..
Det finns en person i mitt liv som fyller min själ med en sådan stark kärlek. Hon är klok, snäll, klarsynt och jävlar anamma. Egentligen heter hon något annat men av mig kallas hon rätt och slätt för farmor.
Helt enkelt ett levande bevis på att åldern inte har någon betydelse: när den man har mest utbyte av i hela universum är mer än en livstid äldre än en själv.
Nu är hon sjuk och kalendern är fylld av behandlingar, provtagninar, ännu mer behandling med illamående vila emellan. Jag tjatar och gnatar och trugar lite mer; det är hennes tur att ta emot hjälp nu, efter alla år av att tänka på andra.. men inser samtidigt att jag nog skulle reagera precis likadant själv, jag är på så många sätt en spegelbild av henne (möjligtvis lite mer korkad och oerfaren).
Ledordet genom hela min släkt verkar nämligen vara "kan själv". Men ibland kan man fan inte själv. Ibland kan man inte alls. Och varför ska det då vara så svårt att sträcka fram en hand för att få hjälp? Kanske är det en blandning av att man inte vill vara någon till last, och att man är rädd. Rädd för att ingen tar tag i ens hand och hjälper när man behöver det som bäst. Nä då garderar man sig istället med ett "kan själv" för att slippa all eventuell besvikelse.. jag vet inte, jag hobbypsykologiserar, men tror inte jag är helt ute och cyklar ändå..
I vilket fall, ikväll tänder jag ett ljus och hoppas, hoppas, hoppas att det går åt rätt håll och att älskade, finaste, farmor ska förgylla den här planeten med sin närvaro länge till..
Helt enkelt ett levande bevis på att åldern inte har någon betydelse: när den man har mest utbyte av i hela universum är mer än en livstid äldre än en själv.
Nu är hon sjuk och kalendern är fylld av behandlingar, provtagninar, ännu mer behandling med illamående vila emellan. Jag tjatar och gnatar och trugar lite mer; det är hennes tur att ta emot hjälp nu, efter alla år av att tänka på andra.. men inser samtidigt att jag nog skulle reagera precis likadant själv, jag är på så många sätt en spegelbild av henne (möjligtvis lite mer korkad och oerfaren).
Ledordet genom hela min släkt verkar nämligen vara "kan själv". Men ibland kan man fan inte själv. Ibland kan man inte alls. Och varför ska det då vara så svårt att sträcka fram en hand för att få hjälp? Kanske är det en blandning av att man inte vill vara någon till last, och att man är rädd. Rädd för att ingen tar tag i ens hand och hjälper när man behöver det som bäst. Nä då garderar man sig istället med ett "kan själv" för att slippa all eventuell besvikelse.. jag vet inte, jag hobbypsykologiserar, men tror inte jag är helt ute och cyklar ändå..
I vilket fall, ikväll tänder jag ett ljus och hoppas, hoppas, hoppas att det går åt rätt håll och att älskade, finaste, farmor ska förgylla den här planeten med sin närvaro länge till..
Kommentarer
Trackback
