In i väggen
Jag har alltid varit duktig. Och jag har satt mitt värde i vad jag gör och inte vem jag är. Prestera, prestera, prestera, visa att jag kan, att jag är bra. För vem då? undrar jag nu när jag sitter här med alla de symptom som som kännetecknar att kroppen och psyket är överbelastat till gränsen.
Det kom liksom smygande, små diffusa varningssignaler som jag gjorde allt för att ignorera, det var ju bara kroppen som bråkade, ingenting att bry sig om; ont i huvudet, tryck över bröstet, trötthet..det var väl sånt som alla personer med ett busy liv kände tänkte jag och presterade vidare.
Under semestern i Juli så gjorde mest 1 sak: sov. Tänkte att det var ju perfekt att jag fick vila lite när jag var ledig. Problemet var att det kändes som att jag aldrig sovit färdigt, jag kunde alltid sova lika mycket till. En vecka var jag helt sängliggande, jag hade så ont i kroppen och var så slut. Men det gav med sig och jag började jobba igen med en rivstart; resor och grejer som behövde styras upp. En ny chefsroll på jobbet, samtidigt som jag balanserade med min gamla roll. Folk överallt som bad mig fixa olika saker, en inbox med minst 300 emails per dag, 2 team som behövde support, en sofia-skrutt som inte kan vara på 2 ställen samtidigt. Väldigt hektiskt, emn kul också, och jag drevs av känslan att visa att "jag kan". Jag kan allt. Det var bara den blå supermannen-dräkten som saknades, så bra skulle jag visa alla att jag var.
I augusti så small det till. Jag fick svårt att andas och trycket över bröstet var så tungt att jag trodde att jag inte kunde ta mig någonstans utan att kroppen kändes som tung gele. Huvudet som dunkade av smärta så snart jag försökte göra ngt. "Måste vara ett virus" tänkte jag och gick till doktorn. Jag bad dem ta prover på allt som tänkas kan.. coh det visade sig att jag dragit på mig lunginflammation, att jag inte återhämtat mig från när jag var sjuk under semestern. Antibiotika och lite vila, sen var jag på banan igen. Ingen tid att förlora, och massa saker att styra upp.
Trycket över bröstet blev bara värre. Och värre. På jobbet kunde jag sitta framför datorn för att helt plötsligt känna att hela världen gungande, jag tappade balansen, vid ett par tillfällen svimmade jag. SÅ fort telefonen ringde eller datorn plingade om nytt email frick jag hjärtklappning och började kallsvettas. Jag var så svag att minsta ansträngning kändes som att bestrida ett berg. Trots kollegors och familjens oroliga blickar så fortsatte jag; det fans inte utrymme för att vila i min värld.
Tillbaka till läkaren; "nu för ni för fan ta och hitta felet! Jag har inte tid att mås så här" gormade jag till läkaren innan jag började gråta och paniskt berättade hur viktigt det är att jag är "up and running" fort som tusan eftersom jag har jobbresor att göra och saker att styra upp. Läkaren tittade på mig och frågade "Du tror inte att du har stressat för mycket?" Jag? Stressa? Nej, vad tar du mig för? Jag har full kolla på läget och dessa symptom är absolut fysiska och beror inte på bristande kontrol och totalt hjärnsläpp, är du dum i huvudet. ANDRA blir stressade, själv klarar jag av ALLT. Läkarens misstro lyste ur ögonen, men hon skickade vidare mig till Södersjukhuset för vidare provtagningar.
Överläkaren tittade på mitt kallsvettblanka ansikte och konstaerade: Du ser verkligen matt ut. Vi måste utreda det här ordentligt. Äntligen någon som fattade att det måste vara något fysiskt fel på mig. Återigen fick jag berätta om mina symptom; ett tryck över bröstet, marken som gungar, svettattackerna, gråtattackerna, huvudvärken och tröttheten.
15 rör med blod till provtagning, lungröntgen, ekg, ryggmärgsprov, de tog tester för allt som tänkas kan.
Alla prover indikerade att jag är frisk som en nötkärna. Inga konstigheter, fullkomligt normala värden. Innan jag fick åka hem så titade läkaren på mig och det såg verkligen ut som att han vägde orden: Du har inga fysiska fel, men på de symptom du visar så låter det som att det skulle det kunna vara så att du är utmattad, utbränd. Var rädd om dig och fundera på det jag sagt.
Idioter, tänkte jag och gick hem. Jag är inte utmattad, jag är inte utbränd. Sånt är för loosers och jag är ingen förlorare; jag är ju mitt i karriären och håller på att visa både mig själv och världen hur duktig och bra jag är. Utmattade kan andra bli, de där lite sämre, svagare individerna som inte pallar trycket. Så tänkte jag och knogade på.
Tills en dag på jobbet, det var en sån där dag då to do-listan var så lång att jag inte såg slutet, telefonen ringde oavbrutet och jag kände mig så otillräcklig att jag inte visste var jag skulle börja som det bara small till.
Golvet gungade och jag hörde inte vad folk sa när de pratade med mig. Texten flöt ihop på datorn, jag kunde inte ta till mig någon information. Jag hörde kollegorna som pratade till mig, men jag uppfattade inte orden, allt bara flöt ihop.
Jag åktehem och grät. Grät av frustration att jag inte klarar av det, att jag är långsam, dum och inte tillräckligt bra. Känslan av misslyckande var total.
När jag vaknade följande morgon låg en stor tuss med hår på kudden och poletten trillade ner; nu måste jag göra något åt saken, det har gått för långt. Någonstans måste även jag inse mina begränsningar. Innan vägen tillbaka blir alldeles för lång och innan jag blir flintskallig (tänk att fåfängan trots allt kan vara en drivande kraft).
Och här sitter jag nu, på doktors inrådan om att skriva av mig, och försöker att förstå vad som hände, försöker sortera upp vad som är vad och hur jag kunde bli så här skrutt. Och hur frekvent jag ignorerat mina egna varningsklockor.
Min telefon är avstängd, datorn på under begränsad tid. Jag sover, sover och sover som en törnrosa. Och det hjälper. Trycket över bröstet har lättat lite även om det bara behövs en ringsignal för att hela jag går in i panikläge och pulsen börjar dunka för fullt.
Jag är facinerad över att kroppen kan ge en så tydliga fysiska symptom, det fanns inte i mitt huvud att jag skulle vara överarbetad eller utmattad. Framförallt så känner jag en respekt för min kropp som idogt signalerat och signalerat tills jag slutligen fattat.
Jag har bara ett mål uppsatt för mig själv de närmaste veckorna (och längre än så förresten): att vara snäll mot mig själv. Det är tid för det nu.
