Sofia´s

Mina vänner från förr (låter som värsta raplåten) tar så många olika droger, jag fattar inte hur de håller ihop; ketamin, amfetamin, ghb... själv är jag trasig i flera dar om jag är ute en kväll och råkar dricka någon öl för mycket. Antar att det är en ren vanesak. Själv vill jag hålla huvudet så klart som möjligt, speciellt nu när allt känns minst sagt...rörigt.  Livet måste ju på något sätt gå ut på att må bra, eller hur?! Och hur uppnår man det i en värld där allt kretsar kring att Vara Någon?  

När jag försöker skala ner mina behov till de viktigaste, så kommer bara två saker upp i mitt huvud: 

Att få känna trygghet och stabilitet

Att känna mig älskad

Utan dessa förutsättningar kan jag inte utveckla allt det andra som tex:

Gå ut och vara social med vänner

Utforska min sexualitet

Våga vara mig själv

Göra det bästa av jobbet

Broren ringde igår. Han vill inte vara på sjukhuset längre utan vill komma till mig. Jag vill så gärna träffa honom men han kan inte bara åka. Jag kan inte bra säga åt honom att komma även om jag skulle vilja. Med rättpsykvård och permissioner så skulle det betyda att han ännu en gång gjorde sig ovän med Sverige och lagen och min magkänsla säger att det skulle komma surt efteråt. Men jag förstår honom så väl, inte så himla kul att sitta inlåst med medelålders narkomaner som gör allt annat än att peppa. 

Ibland önskar jag att det vore jag som blev schitzofren istället, jag har en fåfäng tanke om att jag skulle hantera det bättre. Konstigt, hela min uppväxt var jag rädd för att bli som mamma och nu sitter jag här och tänker att det borde vara jag istället för min bror. 

Kanske klarade jag mig bara för att jag var så rädd när jag var liten. Droger, ändrad dygnsrytm, och allt som på något sätt kan förändra psyket var jag livrädd för. Min brorsa har alltid varit tvärtom; våghalsigt kastat sig in i olika rus utan att tänka på vad som händer med kroppen. Jag vet inte... antar att det bara är ödslad energi att försöka hitta en förklaring, det är som det är helt enkelt och det är bara att deala med det. Men jag hoppas, hoppas att min bror en dag ska känna sig så pass hel att han kan njuta av livet.