< Till bloggens startsida

20130521

Rubriker som "Husby brinner" och "Stort upplopp i Husby" mötte mina trötta ögon när jag slog upp datorn i morse. Jaha, tänkte jag och skrollade vidare på Dn's sida. Det var någon mack som blivit rånad, en tornado någonstans och något nytt vaccin mot turistdiarré som kommit ut på marknaden.
 
Ni vet hur det är när man sitter och bara surfar runt; det är inte mycket som berör en, eller "fastnar", utan allt är bara en sinande ström som matas in och matas ur i samma stund som man läser om något annat. Jaha tänker man och fyller på kaffekoppen, idag måste jag komma in till kontoret 10 minuter tidigare för det och det händer och fan att det ska regna när jag vill cykla..  Det som ska ske i ens egna lilla liv i närtid blir liksom prioritet, sen kan halva stan stå i brand, det spelar liksom ingen roll.
Min morgonutflykt på internet fortsatte i alla fall per automatik till facebooksidan och de senaste feedsen. Inget som fastnade där heller, någon hade "sovit såå gott" någon annan var "sjukt less på vädret" någon åt "världens hälsosamaste frukost", ja massa nonsen och tankebludder av varierande underhållningsgrad, helt enkelt som det alltid brukar vara på facebook. Men. Den här morgnen var det en kommentar på facebook som upptog mina tankar under större delen av dagen. Den har liksom skavt och gnagt inom mig och väcker ett lite lätt illamående och stor frustration. För jag ser en bekants inlägg och får kalla kårar längs hela ryggen.  Han skrev "Säger som jag alltid sagt... Spräng Husby och asfaltera & gör en p-plats av elendet... Va fan lider dom av där borta... Suck"
 
Den kommentaren fick påhejande och påhäng från flera andra som kom med förslag på hur man skulle bygga en mur runt hela Husby, hur man skulle sätta alla på en flotte, hur de får skylla sig själva osv. Vet inte vad som var värst; själva inlägget i sig eller alla som hejade på och kom med egna inskränkta tips på hur man skulle "lösa" problemen. Alltså, vi talar om fullvuxna män som sitter och pöser med sina trivselmagar i lugna förorter. När det inte funderar på om de ska ta ungarna till Mc Donalds eller ta med dem till närmsta korvkiosk för en tunnbrödrulle så sitter de alltså på facebook och rapar ur sig den ena grottmongokommentaren efter den andra. (jag ska rensa min f-book, det lovar jag garanterat efter det här), jag är faktiskt så illa berörd.
 
Jag storligen skäms över att det finns personer som jag vuxit upp i närheten av som sitter och matar ur sig sådana inskränkta, idiotiska, rasistiska saker. Man bara häpnar! Att människor kan tänka så om sina medmänniskor; att bestämma sig för hur en hel förort och dess invånare är utan att ha den blekaste jäkla aning om de egentliga förhållandena. Våld är aldrig ok. Inte heller skadegörelse. Och det tror jag att alla kan hålla med om. Men som den här bekantingen och hans vänner gjorde och gör..sitta och slå sig för bröstet över hur viktigt det är att bevara det svenska och hur "de" (utlänningarna) inte tar seden dit de kommer, och hur "vi" (svenskarna) är så himla shyssta som låter dessa människor komma hit och vräka ut sig i Stockholms förorter. Fy fan vad jag kräks, ahhhh.
 
Som om man väljer att födas i ett krigs eller katastrofdrabbat land. Som om man väljer att få hela sin familj mördad, sitt hus raserat, eller att födas i "fel" folkgrupp. Det är väl ingen som har varit på flykt som säger att det är det roligaste de gjort; de har ju för fan lämnat allt det som betyder något bakom sig, bara för att överleva.
 
Och så hamnar de i sunksverige, där "fattig" betyder att inte ha råd att gå på krogen varje helg, där en "kris" om inte favvotröjan är ren när man vill använda den. Där "omtanke" bara innefattar de som råkar vara (in)avlade på den pyttelilla landremsan Sverige!
Den andra och tredje generationens invandrare som faktiskt föddes här får även de ta "straffet" för att deras föräldrar tog sig till Sverige för att försöka skaffa sig ett liv värt att leva. Med ett annorlunda efternamn eller en bostadsadress i "fel" förort så sätts folks fördomar igång med en gång. Slår vad om att många arbetsgivare tänker "Aha han heter Muhammed och bor i Hjulsta, nej honom vill vi inte ens ta in för en jobbintervju" Det är något som förnekas av ALLA, men samtidigt så pågår det, och självklart så är det som mest kännbart för t.ex Muhammed i Hjulsta som sökt 175 jobb och inte blivit kallad på en endaste intervju.. Men nejdå, de ska bara vara tacksamma att de får vara här, i fantastiska Sverige. Bah!
 
Notera att jag verkligen inte försvarar bilbränder och upplopp,  men jag kan mycket väl förstå att det finns en problematik som är väldigt komplex som ligger bakom att våld trappas upp på det här sättet. Det är inte försvarbart, det är inte ok, och jag kan förstå polisen frustration över situationen. 
 
Men vad är kärnan av problematiken?
Vi tar emot invandrare i ghettoliknande förorter som främjar noll integration. Och sen talar vi om "att de måste ju anpassa sig". Anpassa sig hur och med vad? Ekvationen går inte ihop, för vi sträcker inte ut en hjälpande hand villkorslöst, vi kräver evig tacksamhet och underdånighet, då kanske, bara kanske man kan bli accepterad i något sammanhang, på något plan, som svensk i Sverige utan att vara född här. Jag tror att allt det upptrappade våld vi ser är symptomen på ett systemfel som varat så länge att nu brister det. En sund reakion på en osund omständighet helt enkelt.
Kanske lilla Sverige förresten också ska börja anpassa sig och börja förstå att världen inte tar slut nere i Danmark eller vid norska gränsen? Det går ju väldigt bra för oss att förstå det när vi drar till Mallorca och svinar sönder skallen, eller åker till Thailand och sätter på allt som rör sig.
 
Jag blir helt mörkrädd när jag hör tankegångarna som verkar sprida sig som ringar på vattnet, överallt.. Hallå, vad hände med "We are all one" och "Sharing is caring" och alla andra fina, snälla tankar som gör jorden till en gladare plats?
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:

E-postadress: (publiceras ej)

Bloggadress:

Kommentar:

Kom ihåg mig?
Trackback
RSS 2.0