Sofia´s

Det var en tung eftermiddag, men det känns så fasansfullt heavy så jag tänkte försöka  pigga upp mig med att försöka fokusera på något annat lite lättsammare så här innan jag ska sova...

 

Jag har blivit galet förälskad i mammas papiljotter. I och för sig så känns det som att sova på en igelkott, men håret blir fluffigt som i Fructis-reklamen och man känner sig superglam! Dessutm friterar de inte hårtopparna, som all värme annars gör på mitt hår (räcker typ med varmvatten för att håret ska bli sprött och stekt längst ut.) Vet inte vem det var som namngav det skandinaviska håret "tunt och fint, jag skulle snarare använda benämningen "tunn liten kvast gjord av sockervadds-svinto med frizz". Typ. De som kan läsa mellan raderna kanske har fattat att jag och min kalufs inte är bästa vänner. Jag har alltid drömt om en tjock, lång hårman som jag förföriskt kan slänga med och samtidigt knycka så där lite sexigt nonchalant på nacken. Man kan inte få allt. 

 

När jag var 20 så bestämde jag mig faktiskt för att skaffa mig ett hårsvall på fejkväg och investerade 1000 euro (som jag inte hade) på extensions som var någontng helt nytt då. Jag fick ett fantastiskt snyggt hår som jag var såå stolt över (tacka fan för det, levde på havregryn och nudlar ett halvår efter det, är säker på att jag drog på mig både skörbjugg och benskörhet på köpet). Dessvärre fick jag även en afrokräm på köpet som skulle göra håret "lätt att kamma", men istället blev det dreds i hårbotten, den där frisören måste verkligen ha hatat mig.  Självklart hade jag inte råd att gå och ta bort håret så det hängde i stora testar tills det blev en sanitär olägenhet för hela grannskapet, så jag snaggade av allting. Det var Sofia's "Jag älskar att gå i mössa"-år. 

Men som sagt, man lär sig och nu förstår jag alla de tanter som på 50-talet gick omkring med de där rullarna på huvudet. 

Appropå att lära sig så funderade tidigare idag på hur långt jag har kommit i Personlig Mognad och Utveckling..

 

När jag var liten så älskade jag att äta ur lustiga skålar, desto konstigare, desto godare. Nothing changed, blir fortfarande helt lycklig om jag hittar en rolig kåsa eller konstigt format skål att äta ur. 

 

Börjar fortfarande gråta när jag ser Bröderna Lejonhjärta. Skorpan, Jonatan, Körsbärsdalen och Nangijala, åh det är ju bara så sorgligt att man kan ha gråtorgie en hel kväll. Eller helg för den delen. 

 

Ser forfarande fram mot Stora Godisdagen Lördag då jag glad i hågen springer till affären och köper en stoor påse gotta som bara måste vara Karamellkungen. Provsmakar gärna små hörn av allt och lägger tillbaks de gnagda godisbitarna i påsen. Tror att jag undermedvetet revirpinkar in min påse på det sättet, funkade i alla fall för att hålla lillebror borta från min påsen när jag var liten. Ocharmigt I know, men det är som ett ticks. 

 

Är fortfarande löjligt mörkrädd. När hele Kebnekaisegänget var på Grönan och det var dags för spökhuset så stod jag och fegade hur länge som helst. Väl inne i det där obehagliga huset så försökte jag ta mig igenom så snabbt som bara möjligt för att då det överstökat. Kanske att jag har blivit en lite gnutta bättre än tidigare, jag önskar i alla fall inte att jag hade en kateter så att jag slapp gå i den mörka hallen på natten när jag blir kissnödig. Progress. 

 

Jag har alltid tyckt att män i kostym ser obehagliga ut. Lksom dystra och stöpta i samma form och läskiga på något sätt. Lite tokigt eftersom det är den vanligaste dress coden om man inte jobbar som truckförare i hamburgerkök eller som tandläkare. Man får helt enkelt bara gilla läget och anstränga sig lite extra för att inte gå omkring med en sån där urk-ogilla-grimas. Utmaning. 

Om jag gifter mig någon gång så ska det i alla fall vara helt ett helt kostymfritt bröllop; männen ska vara utklädda till Näcken och kvinnorna till Glada Bakelser. Kommer bli en klar succé!

 

Jag älskar musik, det är det bästa jag vet. Men jag hatar Allsång på Skansen som snarare påminner om en mass-psykos hämtad ur någon superreligös rörelse. När vinjetten för programmet börjar så får jag kalla kårar och vrider mig i smärtsamma spasmer över alla människor ser nyfrälsta ut och skrålar hellre än bra. Har aldrig gillat. Kommer aldrig gilla. Känner mig som värsta glädjedödaren här men jag kan bara inte hjälpa det. Kräkmedel i tv-format. (den dagen jag sitter och diggar till Allsång.. så måste jag ha blivit lobotomerad eller blind och döv)

 

Hmm, när man läser det här uppspaltat så där så ser det ju  minst sagt...dystert ut. Som om jag verkligen behöver en ledsagare och inte borde vistas på offentliga platser utan munkorg och koppel typ. Men jag lovar och svär, det finns tusentals områden som jag verkligen har utvecklats på, men det är ett helt annat inlägg!

 

Vad bra, nu har jag fokuserat på något annat än det tunga som snurrat runt i huvudet i eftermiddag. Alltid lika upplyftande att fokusera på sig själv. Typ not. 

 

Skulle jag haft en älskling nu så skulle jag krypa ner i sängen och sova sked hela natten.(suck vad är väl en bal på slottet)  Istället ska jag lägga mig på mitt papiljottiga igelkottthuvud och hoppas att resultatet blir alldeles, fantastiskt!