< Till bloggens startsida

20130517

Oj oj fredagar alltid så busy busy på jobbet, men nu är det helg, äntligen.
 
Mamma mötte upp mig på stan i dag, vi hade bestämt att vi skulle ses en snabbsväng bara. Jag var trött, i svettäckliga strumpbyxor, och var på "varit upp sen halv sex och orkar inte med några konstigheter"-humör.
 
Och så mötte mamma upp, på Sveavägen iförd hotpants, rosa bombajacka och rosa keps. Med matchande rosa ryggsäck. Irritationen bara bubblade upp som en vulkan, "för helvete var lite jäkla normal" tänkte jag och bet nästan sönder käkarna av ilska. 
Blev jag irriterad över hur hon klädde sig, så blev jag ännu mer irriterad på hur jag reagerade; som en dömande fyrkantskalle vars osäkerhet är så stor att oron inför vad andra ska tycka tog över, bläääää för mig just denna stund, jag skäms över min futtighet och hur jag reagerade.
 
Min mamma är alltid sig själv och det ska hon faktiskt ha ett stort pluspoäng för, till och med en stjärna i kanten.  Det är inte många som är det.. och jag insåg när vi skilts åt att det är jag som håller på att bli fyrkantig i huvudet, för varför ska inte mamma kunna ha på sig precis vad hon vill, även om jag inte tycker det är snyggt?
För att jag är rädd för vad andra ska tycka och tänka? Så jäkla square tänkt att jag måste resa iväg och få en dos Amsterdam och lite perspektiv snart tror jag.
 
För hur den än är så jobbar jag på ett företag som visserligen är trevligt och bra på alla sätt, men den svenska präktigheten sitter i väggarna. Jag lyckas leva ut på helgerna men det kanske inte är nog, fördelningsen skulle vara den omvända. Jobba några timmar någon helg då och då och vara bland färgglada typer resten av tiden; då skulle jag må toppelitoppen.

I vilket fall så fick jag så dåligt samvete när jag och mamma skilts åt så att jag var tvungen att ringa henne 3 gånger och berätta hur modig jag tycker hon är som sätter på sig de kläder hon tycker om oavsett vad andra tycker. Modig och galen kanske ibland är samma sak? Jag vet inte, och det spelar ingen roll, mamma blev i mina ögon i alla fall Dagen hjälte. Och världens bästa mamma.  Och detta trots att hon tyckte att vi skulle ta fram hennes kaffetermos ur den knallrosa ryggan för att fika. På en bänk mitt på Sveavägen. I rusningstrafik. Och tja, varför inte:)l
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:

E-postadress: (publiceras ej)

Bloggadress:

Kommentar:

Kom ihåg mig?
Trackback
RSS 2.0