Sofia´s

 

 

Det var en snäll måndag, en sådan där som smög sig förbi obemärkt, utan måndagsångest eller stora trötheten. Den kom, den var, och nu har jag landat i en skön måndagkvällskänsla. Och det är ju inte helt fel.

 

Tittade till jordgubbarna idag och såg att de har börjat komma, även om de är väldigt gröna. Blev sjukt glad, men sen blev jag förfärad; det är typ bara tanter och gubbar som blir euforiska över att det växer i trädgården. Och nu då även jag. Antingen har trädgårdsgöra krypit ner i åldrarna eller så är det jag som... nej nej, vi lämnar det där tycker jag. Jag tycker fortfarande att Gröna Lund är det roligaste som finns och får "vill ha"-känsla av de små kaninungarna här utanför vilket ändå måste tyda på att åtminstone delar av barnasinnet är aktivt.

 

Nu är det bara 6 små veckor till semester, hang in there Sofia, snart, snart, snart dår du sova ut och gå omkring i sjavarkläder hela dagarna. Så otroligt efterlängtat!

 

Har lyckats skriva en A4 idag, känns bra. Har satt upp ett mål för mig själv att spotta ur mig minst en A4-sida text om dagen på Boken. Jag ska verkligen ge det en riktig chans den här gången och inte ge upp så fort det motar.

 

 

 

 

 

 

 

Söndag, sköna söndag, det var faktiskt mysigt med lite regn idag kände jag. Vilodag. Igår var det parkdag och det brukar alltid vara intensivt; sol, musik, lite drick, folk; full fart hela dagen. Somnade ändå hyffsat tidigt och drack mer vatten än alkohol vilket är ett smart drag har jag märkt. 

 

Cyklade in till stan i morse, mötte mamma och bjöd på morsdag-fika. Köpte en klänning som egentligen var för dyr för min plånbok men som sitter sjukt bra och som var ett "must have". Jag provade den redan i torsdags och den har inte lämnat mitt sinne sen dess, måste betyde att den mår bäst av att sitta på mig:)

På hemvägen öste det ner så jag stannade på Plantagen och råkade köpa en tomatplanta, en grukplanta (är det en planta eller ett träd?) och en paprikabuske/planta. Sen trampade jag och växterna oss hem i hällande regn och flyttade in i växthuset ett par timmar, åh så fint de är planterade nu i sina krukor. Hoppas att de kommer trivas och ge mig goda grönsaker hela sommaren! 

 

Jag har skrivit och skrivit under eftermiddagen. Hoppas på att få ihop något som jag kan känna mig stolt över, och om inte så är det ändå den bästa terapin. 

Nu blir det tidiga sängen, skulle göra vad som helst för att det skulle vara juli och semester nu, åh vad jag längtar. 

 

 

Träffade igår en man som jag för 13 år sen hade ihop det med som hastigast. I dag har han fru, 2 barn, hund och grävskopa och jag vet inte allt. Det var trevligt att ses, vi drack ett par öl och babblade.

 

Han "erbjöd" mig att bli hans älskarinna. Jag tackade vänligt men bestämt nej (fastän jag ska erkänna att jag lekte med tanken innan han uttryckte sig som han gjorde, och antagligen gjorde jag det bara för att man egentligen inte får).

 

Jorden är rund och snurrar på medan man fortsätter att förvånas. Över andra och över sig själv.  Och det är fredag.

Rubriker som "Husby brinner" och "Stort upplopp i Husby" mötte mina trötta ögon när jag slog upp datorn i morse. Jaha, tänkte jag och skrollade vidare på Dn's sida. Det var någon mack som blivit rånad, en tornado någonstans och något nytt vaccin mot turistdiarré som kommit ut på marknaden.

 

Ni vet hur det är när man sitter och bara surfar runt; det är inte mycket som berör en, eller "fastnar", utan allt är bara en sinande ström som matas in och matas ur i samma stund som man läser om något annat. Jaha tänker man och fyller på kaffekoppen, idag måste jag komma in till kontoret 10 minuter tidigare för det och det händer och fan att det ska regna när jag vill cykla..  Det som ska ske i ens egna lilla liv i närtid blir liksom prioritet, sen kan halva stan stå i brand, det spelar liksom ingen roll.

Min morgonutflykt på internet fortsatte i alla fall per automatik till facebooksidan och de senaste feedsen. Inget som fastnade där heller, någon hade "sovit såå gott" någon annan var "sjukt less på vädret" någon åt "världens hälsosamaste frukost", ja massa nonsen och tankebludder av varierande underhållningsgrad, helt enkelt som det alltid brukar vara på facebook. Men. Den här morgnen var det en kommentar på facebook som upptog mina tankar under större delen av dagen. Den har liksom skavt och gnagt inom mig och väcker ett lite lätt illamående och stor frustration. För jag ser en bekants inlägg och får kalla kårar längs hela ryggen.  Han skrev "Säger som jag alltid sagt... Spräng Husby och asfaltera & gör en p-plats av elendet... Va fan lider dom av där borta... Suck"

 

Den kommentaren fick påhejande och påhäng från flera andra som kom med förslag på hur man skulle bygga en mur runt hela Husby, hur man skulle sätta alla på en flotte, hur de får skylla sig själva osv. Vet inte vad som var värst; själva inlägget i sig eller alla som hejade på och kom med egna inskränkta tips på hur man skulle "lösa" problemen. Alltså, vi talar om fullvuxna män som sitter och pöser med sina trivselmagar i lugna förorter. När det inte funderar på om de ska ta ungarna till Mc Donalds eller ta med dem till närmsta korvkiosk för en tunnbrödrulle så sitter de alltså på facebook och rapar ur sig den ena grottmongokommentaren efter den andra. (jag ska rensa min f-book, det lovar jag garanterat efter det här), jag är faktiskt så illa berörd.

 

Jag storligen skäms över att det finns personer som jag vuxit upp i närheten av som sitter och matar ur sig sådana inskränkta, idiotiska, rasistiska saker. Man bara häpnar! Att människor kan tänka så om sina medmänniskor; att bestämma sig för hur en hel förort och dess invånare är utan att ha den blekaste jäkla aning om de egentliga förhållandena. Våld är aldrig ok. Inte heller skadegörelse. Och det tror jag att alla kan hålla med om. Men som den här bekantingen och hans vänner gjorde och gör..sitta och slå sig för bröstet över hur viktigt det är att bevara det svenska och hur "de" (utlänningarna) inte tar seden dit de kommer, och hur "vi" (svenskarna) är så himla shyssta som låter dessa människor komma hit och vräka ut sig i Stockholms förorter. Fy fan vad jag kräks, ahhhh.

 

Som om man väljer att födas i ett krigs eller katastrofdrabbat land. Som om man väljer att få hela sin familj mördad, sitt hus raserat, eller att födas i "fel" folkgrupp. Det är väl ingen som har varit på flykt som säger att det är det roligaste de gjort; de har ju för fan lämnat allt det som betyder något bakom sig, bara för att överleva.

 

Och så hamnar de i sunksverige, där "fattig" betyder att inte ha råd att gå på krogen varje helg, där en "kris" om inte favvotröjan är ren när man vill använda den. Där "omtanke" bara innefattar de som råkar vara (in)avlade på den pyttelilla landremsan Sverige!

Den andra och tredje generationens invandrare som faktiskt föddes här får även de ta "straffet" för att deras föräldrar tog sig till Sverige för att försöka skaffa sig ett liv värt att leva. Med ett annorlunda efternamn eller en bostadsadress i "fel" förort så sätts folks fördomar igång med en gång. Slår vad om att många arbetsgivare tänker "Aha han heter Muhammed och bor i Hjulsta, nej honom vill vi inte ens ta in för en jobbintervju" Det är något som förnekas av ALLA, men samtidigt så pågår det, och självklart så är det som mest kännbart för t.ex Muhammed i Hjulsta som sökt 175 jobb och inte blivit kallad på en endaste intervju.. Men nejdå, de ska bara vara tacksamma att de får vara här, i fantastiska Sverige. Bah!

 

Notera att jag verkligen inte försvarar bilbränder och upplopp,  men jag kan mycket väl förstå att det finns en problematik som är väldigt komplex som ligger bakom att våld trappas upp på det här sättet. Det är inte försvarbart, det är inte ok, och jag kan förstå polisen frustration över situationen. 

 

Men vad är kärnan av problematiken?

Vi tar emot invandrare i ghettoliknande förorter som främjar noll integration. Och sen talar vi om "att de måste ju anpassa sig". Anpassa sig hur och med vad? Ekvationen går inte ihop, för vi sträcker inte ut en hjälpande hand villkorslöst, vi kräver evig tacksamhet och underdånighet, då kanske, bara kanske man kan bli accepterad i något sammanhang, på något plan, som svensk i Sverige utan att vara född här. Jag tror att allt det upptrappade våld vi ser är symptomen på ett systemfel som varat så länge att nu brister det. En sund reakion på en osund omständighet helt enkelt.

Kanske lilla Sverige förresten också ska börja anpassa sig och börja förstå att världen inte tar slut nere i Danmark eller vid norska gränsen? Det går ju väldigt bra för oss att förstå det när vi drar till Mallorca och svinar sönder skallen, eller åker till Thailand och sätter på allt som rör sig.

 

Jag blir helt mörkrädd när jag hör tankegångarna som verkar sprida sig som ringar på vattnet, överallt.. Hallå, vad hände med "We are all one" och "Sharing is caring" och alla andra fina, snälla tankar som gör jorden till en gladare plats?

 

 

Oj oj fredagar alltid så busy busy på jobbet, men nu är det helg, äntligen.

 

Mamma mötte upp mig på stan i dag, vi hade bestämt att vi skulle ses en snabbsväng bara. Jag var trött, i svettäckliga strumpbyxor, och var på "varit upp sen halv sex och orkar inte med några konstigheter"-humör.

 

Och så mötte mamma upp, på Sveavägen iförd hotpants, rosa bombajacka och rosa keps. Med matchande rosa ryggsäck. Irritationen bara bubblade upp som en vulkan, "för helvete var lite jäkla normal" tänkte jag och bet nästan sönder käkarna av ilska. 

Blev jag irriterad över hur hon klädde sig, så blev jag ännu mer irriterad på hur jag reagerade; som en dömande fyrkantskalle vars osäkerhet är så stor att oron inför vad andra ska tycka tog över, bläääää för mig just denna stund, jag skäms över min futtighet och hur jag reagerade.

 

Min mamma är alltid sig själv och det ska hon faktiskt ha ett stort pluspoäng för, till och med en stjärna i kanten.  Det är inte många som är det.. och jag insåg när vi skilts åt att det är jag som håller på att bli fyrkantig i huvudet, för varför ska inte mamma kunna ha på sig precis vad hon vill, även om jag inte tycker det är snyggt?

För att jag är rädd för vad andra ska tycka och tänka? Så jäkla square tänkt att jag måste resa iväg och få en dos Amsterdam och lite perspektiv snart tror jag.

 

För hur den än är så jobbar jag på ett företag som visserligen är trevligt och bra på alla sätt, men den svenska präktigheten sitter i väggarna. Jag lyckas leva ut på helgerna men det kanske inte är nog, fördelningsen skulle vara den omvända. Jobba några timmar någon helg då och då och vara bland färgglada typer resten av tiden; då skulle jag må toppelitoppen.

I vilket fall så fick jag så dåligt samvete när jag och mamma skilts åt så att jag var tvungen att ringa henne 3 gånger och berätta hur modig jag tycker hon är som sätter på sig de kläder hon tycker om oavsett vad andra tycker. Modig och galen kanske ibland är samma sak? Jag vet inte, och det spelar ingen roll, mamma blev i mina ögon i alla fall Dagen hjälte. Och världens bästa mamma.  Och detta trots att hon tyckte att vi skulle ta fram hennes kaffetermos ur den knallrosa ryggan för att fika. På en bänk mitt på Sveavägen. I rusningstrafik. Och tja, varför inte:)l

 

Vilken helg det blev, såå himla skön! Speciellt igår när det blev spontanfest på Långholmen. Musiken var sjukt bra, och trevligt folk och bara härlig stämning hela eftermiddagen och kvällen. Avslutade storstilat hos E med makaroner, smör och ketshup, att det kan vara så gott när man är hungrig! Efter 6 timmars dansande kanske det inte var så himla konstigt, tur att jag hade med mig stora flaskor med vatten. Hoppas att sommaren blir full av liknande sammankomster för det är som att stoppa sig själv i en energiladdare; all positiv energi i kombination med musika och allt, ja, man behöver liksom inte så himla mycket mer..

 

Idag har jag planterat ut krddorna i rikktig jord, tidigare har de fått stå i krukor men hoppas att det inte kommer några frostnätter nu. Bara en sådan sak som att påta i jorden, åhhh vad mysigt det är. Känns som att det här kommer att bli en alldeles finemang sommar! Här kommer lite bilder från veckan som var:

Nu ska jag strax sussa min alldeles bästa sömn tills imorgon så att man klarar av att leka kontor en hel vecka:)

 

 

l

Bortskämd är jag, som bara den. Blev jag verkligen varse igår när jag besökte männsikor som berövats både sitt land, sin familj och allt vad människovärde heter. Jag kan inte ens föreställa mig hur det är att fly från ett land där man är jagad och rädd för att mista livet varje dag. Att sedan komma till ett land som inte välkomnar en, utan burar in en som vore man kriminell, vad håller vi på med? Jag skäms över den futtighet som vi har att "erbjuda". 

 

2013 Sverige och människor blir jagade i tunnelbanan, på arbetsplatser och caféer. Jakten på de papperslösa, jag undrar vilka människor det är som utför detta arbete? Polisen givetvis, men är det en utvald patrull, eller åker man på Det passet en gång i veckan. Jag skulle verkligen vilja veta hur det går till. Att ha som uppgift att fånga in  den mest utsatta gruppen i samhället, spärra in dem, skicka tillbaks dem till döden..

 

Jag spenderade ett par timmar ute på förvaret strax utanför Märsta och blir överväldigad av de livsden som möter mig, vanmakten och vädjan i blicken; "gör något för mig, hjälp mig". Och jag står mitt i vanmakten och kan inte hjälpa, jag kan bara vara medmänniska och lyssna uppmärksamt på berättelserna som kommer till mig. 

 

När jag går så lämnar jag ett ställe som ångar av förtvivlan, misströstan och ångest. Själv får jag åka hem till en vän för att prata, skratta och ha myskväll. Efter det går jag hem till mig, mitt lilla torp, och äter lite soppa och känner mig så jäkla privilgerad. Fan så bortskämd jag är, så jävla bra jag har det. Och jag har mage att glömma bort det emellanåt. Perspektiv skulle man kunna kalla gårdagen. Perspektiv och tacksamhet. Tacksamhet över att jag inte behöver somna rädd, att jag inte behöver fly från våld och krig, att min familj mår bra, att jag har vänner runt omkring mig. Att jag när som helst kan sätta mina bara fötter på en mjuk gräsmatta. 

 

I Thailand, när tsunamin kom, så upplevde jag ren skräck och panik, vi flydde till bergen i rädsla för ytterligare en våg. Barn utan föräldrar grät och sprang och letade, det var först förrän senare vi förstod att föräldrarna var borta för alltid. Allt var så ofattbart att ta in, att förstå vad som hänt, att fatta konsekvenserna. Men jag hade någonstans att ta vägen. Själva händelsen var hemsk och jobbig, men den var inte för evigt. Att bearbeta och komma tillbaka till livet efteråt var en resa som tog flera år, ett antal månader på psyket, och timmar av terapi. Men i jämförelse med de människor som lämnar allt de har bakom sig för att de flyr för sina liv, jag kan inte ens ana vilket trauma många går igenom..Och bara att komma till ett nytt land, där man varken förstår språket eller kulturen, samtidigt som man lämnat ett land som blöder, My God jag blir ledsen bara jag tänker på det.

 

Idag ska jag tacksamt ta emot allt som livet har att ge mig. Tror det blir ett varv i Hagaparken, kanske en cykeltur, och massa grävande i trädgården, terapi. 

Vilken fantastiskt dag; sol, cykel och hemmapyssel. Nu är både utemöblerna och naglarna putsade, och jag är nyklippt och känner mig helt fantastisk! Tänk om alla dagar vore som dessa, vad otroligt.. harmoniskt! Men, men, med mitt bipolära känslostyra psyke så får jag helt enkelt bara älska de dagar som är extra snälla. Precis just så som denna dag. Bara att liksom flyta med och fånga the moment. 

Och så är det min fina, fula cykel. Jag är helt kär i den, så härligt det är att trampa sig genom stan när solen lyser på himlen och de flesta bilförarna fortfarande verkar sova eller vara ute på landet eller något i den stilen. Det gör liksom ingenting att den är kräkgrön och gammal, den får vara med i alla fall, och jag lovar att den fortfarande levererar!

De där solstrålarna har äntligen fattat galoppen och letat sig igenom kalufsen och ger så otroligt mycket energiiiii!

Ikväll ska jag dansa, dansa, dansa, och åh vad roligt det ska bli!

 

Jag har blivit med cykel, och det är ju helt fantastiskt! Nu vill jag bara ha soliga morgnar så att man kan trampa iväg till jobbet istället för att trängas på tunnelbanan, åhh vad skönt. 

 

I tisdags var jag på RK's utbildning igen, väldigt intressant och efteråt kände jag mig både glad och ledsen på samma gång. Uppdraget går alltså ut på att besöka ett förvar. Och vad är då det? Jo det är ett ställe där männsikor låses in som ska utvisas. Risken bedöms som stor att de skulle hålla sig undan om de inte var inlåst. Och vem skulle inte det om man visste att man skulle tillbaka till ett land där man är konstant rädd för sitt liv?

Själva uppdraget går ut på att åka till detta förvara och bara vara medmänniska, många som sitter där är både pressade, stressade, rädda och ledsna. Vi fick en lång genomgång av verksamhetschefen på detta ställe, han verkade väldigt bra. De verkställer ju egentligen bara ett uppdrag som de fått från regeringen, men jag tycker ändå att det är hemskt att vi låser in människor på det här sättet år 2013. Vi till och med jagar dem i tunnelbanan, eller lurar dem att komma till möten där de blir gripna..Tyvärr är detta ingenting som jag kan påverka, det måste jag inse, men om någon för en liten stund kan få känna att det finns någon som lyssnar och visar medkänsla, så är jag nöjd. 

Vi är en grupp på ca 10 personer som åker ut om 2 och 2 och är där ett par timmar åt gången. Det är ett kanongäng; det känns som vi alla är på samma våglängd. 

 

Idag är det ääntligen fredag, jag ser så fram emot lite helg. Veckan har varit fullspäckad, igår kväll var jag helt färdig. Grannarna och E skulle grilla och jag ville så gärna kvista över, men jag bara orkade inte. Jag bara kände hur kroppen skrek efter vila och morotsjuice, typ. Så det var precis vad jag gjorde; vilade och drack morotsjuice:)

Har kommit in i ett skönt flow av att bara ta hand om mig; nyttig mat OCH regelbundet förebygger att jag blir ett monster har jag märkt. Men igår var det nära att jag klippte till tanten på Ica; kön var sjuukt lång och mitt blodsocker sjuukt lågt och jag står i den där förbaskade kön med min fulla korg. Hon gick fram till mig och frågade (på ett ganska otrevligt sätt)om hon får betala sina 3 varor före mig utan att köa. Jag bara tittade på henne, och tittar på alla andra bakom mig som också bara har ett par grejer. Så jag sa till henne att visst får hon det men att egentligen borde alla de som stått i kön och också bara ha ett par grejer gå före istället för henne.

Sen la jag till ett " bara det går fort"

Självklart tog det hundra år när hon skulle betala för att streckkoden inte fanns, jag bara kände hur knogarna och käkarna fick världens gymnastik, så ilsken blev jag. 

När man är sådär hungrig och trött som jag var så blir liksom gränsen för vad man tål så himla liten, åhh vad irriterad jag var, och ingen kunde nog undgå att jag inte var gladast i affären. Men men, med lite perspektiv och mat i magen så känns det som en löjlig bagatell. Men, sån är jag på blodsocker fall; en riktigt tråkig, ocharmig surbitch.

Men idag ska jag alltså satsa på ett jämt intag av nyttigheter hela dan, och sen ska jag båda dansa in och ut i affären i kväll:)

 

 

Åhhhhh vad tiden går låååångsamt idag. Sitter på jobbet, hela huset tomt på folk eftersom många rest bort. Nu bara väntar jag på att klockan ska bli helg så att jag kan dra på mig mina gympadojjor (som är skönast i världen) och knalla över till mamma, vi ska laga middag tillsammans idag. Eller rättare sagt, jag ska laga middag medan hon sitter med sin brutna axel och tittar på. Blir mysigt att åka över till henne en sväng, bara katten inte blir helt tokig bara för att jag kommer, hon gillar verkligen inte mig. Sist fräst hon itll och med. Tror att hon känner konkurrens och att hennes soffhörnn blir hotat. Som tur är brukar jag inte stanna alltför länge.

 

Solen kom och solen gick. Fan så man blir fixerad av vädret i det här landet, som om det är den enda faktorn som betyder något. Men det är ju lite så; sol på himlen genererar sol i sinnet, typ.

Den gråa, dassiga, matta till molntäcke som ligger över Stockholm just nu matchar i alla fall min mensvärk väldigt bra, känns liksom moloket, svullet och gammal uppblött marshmallow på något vis.. men det släpper förhoppningsvis till eftermiddagen, när helgen kickar in på riktigt.

 

I går var jag på Röda Korset igen, träffade de andra som hoppat på det här uppdraget. Supertrevliga människor, väldigt avspänd och trevligt atmosfär. Jag tror det kommer att bli riktigt intressant!

 

 

 

Vilken lugnlugn helg det blev. Det blev inget babblande med E igår, somnade vid 11-tiden och det var så skönt. Hela helgen har varit en lång rekreation. Nu ikväll var jag över och drack lite kaffe och pratade strunt, terapi. 

Tog ett varv i Haga i morse, nu börjar isen äntligen smälta så att det är enkelt att ta sig runt Brunnsviken, åh vad jag har längtat. När jag kom hem så satt jag i solen ett bra tag, drack blåbärsjuice och åt fiberhavregrynsgröt och kände mig allmänt antioxidantisk, som hälsan själv:)

 

Imorgon är det måndag igen..brukar se fram emot en ny arbetsvecka, men nu skulle jag faktiskt mer än gärna ha ett par dar ledigt till.. men men, snart är det helg igen:)

 

Det blir en tidig kväll idag med, ska lägga mig med spännande boken och nörda mig i sängen, myyysigt. 

Veckan var bara too much, det var en galen vecka på jobbet. Jag älskar mitt jobb, missförstå mig inte, men när det är något. Hela. Jäkla. Tiden. Så springer man typ benen av sig och låter hjärnan slå kullerbyttor både fram och baklänges tills man inte vet vad det var man skulle göra från början. Men. Situation är tillfällig och kommer att bli bättre i Juni. En liten tröst i alla fall. Till dess får jag göra mitt bästa för att räcka till och framförallt spara en liten bit energi till mig själv också, så det så. Har hamstrat energi idag genom att blanda rolig läsning med rolig mat; perfekt terapi. En rask prommis på det och nu känner jag mig faktiskt ganska utvilad, eller i alla fall inte heeelt gaga. 

 

Hämtade ut mina glasögon i onsdags. Fina, jag ser sjukt smart ut, förhoppningsvis lyckas man lura någon:) Varför gör jag förresten alltid så där? Liksom förminskar mig själv genom att insinuera att jag iNTE skulle vara smart. Ibland är man ju inte helt shysst mot sig själv. Och mitt nyårslöfte som ändå var att vara mer reko och snäll mot mig själv och allt. Gör om gör rätt. 

Hämtade i alla fall ut mina glasögon i onsdags. Fina, jag ser sjukt smart ut, förhoppningsvis lyckas man lura någon:) nästan lika smart som jag faktiskt är, så det är ju bra med sann marknadsföring i alla fall. 

 

Kanske blir en sväng över till E som varit på alkoholfritt bröllop hela dan. Nyfiken på att höra mer om det nya konceptet och om det blev några klackar i taket ändå. Är det inte konstigt egentligen att det är ovanligt och udda att inte servera alkohol? Säger ganska mycket om hur vi lever och hur socialt missanpassade och hämmade vi ändå är här uppe i norr som behöver ett järn för att tina upp vid minsta tillställning. Och jag är inte ett dugg bättre än någon annan kan jag lova, varför är det så? I vilket fall, väldigt nyfiken på hur det där bröllopet var:) 

 

Och jag längtar så efter vår, vår, vår och parkfester och att dansa open air. 

 

Förresten, var med om något annorlunda för ett par veckor sen. Det tog någon vecka att komma över det men nu tycker jag mest att det var en lustig erfarenhet att lägga till i upplevelsebiblioteket under kategorin "pinsamt". 

Jag träffade en kille som jag känt sen länge men inte sett på över ett år. Vi babblade allmänt och det var en trevlig kväll. Men sen råkade vi hamna i säng. Vilket iofs kanske inte hade behövt vara någon större katastrof. Om det inte vore för att.. han kallade mig för FEL NAMN. Själva grejen i sig brydde jag mig faktiskt inte så mycket om, det jobbiga var att han sa förlåt typ 100 ggr och den lilla grodan blev en jättepadda, typ. Men men, har inte fått några men förutom att jag för alltid kommer att associera det namnet med den händelsen för all framtid. Och det kan jag leva med:)