Sofia´s

Så här mycket folk var det som åkte ålandsfärja i torsdags, värsta röjet. Förutom ett gäng ryska balettdasörer, så var det jag och mina kollegor som regerade på detta flytande nöjespalats...eller vad man ska kalla det.
Jag blir alltid så beklämd på dessa båtar, vet inte vad det är; musiken (hissmusik), buffén (slaffsigt),resenärerna (ölmagade och fulla), det känns så oerhört sorgligt på ngt vis. Ett skepp innehålande levande vrak, typ.

Idag blir det julklapps-shopping. Målet är att komma hem med alla julklappar OCH ett glatt, harmoniskt, ostressat humör. Wish me good luck!!:)

Det finns en person i mitt liv som fyller min själ med en sådan stark kärlek. Hon är klok, snäll, klarsynt och jävlar anamma. Egentligen heter hon något annat men av mig kallas hon rätt och slätt för farmor.
Helt enkelt ett levande bevis på att åldern inte har någon betydelse: när den man har mest utbyte av i hela universum är mer än en livstid äldre än en själv.

Nu är hon sjuk och kalendern är fylld av behandlingar, provtagninar, ännu mer behandling med illamående vila emellan. Jag tjatar och gnatar och trugar lite mer; det är hennes tur att ta emot hjälp nu, efter alla år av att tänka på andra.. men inser samtidigt att jag nog skulle reagera precis likadant själv, jag är på så många sätt en spegelbild av henne (möjligtvis lite mer korkad och oerfaren).
Ledordet genom hela min släkt verkar nämligen vara "kan själv". Men ibland kan man fan inte själv. Ibland kan man inte alls. Och varför ska det då vara så svårt att sträcka fram en hand för att få hjälp? Kanske är det en blandning av att man inte vill vara någon till last, och att man är rädd. Rädd för att ingen tar tag i ens hand och hjälper när man behöver det som bäst. Nä då garderar man sig istället med ett "kan själv" för att slippa all eventuell besvikelse.. jag vet inte, jag hobbypsykologiserar, men tror inte jag är helt ute och cyklar ändå..

I vilket fall, ikväll tänder jag ett ljus och hoppas, hoppas, hoppas att det går åt rätt håll och att älskade, finaste, farmor ska förgylla den här planeten med sin närvaro länge till..

Åh älskade helgen, var tog du vägen?
Fredagskvällen började med något som skulle vara ett par lugna öl men slutade med fest halva natten. Det satte på något sätt prägeln på resten av helgen som fullkomligt svämmat över av varma täcken, goda saker och skräp-tv.
Lagom till att jag känner mig tuff som en örn igen så är lämligt (eller tråkigt) nog helgen snart över, redo för en ny vecka!

I drömmen jag hade i natt stod jag i en hiss (tillsammans med utbrända medsystrar, tror jag skymtade både Babben och Mia Skäringer där i hiss-spegeln), på väg neråt efter ett viktigt möte på översta våningen. Så helt plötsligt tappar hissen fäste och vi faller handlöst medan jag tänker "nej nedrans också, var det inte mer, ska jag kraschlanda på det här sättet?". Men hissen stannade i sistat stund och jag kunde kliva ur den, omskakad men hel.
Budskapet var väldigt tydligt: Akta dig så att du inte kraschar, och om du kraschar, bromsa i tid.

Så nu har lilla jag tagit ett stort beslut och det känns så himla bra!

Mitt tidigare normaltillstånd hette Kaos i förnamn och Impulsiv i efternamn. Tvära kast, snabba beslut och skjuts in i ugnen! Voila, vad plockar vi fram, jo en splittrad, känslosam, idéspruta som kastar sig in i precis vad som helst och hur som helst. På en väldigt överhettad plåt.

Sofia är alltid i stormens öga på något märkligt vis. Mina vänner kan bekräfta att det alltid är just jag som hamnar i de mest bisarra eller traumatiska händelserna. Det är liksom inte konstigt att det var just jag som befann mig i Thailand under tsunamin eller bakom bilen som sprängdes i stan för ett år sen. Det är snarare tvärtom "åh det var någon som rånade en bank i Gamla stan i går, konstigt att inte Sofia var där".

Det är roligt att vara med om saker. Det är häftigt, omtumande och väldigt intensivt att slunga sig ut. Men priset är att man lätt känner sig rastlös. Rotlös. Besinningslös. Om det inte finns en balans.

Ibland har jag tänkt att jag måste ha varit en riktig skitstövel i mitt förra liv som slungas in i alla olika sorts situationer i hopp om att lära mig en läxa. Men när jag tänker efter så behöver jag kanske inte backa bandet ett helt liv för att få ihop det, ingen är som sagt perfekt. 
 
Min terapeut lägger stor vikt vid att pränta in i mig att alla belöningar inte behöver vara kortsiktiga, utan de bästa är oftast de långsiktiga. (Som att inte bränna lönen på shopping samma dag som den finns på kontot, utan lägga undan till nästa års semester. Typ).
Jag är helt med på principen, men som den uppleva nu-människa jag är så blir jag rädd på tanken att vänta. Och där tror jag att det börjar brännas lite, för skulle jag bara andas, tänka, agera istället för att agera, andas, tänka så skulle jag minimera risken att hamna i kaos.

Med fler nycklar i min hand till det virrvarr som kallas Själen så växer ännu fler frågor fram.
Vill jag vara utan kaos och upplevelser? Vad är lugn och ro? Vad är "att ha kul" Vad är viktigt och vad är oviktigt? Hjälp, vem är jag egentligen?
Och det finns ingen handbok, inget facit, förutom den inre kompassen som ibland pekar lite hit och ibland lite dit..

..och i en mörk, vinterblek morgonstund ser jag min egen spegelbild och kan trots det skonigslösa skenet inte låta bli att känna stolthet och glädje. Över att finnas till. Över att klara mig. Över att tänka stora och små tankar. Trots hittegodsavdelningen och trampolinhoppen och alla de där utmaningarna som ibland känns som oöverstigliga hinder. Och trots håret som står åt alla håll och finnen som har letat sig fram på högra kinden. För att inte tala om alla ovalda val och obesvarade funderingar som väcker mig med nya frågetecken.

Ja, trots allt det där joxet som har en fenomenal förmåga att lägga en kletig hinna över en krispig morgon. Så vet jag att jag är okej, och där någonstans måste ju resan börja, eller hur? Det Stora äventyret med lilla mig. Nytt fräscht kapitel i Boken Om Mitt Liv som för övrigt består av alldeles för många sidor av upprepningar. 
Vissa andra nöjer sig med att mumla något om att "byta blad" men jag skrålar med min fantastiska stämma så det ekar över alla skogar och berg och hav att jag byter ut hela bokhelvetet. Så det så.      

Jag står på en trampolin, typ femman. Känner gunget. Under fötterna. Men hoppar inte. Nej jag står där och väger lite, tvekar..
Tidigare skulle jag slängt mig ut och jag skulle inte brytt mig om jag landade i ett sjuhelsikes magplask. Men nu är jag rädd. Vill inte göra mig illa. Vill inte falla fel. Tittar ner och det svindlar. Jag vet att jag måste. Våga.
Alla ni som tror att jag är en sån där frimodig, kavat varelse; ni har fel, fel, fel. Jag är feg, mest livrädd för att misslyckas. Så många val, tänk om jag väljer fel? Och hemska tanke:  tänk om jag inte väljer alls och det blir försent?

Nej jag är inte ett jävla dugg modig, jag är mer som en förvirrad, borttappad fransig vante på hittegodsavdelningen. Lost but not yet found. Bland kvarglömda paraplyer, halsdukar och plånböcker, ja där ligger jag. Där, längst in i en liten låda i ett hörn. En borttappad liten själ med fransiga kanter (som med dagligt underhåll och lite tråckel skulle kunna få till en rationell tanke eller två). "Hitta mig" ropar den till kroppen som ångar på ute i den stora världen. "Du klarar dig inte utan mig, du måste ju stanna upp och Känna Efter". Innan du hoppar från trampolinjäveln. 

Andas, andas, andas. Hitta inre flowet. INTE stressa. Lev.

Låter ju lätt som en plätt eller hur? 

Men det är svårt som fan ska jag tala om, nästan en heltidssyssla som enbart funkar när man vandrar i urskogen. Och det kan man ju inte göra hela tiden, eller?

Stresshanteringsgrupp. Stressar dit för att hinna, för att inte komma sent. Tränar andningövningar. Jaha, var det så här enkelt att koppla ur och koppla av tänker jag och trippar hem på lätta steg.  Går hem och övar. Och övar lite till i min iver att stressa ner.  Vaknar med nackspärr. Fan.

Andas, andas, andas. Inte stressa upp mig över nacken, det kommer att släppa, bara slappna av för fan tänker jag irriterat. En lång bit kvar.