utvilad
ockuperad insida
För att göra det lite enkelt för mig och mitt icke fungerande hjärnkontor så sammanfattar jag dagen med följande:
Gråt och utbrott nr 1 (garderobens fel)
Gråt och utbrott nr 2 (svullna mensmagens fel)
Gråt och utbrott nr 3 (för att mamma inte fattar någonting)
Gråt och utbrott nr 4 (för att mitt huvud inte orkar ta in ngt, tröööög)
Försoning med punkt 1 2 och 3
Accepterande av punkt 4
Mensmage
Garderobstäd
Våfflor
Promenad
Gubbvila
Längtan och resa (bokat och klart)
Pepp fr kollega
Tankar om Mitt Liv (jag vet, lite fluffigt ogreppbart)
Dagdrömmar om allt och inget
Kattvård (kamma, kamma, kamma; hur mycket hår kan en katt tappa?)
Skräp-tv
Hm.. helt klart mer busy på insidan än utsidan idag, bra med sådana dagar med.. personlig utveckling:)
morgon
Men nu är jag vaken och tänderna sitter kvar och jag lyssnar på tystnaden. Bara droppet från kranen hörs, packningen måste nog bytas..morgontimmarna är de bästa på hela dagen. Jag bara älskar det här lugnet, som om hela världen sover förutom jag.
Idag blir det jag och skogen.
..
utbränd disktrasa
Suttit och googlat på nunnekloster och silence retreats, blev så vansinnigt sugen på att åka någonstans för att hitta mig själv. Men sen kom jag på att det är ju precis vad jag gör här hemma; sitter ensam i tystnaden med ett stort kyskhetsbälte på. Typ. Och inte fan blir jag gladare av det. Och inte hittar jag mig själv heller. Jag är mer lost än någonsin.
Kanske borde jag komma iväg på någon orgie-resa istället? Hittar jag inte mig själv på en sån resa så är i alla fall möjligheten att stöta på Mannen i Mitt Liv störren än här hemma i alla fall. Och det vore ju typ hälften vunnet.. och om inte så skulle jag åtminstone få uppleva en massa spännande, exotiska, erotiska orgier och hisnande orgasmer i rökelstunga rum. Rökelsetunga mörka rum i sådana fall rum för jag ser för jävlig ut för tillfället (och för att vara ärlig så är jag inte upplagd..jag vill ha kramar och vara liten igen, sexighetsfaktor noll).
Well well, blir varken orgier eller kloster ikväll. Det blir substitut popcorn och nagelvård som varken kompenserar för det ena eller andra men distrherar mig från grubbleriet en liten stund. Arghh vad sjukt jobbigt det är att vara människa. Vad vill jag med mitt liv? Vad drömmer jag om, vad vill jag uppleva, vad gör mig glad? Just nu har jag ingen f-ing aning och det gör mig så frustrerad. Jag brukade vara ganska lättroad; en utekväll, lite shopping, några vänner och tillvaron tdde sig helt ok trots pengaproblem och andra detaljer som skulle kunna smolkat ner.
Nu har jag egentligen inga större problem; jag har ett jätteroligt jobb (som jag uppenbarligen inte klarar av eftersom jag kajkat ur totalt), jag bor ok (eller halva sanningen, har flyttat från kollektivet och får nycklarna till lilla ettan i Oktober. Just nu i mammas lägenhet medan hon pysslar om mormor i Norrland) förutom att min hjärna inte vill ta in någon information. Error error, känns som att jag är överfylld på intryck och inte kan ta in en endaste grej. Jag förstår inte hur jag kunde hamna här...
"Utmattad" och "utbränd" är f.ö hemska ord, tänker på sönderbränd mat och sura, fadda disktrasor när jag hör orden. Stämmer bra överens med hur jag mår iofs. Men ändå..
en lördag
Har tvättat, torktumlat och vikt kläder, terapi på ngt vis.. Med en sol som skiner ute så blir det nog en långpromenad idag. När jag tänker efter så känner jag inte så värst för att promenera idag, har avverkat åtskilliga mil de senaste promenaderna då jag bara gått och gått och tänkt och tänkt. Och inte blivit så värst mycket klokare.. Kan man inte dammsuga hjärnan någonstans? Ta bort allt grått, förmultnat äckligt ludd och ersätta det med ett fint, sockerspunnet rosafluffigt litet ludd i stället.
Borde höra av mig till de vänner som sms'at och undrar var jag håller hus. Sorgligt faktum att de är löjligt lätträknade; de många bekanta jag har/hade gav nog upp för längesen, är generellt dålig på att höra av mig och svara på sms..det har varit så mycket annat att tänka på. Och det känns som att jag varit på resande fot så länge. Men nu är jag här. Ska inte åka någonstans. Förutom den där inre resan som alla rekommenderar en att man ska ta för att Komma TIll Ro Med Sig Själv. Låter så jäkla enkelt, men hur fan gör man?
kvällen och tanken
Jag får inte ihop hur min hjärna kunde koka över så här, jag bara fattar inte att jag igonerat mig själv så länge, så mycket. Det känns inte bra. När det man ska vara mest rädd om är sig själv.
Skör är bara förnamnet. Peta på mig och jag skulle rasa ihop som en liten sorglig hög.
En mening formade sig själv vi huvudet idag; "Att vara lyckad är ingenting värt om det det förtar lyckan". Så har jag skapat mig min alldels egna quote idag, helt tom i huvudet är jag ändå inte.
Det är så många tankar som snurrar runt där uppe.. skulle jag blivit utmattad om jag hade haft någon vid min sida? Skulle jag kört på lika hårt om jag hade haft någon som jag älskar vid min sida? Kanske. Kanske inte.
Att jobba kan vara substitut för mycket. Lätt att kompensera för misslyckade kärleksrelationer med att vara driftig och duktig och perfekt på jobbet.. säger såklart inte att det i alla lägen är på det viset, klart att det är viktigt oavsett vad att utvecklas på jobbet och allt det där.. men för mig har det varit så jäkla vansinnigt viktigt att vara duktig, omtyckt, driftig, påhittig, lojal, flexibel och tillgänglig på jobbet. Låter förresten som egenskaper som man skulle kunna läsa om på Mötesplatsetn eller nåt. Problemet är att när all den energin kanliseras på en enda sak och det är arbete.. så blir det väldigt andefattigt. I alla fall för mig.
Jag inser att det måste mer till i mitt lilla liv för att hitta tillbaka till den glada skrutt som jag brukade vara..jag har bara inte kommit på exakt vad..
...
fredag
Tillbringade dagen i skogen, promenerade från Bergshamra genom Hagaparken. Så fridfullt och lugnt på morgonen, senare på dagen brukar den svämma över av skolklasser på frilufsdag och barrnvagnsdragande mammor och pappor. Men i morse var det bara jag. Det finns inget bättre än att vara i naturen, lyssna på ljuden som är så behagliga, så långt ifrån storstadsbullret som faktiskt finns på väldigt nära håll egentligen.
Vad sa läkaren då? Jag kommer inte ihåg riktigt, men hon tryckte på min gråtknapp så hon satt mest och tröstade mig och hummade förstående. Sen skrev hon ett sjukintyget där och beskrev mina symptom; att jag INTE visar tecken på psykos eller suicidala tendenser, men att jag är fysiskt och psykiskt utmattad, att jag har ångest visar tecken på att var låg samt att min motorik är ngt nedsatt (??). Jag som trodde att det bara KÄNDES som att allt går så långsamt, men tydligen syns det också, vilket fått mig att raska på stegen i parken idag...jag menar även om jag är låg och känner mig långsam så är det ju inte ngt man vill skylta med..så fåfäng är jag, sjukt fånigt I know.
Undrar förresten varför hon skrev hur jag INTE mår, känns ju som att det listan skulle kunna blir hur lång som helst. Kanske är det vanligt hos psykostiska och suicidala att vara långsamma och ångestfyllda och så ville hon bara klargöra att jag inte är på väg att hoppa från någon bro eller springa naken stockholm runt, inte vet jag. Onödigt iaf. Varför funderar jag ens på det, så oviktigt.
(Kommer på mig själv med att fundera på allt möjligt och omöjligt, nu när jag faktiskt har tid att tänka på annat än bara jobb. I går funderade jag länge på hur de egentligen får bort majsen från själva majskolven när man köper majskorn på burk..måste vara ngn specialmaskin..)
Har ångest över jobbet, jagas av tankar som styr mig in på jobbet och högarna av "to do" som måste ha vuxit bara under den här veckan. Trodde jag skulle gå till doktorn och få en "quick fix", att jag skulle vara tillbaks på banan efter ett par dar.. jag måte tänka om.
Vet inte vad det varit med den här dagen, men jag har varit ledsen, sorgsen.. det går inte att fixa en utmattad sönderstressad själ över en weekend. Fan. Jag har liksom tänkt att "en släng av lite utmattning kommer man väl över på ett par dar". Tji fick jag.
Varje mening tar längre tid att formulera än vanligt och datorn stressar mig. För att vara ärlig så finns det nog ingenting som inte stressar mig just nu. Mataffären som med alla människor och alla varor som man måste välja emellan, och sen kön som man ska köa sig igenom ger mig totalpanik. Jag börjar svettas och har flera gånger lämnat en halvfull korg och bara gått ut. Orkar helt enkelt inte.
Detta skrämmer mig. Jag vill bara be back to normal igen..fort. Känner mig helt knäpp som mår så här..från solcialt kompentent karriärkvinna till folkskygg eremit som gillar när skogen är tom på folk. Hade någon sagt till mig för ett halvår sen att jag skulle må så här så hade jag tagit det för ett riktigt dåligt skämt..
höst och lilla jag
In i väggen
Jag har alltid varit duktig. Och jag har satt mitt värde i vad jag gör och inte vem jag är. Prestera, prestera, prestera, visa att jag kan, att jag är bra. För vem då? undrar jag nu när jag sitter här med alla de symptom som som kännetecknar att kroppen och psyket är överbelastat till gränsen.
Det kom liksom smygande, små diffusa varningssignaler som jag gjorde allt för att ignorera, det var ju bara kroppen som bråkade, ingenting att bry sig om; ont i huvudet, tryck över bröstet, trötthet..det var väl sånt som alla personer med ett busy liv kände tänkte jag och presterade vidare.
Under semestern i Juli så gjorde mest 1 sak: sov. Tänkte att det var ju perfekt att jag fick vila lite när jag var ledig. Problemet var att det kändes som att jag aldrig sovit färdigt, jag kunde alltid sova lika mycket till. En vecka var jag helt sängliggande, jag hade så ont i kroppen och var så slut. Men det gav med sig och jag började jobba igen med en rivstart; resor och grejer som behövde styras upp. En ny chefsroll på jobbet, samtidigt som jag balanserade med min gamla roll. Folk överallt som bad mig fixa olika saker, en inbox med minst 300 emails per dag, 2 team som behövde support, en sofia-skrutt som inte kan vara på 2 ställen samtidigt. Väldigt hektiskt, emn kul också, och jag drevs av känslan att visa att "jag kan". Jag kan allt. Det var bara den blå supermannen-dräkten som saknades, så bra skulle jag visa alla att jag var.
I augusti så small det till. Jag fick svårt att andas och trycket över bröstet var så tungt att jag trodde att jag inte kunde ta mig någonstans utan att kroppen kändes som tung gele. Huvudet som dunkade av smärta så snart jag försökte göra ngt. "Måste vara ett virus" tänkte jag och gick till doktorn. Jag bad dem ta prover på allt som tänkas kan.. coh det visade sig att jag dragit på mig lunginflammation, att jag inte återhämtat mig från när jag var sjuk under semestern. Antibiotika och lite vila, sen var jag på banan igen. Ingen tid att förlora, och massa saker att styra upp.
Trycket över bröstet blev bara värre. Och värre. På jobbet kunde jag sitta framför datorn för att helt plötsligt känna att hela världen gungande, jag tappade balansen, vid ett par tillfällen svimmade jag. SÅ fort telefonen ringde eller datorn plingade om nytt email frick jag hjärtklappning och började kallsvettas. Jag var så svag att minsta ansträngning kändes som att bestrida ett berg. Trots kollegors och familjens oroliga blickar så fortsatte jag; det fans inte utrymme för att vila i min värld.
Tillbaka till läkaren; "nu för ni för fan ta och hitta felet! Jag har inte tid att mås så här" gormade jag till läkaren innan jag började gråta och paniskt berättade hur viktigt det är att jag är "up and running" fort som tusan eftersom jag har jobbresor att göra och saker att styra upp. Läkaren tittade på mig och frågade "Du tror inte att du har stressat för mycket?" Jag? Stressa? Nej, vad tar du mig för? Jag har full kolla på läget och dessa symptom är absolut fysiska och beror inte på bristande kontrol och totalt hjärnsläpp, är du dum i huvudet. ANDRA blir stressade, själv klarar jag av ALLT. Läkarens misstro lyste ur ögonen, men hon skickade vidare mig till Södersjukhuset för vidare provtagningar.
Överläkaren tittade på mitt kallsvettblanka ansikte och konstaerade: Du ser verkligen matt ut. Vi måste utreda det här ordentligt. Äntligen någon som fattade att det måste vara något fysiskt fel på mig. Återigen fick jag berätta om mina symptom; ett tryck över bröstet, marken som gungar, svettattackerna, gråtattackerna, huvudvärken och tröttheten.
15 rör med blod till provtagning, lungröntgen, ekg, ryggmärgsprov, de tog tester för allt som tänkas kan.
Alla prover indikerade att jag är frisk som en nötkärna. Inga konstigheter, fullkomligt normala värden. Innan jag fick åka hem så titade läkaren på mig och det såg verkligen ut som att han vägde orden: Du har inga fysiska fel, men på de symptom du visar så låter det som att det skulle det kunna vara så att du är utmattad, utbränd. Var rädd om dig och fundera på det jag sagt.
Idioter, tänkte jag och gick hem. Jag är inte utmattad, jag är inte utbränd. Sånt är för loosers och jag är ingen förlorare; jag är ju mitt i karriären och håller på att visa både mig själv och världen hur duktig och bra jag är. Utmattade kan andra bli, de där lite sämre, svagare individerna som inte pallar trycket. Så tänkte jag och knogade på.
Tills en dag på jobbet, det var en sån där dag då to do-listan var så lång att jag inte såg slutet, telefonen ringde oavbrutet och jag kände mig så otillräcklig att jag inte visste var jag skulle börja som det bara small till.
Golvet gungade och jag hörde inte vad folk sa när de pratade med mig. Texten flöt ihop på datorn, jag kunde inte ta till mig någon information. Jag hörde kollegorna som pratade till mig, men jag uppfattade inte orden, allt bara flöt ihop.
Jag åktehem och grät. Grät av frustration att jag inte klarar av det, att jag är långsam, dum och inte tillräckligt bra. Känslan av misslyckande var total.
När jag vaknade följande morgon låg en stor tuss med hår på kudden och poletten trillade ner; nu måste jag göra något åt saken, det har gått för långt. Någonstans måste även jag inse mina begränsningar. Innan vägen tillbaka blir alldeles för lång och innan jag blir flintskallig (tänk att fåfängan trots allt kan vara en drivande kraft).
Och här sitter jag nu, på doktors inrådan om att skriva av mig, och försöker att förstå vad som hände, försöker sortera upp vad som är vad och hur jag kunde bli så här skrutt. Och hur frekvent jag ignorerat mina egna varningsklockor.
Min telefon är avstängd, datorn på under begränsad tid. Jag sover, sover och sover som en törnrosa. Och det hjälper. Trycket över bröstet har lättat lite även om det bara behövs en ringsignal för att hela jag går in i panikläge och pulsen börjar dunka för fullt.
Jag är facinerad över att kroppen kan ge en så tydliga fysiska symptom, det fanns inte i mitt huvud att jag skulle vara överarbetad eller utmattad. Framförallt så känner jag en respekt för min kropp som idogt signalerat och signalerat tills jag slutligen fattat.
Jag har bara ett mål uppsatt för mig själv de närmaste veckorna (och längre än så förresten): att vara snäll mot mig själv. Det är tid för det nu.
