnade som en säl. 


Pratade med pappa igår han hade svimmat och kräkts under en repetition och jag blir så himla rädd eftersom han i mitt huvud är odödlig och ingenting skulle kunna få honom ur balans. Pappa är min stora hjälte och jag får psykbryt av blotta tanken på att han kan dö. Det går helt enkelt inte.

Deeep

Lördag, vad skönt. Soligt väder och jag känner mig utvilad! Igår var jag hemma hos vän på ett glas vin och jag känner mig nöjd över att det var just det; ett glas vin. 
Mina vänner från förr (låter som värsta raplåten) tar så många olika droger, jag fattar inte hur de håller ihop; ketamin, amfetamin, ghb... själv är jag trasig i flera dar om jag är ute en kväll och råkar dricka någon öl för mycket. Antar att det är en ren vanesak. Själv vill jag hålla huvudet så klart som möjligt, speciellt nu när allt känns minst sagt...rörigt.  Livet måste ju på något sätt gå ut på att må bra, eller hur?! Och hur uppnår man det i en värld där allt kretsar kring att Vara Någon?  

När jag försöker skala ner mina behov till de viktigaste, så kommer bara två saker upp i mitt huvud: 

Att få känna trygghet och stabilitet
Att känna mig älskad

Utan dessa förutsättningar kan jag inte utveckla allt det andra som tex:

Gå ut och vara social med vänner
Utforska min sexualitet
Våga vara mig själv
Göra det bästa av jobbet


Broren ringde igår. Han vill inte vara på sjukhuset längre utan vill komma till mig. Jag vill så gärna träffa honom men han kan inte bara åka. Jag kan inte bra säga åt honom att komma även om jag skulle vilja. Med rättpsykvård och permissioner så skulle det betyda att han ännu en gång gjorde sig ovän med Sverige och lagen och min magkänsla säger att det skulle komma surt efteråt. Men jag förstår honom så väl, inte så himla kul att sitta inlåst med medelålders narkomaner som gör allt annat än att peppa. 
Ibland önskar jag att det vore jag som blev schitzofren istället, jag har en fåfäng tanke om att jag skulle hantera det bättre. Konstigt, hela min uppväxt var jag rädd för att bli som mamma och nu sitter jag här och tänker att det borde vara jag istället för min bror. 
Kanske klarade jag mig bara för att jag var så rädd när jag var liten. Droger, ändrad dygnsrytm, och allt som på något sätt kan förändra psyket var jag livrädd för. Min brorsa har alltid varit tvärtom; våghalsigt kastat sig in i olika rus utan att tänka på vad som händer med kroppen. Jag vet inte... antar att det bara är ödslad energi att försöka hitta en förklaring, det är som det är helt enkelt och det är bara att deala med det. Men jag hoppas, hoppas att min bror en dag ska känna sig så pass hel att han kan njuta av livet. 


Toffel

Han ville ses och dricka vin och jag min toffel la självklart proemnadplanerna på hyllan bara för att. Och så kommer jag hem och möts av en lapp "ute en sväng, ses om en stund". Och det var 3 timmar sen!  Så nu sitter jag här och känner mig dum, irriterad och opromenerad. Försöker att inte låta någon sorts ilska bubbla upp utan tar sekund för sekund. Med ro. Andas djupt ned från magen.


RSS 2.0