Sofia´s

"Om man är högkänslig, är man en person som är särskilt känslig för intryck. Man tar helt enkelt in fler intryck och bearbetar dem på ett djupare sätt  än andra människor gör. Därför kommer man som högkänslig lätt att känna sig överstimulerad och få lust att dra sig tillbaka från sammanhang där det händer många saker på en gång.

Andra kan lätt uppfatta en HSP som pjoskig, överkänslig eller osällskaplig eftersom han eller hon fortare blir trött och ofta lämnar sällskapet före de flesta andra.

En högkänslig person kommer å sin sida lätt att känna sig fel, eftersom han/hon inte kan klara så mycket stimulans som andra människor kan.

För de flesta sensitiva fungerar det heller inte att delta i sociala sammanhang flera gånger i veckan. Att man till en viss del måste begränsa sig, kan vara svårt att acceptera, särskilt om lusten efter sällskap är stor, vilket den som sagt kan vara även om man är högkänslig.

 I gengäld har den särskilt sensitive sällan tråkigt i sitt eget sällskp, och här kommer vi in på fördelarna. Om man är högkänslig har man ett rikt inre liv. Ganska få intryck kan sätta igång en hel film på den högsensitives inre bildskärm. Därför är den högkänslige ytterst lämpad till jobb där det gäller att få bra och originella idéer. Många författare är av naturen mycket känsliga. Dessutom gör högkänsligheten stor nytta om personen har att göra med andra människor. Den särskilt sensitive kommer att ha en god intuition och känsla för den andres behov.

 En högsensitiv person som har lärt sig att respektera sig själv och sitt karaktärsdrag, kan få ett rikt liv. Faktiskt visar forskningen att högkänsliga under de rätta omständigheterna, trivs bättre än andra. Det anses att ha att göra med det rika inre livet och med personens förmåga att registrera fina nyanser och således hitta en större njutning i t ex dofter, naturen, konst och musik."

Skönt. Jag är alltså inte helt koko som känner, känner och känner minsta lilla skiftning i min närvaro, eller som gråter över en musikslinga som är så vansinnigt vacker (och som får gå på repeat tills grannarna undrar om stereon har hakat upp sig). Eller blir otröstlig om jag ser en gripande dokumentär eller film. Eller helt låg av att se hur en hemlös (jag kan ju egentligen inte veta om personen i fråga verkligen var hemlös men den man som satt i trasiga kläder såg i alla fall väldigt utsatt ut, han kanske egentligen var mångmiljonär som på fritiden klär sig ruffigt och lirar lite för att insupa streetlifeatmosfären) sitter i regnet och spelar gitarr. Lika mycket som att jag kan få lyckokänslor över att se ett vacker träd, eller en leende tant på tunnelbanan. Och jag gör små historier i huvudet om alla jag möter; hur mår de, var är de på väg, vad de lever för liv. 

Jag kan bli så vansinnigt urlakad på energi om jag inte pausar emellanåt och drar mig tillbaka, inåt och bara andas en lååång sväng. Som att jag måste ladda upp hjärnan för att orka registrera och känna så mycket hela tiden. 

Jag är uppvuxen med att det är "fult" att känna för mycket, och framförallt visa det. Delvis på grund av en sjukdom som härjar i släkten men också för att man inte ska "dramatisera" sakernas tillstånd, dvs inte göra så stort väsen av hur det ligger till. Nej, jag växte upp i tron att det var dåligt att visa känslor, att man skulle tänka rationellt och inte haka upp sig på småsaker (dvs torka tårarna och låtsas som att det inte fanns några problem eller svårigheter). Men för min lilla hjärna var det ju tokdömt att misslyckas och ledde i stället till dubbelt så mycket känslor: den jag kände över en viss sak och den jag kände över att jag inte bara "gaskade upp" mig som man "borde". 

Idag uppskattar jag verkligen människor i  min närhet som vågar visa sina känslor även om de inte alltid är bekväma, och jag inte förstå hur det i vissa kretsar nästan verkar ses som ett dåligt drag. Som att säga "Ja men hon är ju en känslomänniska" för att ta udden ur eller förminska vad personen sagt/gjort.

ALLA är väl känslomänniskor? I alla fall mer eller mindre. Allt jag känner ÄR jag, vilket inte går ihop för all de som säger att man inte ska låta känslorna styra, att man ska tänka logiskt och rationellt hela tiden. Jag säger bara fuck off! Snarare så tror jag att om man fokuserar på att tänka och göra positivt så blir man så mycket mer av den känslan och de mest fantastiska saker kan hända. Inte alla gånger så himla lätt men hur lätt är det att gå omkring och tänka rationellt hela tiden? 

Jag är i alla fall en människa som känner. Massor hela tiden. Skulle jag kapa mitt rika (ibland hysteriska) känsloliv så skulle jag bli en levande död med stenansikte. Ovärt.