< Till bloggens startsida

20130510

Bortskämd är jag, som bara den. Blev jag verkligen varse igår när jag besökte männsikor som berövats både sitt land, sin familj och allt vad människovärde heter. Jag kan inte ens föreställa mig hur det är att fly från ett land där man är jagad och rädd för att mista livet varje dag. Att sedan komma till ett land som inte välkomnar en, utan burar in en som vore man kriminell, vad håller vi på med? Jag skäms över den futtighet som vi har att "erbjuda". 
 
2013 Sverige och människor blir jagade i tunnelbanan, på arbetsplatser och caféer. Jakten på de papperslösa, jag undrar vilka människor det är som utför detta arbete? Polisen givetvis, men är det en utvald patrull, eller åker man på Det passet en gång i veckan. Jag skulle verkligen vilja veta hur det går till. Att ha som uppgift att fånga in  den mest utsatta gruppen i samhället, spärra in dem, skicka tillbaks dem till döden..
 
Jag spenderade ett par timmar ute på förvaret strax utanför Märsta och blir överväldigad av de livsden som möter mig, vanmakten och vädjan i blicken; "gör något för mig, hjälp mig". Och jag står mitt i vanmakten och kan inte hjälpa, jag kan bara vara medmänniska och lyssna uppmärksamt på berättelserna som kommer till mig. 
 
När jag går så lämnar jag ett ställe som ångar av förtvivlan, misströstan och ångest. Själv får jag åka hem till en vän för att prata, skratta och ha myskväll. Efter det går jag hem till mig, mitt lilla torp, och äter lite soppa och känner mig så jäkla privilgerad. Fan så bortskämd jag är, så jävla bra jag har det. Och jag har mage att glömma bort det emellanåt. Perspektiv skulle man kunna kalla gårdagen. Perspektiv och tacksamhet. Tacksamhet över att jag inte behöver somna rädd, att jag inte behöver fly från våld och krig, att min familj mår bra, att jag har vänner runt omkring mig. Att jag när som helst kan sätta mina bara fötter på en mjuk gräsmatta. 
 
I Thailand, när tsunamin kom, så upplevde jag ren skräck och panik, vi flydde till bergen i rädsla för ytterligare en våg. Barn utan föräldrar grät och sprang och letade, det var först förrän senare vi förstod att föräldrarna var borta för alltid. Allt var så ofattbart att ta in, att förstå vad som hänt, att fatta konsekvenserna. Men jag hade någonstans att ta vägen. Själva händelsen var hemsk och jobbig, men den var inte för evigt. Att bearbeta och komma tillbaka till livet efteråt var en resa som tog flera år, ett antal månader på psyket, och timmar av terapi. Men i jämförelse med de människor som lämnar allt de har bakom sig för att de flyr för sina liv, jag kan inte ens ana vilket trauma många går igenom..Och bara att komma till ett nytt land, där man varken förstår språket eller kulturen, samtidigt som man lämnat ett land som blöder, My God jag blir ledsen bara jag tänker på det.
 
Idag ska jag tacksamt ta emot allt som livet har att ge mig. Tror det blir ett varv i Hagaparken, kanske en cykeltur, och massa grävande i trädgården, terapi. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:

E-postadress: (publiceras ej)

Bloggadress:

Kommentar:

Kom ihåg mig?
Trackback
RSS 2.0