feb 2012 (ingen insikt denna gång)
Ibland bara vänder det. Och det var precis vad som hände idag.
Jag hade verkligen givit upp, löneförhandlingen med Jobbet Som Jag Ville Ha bara rann ut i sanden, himlen grågrå, humöret så nere att jag verkligen tycker synd om de stackars människor som råkat korsa min väg (förlåt mamma, förlåt älskade ex:et som i allra högsta grad fick en påminnelse om att jag lever, eller lever om kanske man ska säga)..
Jag låg i sängen i morse och dumstirrade på tapeten, tänkte på allt jag borde ta mig för men som jag inte orkade för att INGENTING som jag ville verkade gå vägen. Apati är bara förnamnet (man orkar bara kämpa så mycket, sen så blir i alla fall jag helt lamslagen, paralyserad). Men. Så rinde telefonen. Och helt plötsligt är jag på väg till Jukkasjärvi!!! Vilket känns heeelt fantastiskt jätteroligt!
Så nu är det action action och fixa fixa. Nya Fina Mac book air inköp, tågbiljett och sovvagn bokad. I morgon blir det fixelitrix med varma kläder och allt sånt, spännande!
Blir dock lite rädd inför mitt snabba humörsskifte, herregud vilket brett spann av känslor på osunt kort tid...men det kanske är så det är att vara människa? Eller så är det helt enkelt så att vara Sofia..
Pappa är i vilket fall som helst övertygad om att jag kommer att träffa en misshandlande norrlänning (Jägarna-stuket med snus och tovigt hår o allt) som spärrar in mig i ett isolerat hus på vischan och har ihjäl mig och mina stackars köldskadade fötter som jag inte har fått lov att packa in i raggsockor. Pappa... och han kallar mig dramatisk.
Jag hade verkligen givit upp, löneförhandlingen med Jobbet Som Jag Ville Ha bara rann ut i sanden, himlen grågrå, humöret så nere att jag verkligen tycker synd om de stackars människor som råkat korsa min väg (förlåt mamma, förlåt älskade ex:et som i allra högsta grad fick en påminnelse om att jag lever, eller lever om kanske man ska säga)..
Jag låg i sängen i morse och dumstirrade på tapeten, tänkte på allt jag borde ta mig för men som jag inte orkade för att INGENTING som jag ville verkade gå vägen. Apati är bara förnamnet (man orkar bara kämpa så mycket, sen så blir i alla fall jag helt lamslagen, paralyserad). Men. Så rinde telefonen. Och helt plötsligt är jag på väg till Jukkasjärvi!!! Vilket känns heeelt fantastiskt jätteroligt!
Så nu är det action action och fixa fixa. Nya Fina Mac book air inköp, tågbiljett och sovvagn bokad. I morgon blir det fixelitrix med varma kläder och allt sånt, spännande!
Blir dock lite rädd inför mitt snabba humörsskifte, herregud vilket brett spann av känslor på osunt kort tid...men det kanske är så det är att vara människa? Eller så är det helt enkelt så att vara Sofia..
Pappa är i vilket fall som helst övertygad om att jag kommer att träffa en misshandlande norrlänning (Jägarna-stuket med snus och tovigt hår o allt) som spärrar in mig i ett isolerat hus på vischan och har ihjäl mig och mina stackars köldskadade fötter som jag inte har fått lov att packa in i raggsockor. Pappa... och han kallar mig dramatisk.
Kommentarer
Trackback
