Vardag var dag
Tillbaka till jobbet, det kändes inte så illa som jag trodde det skulle göra. Det var heller inte så sprudlande kul som jag hade hoppats på att det skulle vara. Om 12 timmar sitter jag där igen, bakom skrivbordet, framför datorn. Är det verkligen det här jag vill göra resten av mitt liv; jobba, äta, sova? En trist roterande lunk; jobba, äta, sova, jobba, äta, sova...jag menar, jag lovade mig själv dyrt och heligt en gång i tiden att aldrig leva ett trist liv fyllt av rutiner. Jag höll mitt löfte ganska bra tills för något år sedan då det liksom var så mycket jobbande att jag glömde bort det viktigaste; mig själv. Och nu är jag fortfarande borttappad.. måste hitta mig själv och komma på vad jag vill göra, kan ju inte låta mig förvandlas till en missnöjd gnällmagga...
Den här livskrisen har hållit i sig ett tag nu, och det jobbiga är att jag inte ens vet vad jag är missnöjd eller nöjd med...bara en gnagande känsla av att livet borde vara så mycket mer än det här. Och ändå går jag upp varje morgon som en rutinstyrd autopilot. Slår på kaffebryggaren, hoppar in i duschen, väljer kläder, väljer om kläder, dricker kaffe och sminkar mig samtidigt, för att sedan rusa sista sekunden för att hinna med tåget.
Tänk om jag skulle göra revolt mot (eller med) mig själv och helt enkelt skita i att åka till arbetet? Tänk om jag istället skulle ta tåget till Paris. Eller första plan till Rom. Eller Bangkok. Bara strunta i kraven och leva för dagen (värsta bra slogan)! Trekka runt lite, inte ha några fasta mål, bara glida runt på måfå..
Eller bara ligga kvar i sängen hela dan och kolla på film och äta goda saker. Eller ta en riktig shoppingdag med en skön avslutning på ett spa (Det är helt otroligt vad kreativ man blir när man ska tänka ut grejer att göra som inte handlar om jobb).
Jag behöver en riktig hederlig semester helt enkelt. Inte bara en sån som sträcker sig över en långhelg, utan en RIKTIG jäkla semester, med sol och allt. Tills den blir av kommer jag sitta på tåget varje morgon och dagdrömma om vad jag skulle kunna göra istället för att vara på väg till vardagen.
Den här livskrisen har hållit i sig ett tag nu, och det jobbiga är att jag inte ens vet vad jag är missnöjd eller nöjd med...bara en gnagande känsla av att livet borde vara så mycket mer än det här. Och ändå går jag upp varje morgon som en rutinstyrd autopilot. Slår på kaffebryggaren, hoppar in i duschen, väljer kläder, väljer om kläder, dricker kaffe och sminkar mig samtidigt, för att sedan rusa sista sekunden för att hinna med tåget.
Tänk om jag skulle göra revolt mot (eller med) mig själv och helt enkelt skita i att åka till arbetet? Tänk om jag istället skulle ta tåget till Paris. Eller första plan till Rom. Eller Bangkok. Bara strunta i kraven och leva för dagen (värsta bra slogan)! Trekka runt lite, inte ha några fasta mål, bara glida runt på måfå..
Eller bara ligga kvar i sängen hela dan och kolla på film och äta goda saker. Eller ta en riktig shoppingdag med en skön avslutning på ett spa (Det är helt otroligt vad kreativ man blir när man ska tänka ut grejer att göra som inte handlar om jobb).
Jag behöver en riktig hederlig semester helt enkelt. Inte bara en sån som sträcker sig över en långhelg, utan en RIKTIG jäkla semester, med sol och allt. Tills den blir av kommer jag sitta på tåget varje morgon och dagdrömma om vad jag skulle kunna göra istället för att vara på väg till vardagen.
Kommentarer
Trackback
