Sofia´s

Jag hälsade på Broren idag. Alltid lika kul att se honom men som vanligt lika sorgligt att åka ifrån Den Slutna Avdelningen. Varenda gång samma procedur; genomsökning av presenter, inlämning av väska och övervakad social samvaro. Det dåliga samvetet gnager över att jag får ångest när jag tänker på att det är brorens vardag. Jag är där på ett kort studiebesök och borde känna mig allt annat än ledsen, jag bor ju inte där....
De snickrade pallar idag. Lördagserapi. Broren avstod och vårdaren frågade med bebisröst "men lilla du, varför vill inte du snickra en jättefiiiin pall?". Som om han vore utvecklingsstörd. Brorsan svarade att  en idiot kan räkna ut att han hellre umgås med sin syster som kommer  till Sverige2 ggr om året. Jag håller helt med och fick bekräftat att man inte behöver vara speciellt skarp för att jobba med "galningar".
Men på ett sätt så är det befriande att vara där inne på avdelningen bland människor som samhället anser inte passar in. Det är förlösande att prata med människor som säger rätt ut vad de tänker och som inte spelar charader. Ett besök på avdelning 32 gör mig alltid fundersam, nästintill melankolisk. Alla normer som ramar in det samhälle vi lever i känns med ens så meningslösa och haltande. Den mångfald och olikhet som skapar personligheter får inte plats, de färggrannaste blir inlåsta och därmed osynliga. Jag kräks.