utsövd säl
Oj vad jag har sovit som en liten säl. Jätteskönt, det behövdes. Vaknade lite kaxigare än igår och känner liksom Screw Julen, och det får bli som det blir. Jag passar på att njuta fullt ut av den känslan så länge den varar. Jag har i alla fall vänner, vad vore julen utan dem!!! Indianflickan har bjudit mig till hennes familjs släktmiddag (som hålls hemma i uset), och Bella har föreslagit mysig middag, så oavsett vad som kommer jag ju inte att sitta själv.
Vad som gör mig mest ledsen är att jag inte får träffa mina halvsyskon som inte sett på så länge. Bara för att deras mamma och jag inte gick ihop för 16 år sen. Eller vet inte ens om det är därför som jag inte är välkommen dit på julafton. Det är i alla fall just det som gör mig s sorgsen, att vara exkluderad från sin egen familj på det sättet. Och att missa ett mysigt tillfälle att umgås med både halvsyskon och familj.
...nej nu får jag inte gå in i julångest-känslan igen. Frukost it is. Och Screw julen!
Vad som gör mig mest ledsen är att jag inte får träffa mina halvsyskon som inte sett på så länge. Bara för att deras mamma och jag inte gick ihop för 16 år sen. Eller vet inte ens om det är därför som jag inte är välkommen dit på julafton. Det är i alla fall just det som gör mig s sorgsen, att vara exkluderad från sin egen familj på det sättet. Och att missa ett mysigt tillfälle att umgås med både halvsyskon och familj.
...nej nu får jag inte gå in i julångest-känslan igen. Frukost it is. Och Screw julen!
kvällen
Nya layouten på bloggen blev toppen, men fattar inte varför jag fick en svart rektangel högst upp i högra hörnet..detaljer. Måste kolla de där attans kodmallarna igen men bara orkar inte nu.
Denna onsdag var bara helt skit. Dålig, dålig dag, men antar att man behöver de där skitdagarna för att uppskatta de bra. Så, vad var det som knasade idag då? Huvudet känns manglat, jag tror helt klart att den där magneröntgen är skadlig på något sätt. Jag hade hemskt gärna velat höra Kevins teorier just nu, men istället har jag suttit och frossat i andras biverkningar (vilket inte precis gör en gladare) på:
http://trusted.md/blog/anji/2008/02/06/mri_side_effects#axzz17YvSFbZZ
Jag antar att det även är den sedvanliga julångesten som gör sig påmind. Rotar lite i bloggen för att få perspektiv.. förra året vid den här tiden var det dessutom 30-årskris ovanpå julkrisen. Då skrev jag:
"Hoppas att den här skitdagen går till historien glömd och begraven, för det här var en mardrömsdag. Jag var ju såklart tvngen att ta mig till IKEA för att få tillbaka pengarna för soffhelvetet som inte gick in i dörren. I över 2 timmar spenderade jag på reklamationavdelningen, i megalång kö (hur många soffor är det som inte kommer in genom dörren varje dag egentligen). När det väl var min tur så vägrade tanten i kassat att betala tillbaka transportkostnaden. "Men den var ju aldrig fucking levererad" säger jag på min bästa holländska. Tanten förklarar att det är ju inte IKEAS fel att jag köpt en för stor soffa. Förvisso. Men just då kändes det som en omöjlighet att det skulle vara MITT fel att den inte passade. Hade jag haft en man så hade han mätt, beräknat, mätt igen och konstaterat att vi ska nog köpa en mindre soffa ändå. Men nu har jag varken man eller soffa. Och just nu känns det som om ALLT är IKEAs fel.
Efter att jag äntligen fått min pengar tillbaka så blev det en vända till soffavdelningen. Men de andra sofforna var lika fula som igår, och jag var trött. Trött på IKEA, trött på soffor och trött på mig själv. Så jag åkte hem och grät. Vet inte varifrån alla tårar kom, men det fanns ett helt lager av ogråtna stora, blöta tårar som bara var tvungna att komma ut. Katten strök sig nervöst mot mig, matte konstig. Nej, matte inte konstig, matte har bara en helt vanlig 30-årskris, julkris och livskris samtidigt. Ingenting att oroa sig för. Förhoppningsvis är det övergående och kommer att lägga sig när det finns både soffor och män i närheten."
Herregud ska aldrig mer köpa soffa kan jag lova. Och om jag vetat då att varken soffor eller män botar några livskriser så hade jag antagligen fått totalt psykbryt. Em, bästa vännen och grannen som höggravid fick bevittna utbrottet, refererar fortfarande till "soffa-arg" när någon är jäkligt förbannad. Kul att man till och med får begrepp uppkallade efter sig:-)
2007, ett par dagar efter julen och ångesten skrev jag:
"Fokus börjar återigen ligga på sex och pengar, det måste vara ett sundhetstecken!
Inser att inte så mycket har förändrats, prioriteringar och livsåskådning ungefär på samma plan. Lite coolare och klokare sen dess såklart. Kan inte specifiera på vilket sätt, men så är det!
Så, jag antar att det bara är att försöka ta det lugnt och inte hetsa upp sig så mycket. Som farmor säger "Julafton har inte fler timmar än de andra dagarna". Det kan jag ju hålla med om, men de där 24 timmarna är ändå fyllda med så många "hur det borde vara"... för att inte tala om de där typ 1000 tmmarna INNAN jaulafton (ja, ångesten börjar redan i November), My God varför blir det en så stor grej i mitt lilla huvud?
Men om jag nu lite vuxet skulle ta och titta på mönster och beteenden baserade på tidigare år.. nej vad fan, jag orkar inte, jag behöver helt enkelt tycka lite synd om mig själv. För att allt bara är orättvist ibland.
Mantrat för natten är "imorgon kommer att bli en bra dag. En jättebra dag"
Denna onsdag var bara helt skit. Dålig, dålig dag, men antar att man behöver de där skitdagarna för att uppskatta de bra. Så, vad var det som knasade idag då? Huvudet känns manglat, jag tror helt klart att den där magneröntgen är skadlig på något sätt. Jag hade hemskt gärna velat höra Kevins teorier just nu, men istället har jag suttit och frossat i andras biverkningar (vilket inte precis gör en gladare) på:
http://trusted.md/blog/anji/2008/02/06/mri_side_effects#axzz17YvSFbZZ
Jag antar att det även är den sedvanliga julångesten som gör sig påmind. Rotar lite i bloggen för att få perspektiv.. förra året vid den här tiden var det dessutom 30-årskris ovanpå julkrisen. Då skrev jag:
"Hoppas att den här skitdagen går till historien glömd och begraven, för det här var en mardrömsdag. Jag var ju såklart tvngen att ta mig till IKEA för att få tillbaka pengarna för soffhelvetet som inte gick in i dörren. I över 2 timmar spenderade jag på reklamationavdelningen, i megalång kö (hur många soffor är det som inte kommer in genom dörren varje dag egentligen). När det väl var min tur så vägrade tanten i kassat att betala tillbaka transportkostnaden. "Men den var ju aldrig fucking levererad" säger jag på min bästa holländska. Tanten förklarar att det är ju inte IKEAS fel att jag köpt en för stor soffa. Förvisso. Men just då kändes det som en omöjlighet att det skulle vara MITT fel att den inte passade. Hade jag haft en man så hade han mätt, beräknat, mätt igen och konstaterat att vi ska nog köpa en mindre soffa ändå. Men nu har jag varken man eller soffa. Och just nu känns det som om ALLT är IKEAs fel.
Efter att jag äntligen fått min pengar tillbaka så blev det en vända till soffavdelningen. Men de andra sofforna var lika fula som igår, och jag var trött. Trött på IKEA, trött på soffor och trött på mig själv. Så jag åkte hem och grät. Vet inte varifrån alla tårar kom, men det fanns ett helt lager av ogråtna stora, blöta tårar som bara var tvungna att komma ut. Katten strök sig nervöst mot mig, matte konstig. Nej, matte inte konstig, matte har bara en helt vanlig 30-årskris, julkris och livskris samtidigt. Ingenting att oroa sig för. Förhoppningsvis är det övergående och kommer att lägga sig när det finns både soffor och män i närheten."
Herregud ska aldrig mer köpa soffa kan jag lova. Och om jag vetat då att varken soffor eller män botar några livskriser så hade jag antagligen fått totalt psykbryt. Em, bästa vännen och grannen som höggravid fick bevittna utbrottet, refererar fortfarande till "soffa-arg" när någon är jäkligt förbannad. Kul att man till och med får begrepp uppkallade efter sig:-)
2007, ett par dagar efter julen och ångesten skrev jag:
"Fokus börjar återigen ligga på sex och pengar, det måste vara ett sundhetstecken!
Pengar: vill ha mer
Sex: vill ha mer"Inser att inte så mycket har förändrats, prioriteringar och livsåskådning ungefär på samma plan. Lite coolare och klokare sen dess såklart. Kan inte specifiera på vilket sätt, men så är det!
Så, jag antar att det bara är att försöka ta det lugnt och inte hetsa upp sig så mycket. Som farmor säger "Julafton har inte fler timmar än de andra dagarna". Det kan jag ju hålla med om, men de där 24 timmarna är ändå fyllda med så många "hur det borde vara"... för att inte tala om de där typ 1000 tmmarna INNAN jaulafton (ja, ångesten börjar redan i November), My God varför blir det en så stor grej i mitt lilla huvud?
Men om jag nu lite vuxet skulle ta och titta på mönster och beteenden baserade på tidigare år.. nej vad fan, jag orkar inte, jag behöver helt enkelt tycka lite synd om mig själv. För att allt bara är orättvist ibland.
Mantrat för natten är "imorgon kommer att bli en bra dag. En jättebra dag"
Svarta får och julen
Ena barnet, tjejen, har blivit så hemtam runt omkring mig att hon kommer in i mitt rum och hoppar på min mage om morgonen. Barn söta. När man är vaken och up and running.
Jag bor i Bergshamra. Fick höra igår att vi har den fulaste granen i Sverige, till och med aftonbladet tyckte att det var viktigt att rapportera http://www.aftonbladet.se/nyheter/article8213005.ab
Så här ful var granen.
"Vi gråter, den är hemsk, säger Masse Nedjanati som har blomsterbutiken på torget till Metro"
Jag säger bara herregud..
Men nu har de i alla fall bytt ut den stackars taniga mot en jättefin stor, överdådig gran täckt med pynt, så julstämningen kan infinna sig även i Bergshamra Centrum, vi kan alla andas ut, puh.
Julen ja.. ångest, ångest, ångest. Hemma i Sverige i år och i mitt huvud hade jag fantiserat ihop en bild av mysiga släktsammankomster och glada träffar med alla möjliga (och omöjliga) släktingar. Och jag har inte träffat någon förutom älskade farmor då, den person som vet allt om de galenskaper jag gjort (och hon har inte fått en hjärtattack elle förskjutit mig). Jag kan helt och hållet kan vara mig själv med henne, en mindre dömande person finns inte.
Jag vet inte vad det är, men på något sätt har jag utnämnts till familjens lilla svarta får. En släkting påstod till och med att jag hade hittat på att jag fått ett bra jobb, hon sa till och med att jag ljög om var jag bodde!
Människan har inte hört av sig till mig personligen för att höra hur allt är, utan har bara babblat på bakom min rygg.
Jag blev så ledsen, låg och grät en hel helg, vad har just jag gjort för att bli skitsnackad om?? Här kommer man hem efter flera år utomlands, såå glad över att vara i Sverige. Att en människa så enkelt kan ta död på en känsla.. tack gode värld för att dessa själssnåla, missunsamma individer är en minoritet, och att kharma till slut slår tillbaks på dem själva.
Hur som helst, har tappat sugen på släktsammankomster, jag vill bara ha människor omkring mig som tycker om mig för den jag är. Vi får se hur det går med jävla julen, har inte direkt någon familj att fira med, men det löser sig.
Viktigast av allt är ändå hälsan just nu. Jag är så rädd och nervös inför nästa måndag. Hur svårt kan det vara att inte ta ut någon oro i förskott och ändå så gör jag det hela tiden. "tänk om"-scenarion utspelar sig i huvudet, måste försöka att inte hetsa upp mig. Så länge jag distraherar mig så är det lugnt, men samtidigt så måste jag försöka att ta det lugnt, vila. Så fort jag gör något ansträngande så känns det som om jag är på väg att svimma. Idag blir det vila, vila, vila. Utan att tänka för mycket.
Jag bor i Bergshamra. Fick höra igår att vi har den fulaste granen i Sverige, till och med aftonbladet tyckte att det var viktigt att rapportera http://www.aftonbladet.se/nyheter/article8213005.ab
Så här ful var granen.
"Vi gråter, den är hemsk, säger Masse Nedjanati som har blomsterbutiken på torget till Metro"
Jag säger bara herregud..
Men nu har de i alla fall bytt ut den stackars taniga mot en jättefin stor, överdådig gran täckt med pynt, så julstämningen kan infinna sig även i Bergshamra Centrum, vi kan alla andas ut, puh.
Julen ja.. ångest, ångest, ångest. Hemma i Sverige i år och i mitt huvud hade jag fantiserat ihop en bild av mysiga släktsammankomster och glada träffar med alla möjliga (och omöjliga) släktingar. Och jag har inte träffat någon förutom älskade farmor då, den person som vet allt om de galenskaper jag gjort (och hon har inte fått en hjärtattack elle förskjutit mig). Jag kan helt och hållet kan vara mig själv med henne, en mindre dömande person finns inte.
Jag vet inte vad det är, men på något sätt har jag utnämnts till familjens lilla svarta får. En släkting påstod till och med att jag hade hittat på att jag fått ett bra jobb, hon sa till och med att jag ljög om var jag bodde!
Människan har inte hört av sig till mig personligen för att höra hur allt är, utan har bara babblat på bakom min rygg.
Jag blev så ledsen, låg och grät en hel helg, vad har just jag gjort för att bli skitsnackad om?? Här kommer man hem efter flera år utomlands, såå glad över att vara i Sverige. Att en människa så enkelt kan ta död på en känsla.. tack gode värld för att dessa själssnåla, missunsamma individer är en minoritet, och att kharma till slut slår tillbaks på dem själva.
Hur som helst, har tappat sugen på släktsammankomster, jag vill bara ha människor omkring mig som tycker om mig för den jag är. Vi får se hur det går med jävla julen, har inte direkt någon familj att fira med, men det löser sig.
Viktigast av allt är ändå hälsan just nu. Jag är så rädd och nervös inför nästa måndag. Hur svårt kan det vara att inte ta ut någon oro i förskott och ändå så gör jag det hela tiden. "tänk om"-scenarion utspelar sig i huvudet, måste försöka att inte hetsa upp mig. Så länge jag distraherar mig så är det lugnt, men samtidigt så måste jag försöka att ta det lugnt, vila. Så fort jag gör något ansträngande så känns det som om jag är på väg att svimma. Idag blir det vila, vila, vila. Utan att tänka för mycket.
Nu Är Det Nu
Jag är en sån där som bara skriver när allt tjorvar ihop sig. De glada, spralliga perioderna dokumenteras aldrig, jag är helt enkelt upptagen med att ha roligt. Vilket gör det här till en ganska ångestladdad blogg. Kul läsning eller hur! Men nu ska det blir ändring.
Goda vännen Bella påminde mig om att jag faktiskt har en blogg som heter Snurrmaggan. Ämnet kom upp igår kväll efter det att jag skämtsamt kallat mig själv Tårtmaggan och girigt kastat mig över den chokladmoussetårta (1 bit är ingen bit, 2 bitar=tårtmagga) som jag köpt för att fira befodran av Indianflickans pojkvän.
Och hon har ju helt rätt Bella, jag har en blogg! En älskad, saknad, totalt vanvårdad stackars snurrmaggeblogg som blivit helt negligerad. Men tro inte att livet stått still bara för att bloggen gjort det. Massor har hänt, så mycket att jag skulle få skriva hela natten för att ge en rättvis uppdatering. Försöker här återge i kort summering denna gång, får fylla i resten senare.
Återintegreringen till svensk i Sverige
Hmm..har på det stora hela gått ganska smidigt. Från Holland till Sverige, jag trodde nog det skulle vara jobbigare.
Kärleken
Jag blev kär, vilket är en fantastisk sak. Försöker fortfarande att komma över det. Vissa realiteter komplicerar den där komma-över-fasen
1. Vi bor i samma hus, under samma tak
2. Vi bor i samma hus, under samma tak
Bostad
Flytten till huset har även inneburit att jag blivit väldigt nära vän med ett par av mina älskade grannar Bella och Indinaflickan vilket känns så himla roligt. (I ett generöst ryck så har de själva fått välja sina fingerade namn, jag hade inte kunnat komma på bättre alias själv).
Det har blivit många vinkvällar och ännu mera babbel på bubbel de senaste månaderna, love it love it love it!!! Vi är som Charlies Angels, men snäppet coolare, och det finns alltid någon som peppar och boostar en, Oprah Winfrey kan slänga sig i väggen, vilken amatör!
Grannen ja, han jag kärade ner mig i..allt började faktiskt hur bra som helst, så länge vi båda var på samma nivå, typ vi har roligt och ingenting mer..vilket är kul. Ett tag. Om man inte är kär. Men det blev jag ju, drabbad som av en sjuka..jag håller på att tillfriskna men det är en långdragen historia som är ännu svårare att göra sig med när vi sitter i samma hus. Inte nog med det; han har två små söta barn som delar samma hobby som jag, typ pulka, varm choklad-drickning, kurra-gömma och söta filmer:-) .. knepigt att hitta en balans i det hela...
Och så har vi de där dagarna man inte vill visa sig för någon. Typ oduschad, iförd sunkiga tights,skitga strumpor urtvättad t-shirt och flottigt hår. "Nej men hej, står du också här i köket och lagar mat.. trevligt" samtidigt som man tänker "förinihelvete titta inte på mig, gå och gör något annat! titta inte på mig titta inte på mig!" Och så tittar han på mig och man önskar att man kunde göra sig osynlig eller honom jävligt blind. Men det kan man ju inte så där står man i hela sin solkighet och önskar att man åtminstone dragit på sig lite deodorant. Well, nu behöver jag ju inte riktigt bekymra mig om de här bitarna eftersom mina kärleksklockor inte ringde i samma takt som hans.. typ.
Hälsan
Inte bra. Sjukskriven. Magnetröntgen i morse. De sprutade kontrastvätska upp i hjärnan och det hela var en väldigt obehaglig upplevelse. Trodde nästan att jag skulle dö där fastspänd i den där tunneln. Jag låg och tänkte på alla avskedsbrev jag inte hunnit skriva och hade sådan ångest över det.
Efter en timme (som kändes som 1000 timmar minst) så började de att kittla sådär i näsan, jag bara kände att jag måste nysa, men där ska man ligga så still att det finns inte. Sjuksköterska stängde av allting och blev skitsur eftersom hon var tvungen att göra om allt. Vad tror ni jag blev!!! Ligga där med dödsångest längre än nödvändigt, nej tack. När jag vet vad som är fel på mig så ska jag uppdatera mera men just nu kör jag struts-taktik och försöker inte tänka på det. Jag är glad att medicinen jag fått börjar stabilisera sig, eller rättare sagt, börjar stabilisera MIG. Känner mig inte riktigt lika knäpp och förvirrad som i förra veckan. Men det kan också vara så att jag och alla andra vant sig :-)
Exen
Det är konstigt men jag har kontakt med både Långa relations-exet och Korta historien-exet. Den ena sitter i Täby med familj och den andra sitter i Berlin absolut utan familj.
Berlin-exet är den jag känt längst, och också den som orsakat mest hjärtesmärta genom åren. Så starka känslor i omlopp och vansinnigt envisa viljor. Ett under att ingen av oss invalidiserat den andre i alla utbrott. Och ännu mer otroligt att vi är så nära idag. Eller så är det kanske just så: har man varit igenom himmel och helvete tillsammans så finns det ändå någon sorts kärleksfull förståelse och värme (efter arg-mordisk-hata-ledsen-sorgsen-fasen) inför varandra. Framförallt ett accepterande; vi är olika och det är mer än ok.
Täby-exet och jag hade en kort historia, en rivstart som slutade med krachlandning. På 1 månad hann vi flytta ihop, separera, försöka igen för att slutligen besluta att vi nog inte var en "perfect match" snarare "disaster match". Men hur som helst så förblev vi vänner och har hållt sporadisk kontakt sen dess.
Jag skrev att det skulle bli en "kort summering"men den blev lite längre än kort. Nu bara får det inte gå ett halvår tills jag skriver igen. Så det så!
Goda vännen Bella påminde mig om att jag faktiskt har en blogg som heter Snurrmaggan. Ämnet kom upp igår kväll efter det att jag skämtsamt kallat mig själv Tårtmaggan och girigt kastat mig över den chokladmoussetårta (1 bit är ingen bit, 2 bitar=tårtmagga) som jag köpt för att fira befodran av Indianflickans pojkvän.
Och hon har ju helt rätt Bella, jag har en blogg! En älskad, saknad, totalt vanvårdad stackars snurrmaggeblogg som blivit helt negligerad. Men tro inte att livet stått still bara för att bloggen gjort det. Massor har hänt, så mycket att jag skulle få skriva hela natten för att ge en rättvis uppdatering. Försöker här återge i kort summering denna gång, får fylla i resten senare.
Återintegreringen till svensk i Sverige
Hmm..har på det stora hela gått ganska smidigt. Från Holland till Sverige, jag trodde nog det skulle vara jobbigare.
- Numera glider jag vant in på vårdcentralen och kommer ihåg att dra på de blå tossorna ovanpå skorna.
- Ställer mig snällt i bankomatkön och väntar på min tur, är precis som alla andra väldigt noga med att inte stå för nära den som ska ta ut pengar för man vill ju för allt i världen inte uppfattas som potentiell bankomatkods-tjuv.
- Får inte panikattacker längre och skriker "du skämtar, jag sa ETT glas" när jag beställer ett glas vin på stan och det kostar 89 kronor.
- För att inte uppfattas som helt galen så håller jag på att vänja mig av vid att småprata med folk på tunnelbanan, hur fina accessoarer de än har. Stockholmare på tunnelbanan småpratar nämligen inte. Stockholmare på tunnelbanan sitter tysta och stirrar tomt snett neråt för att slippa möta någons blick. Allt avvikande tunnelbane-beteende stirras det förstulet på och tanterna tar ännu ett lite stadigare tag om handväskan. Som sagt, jag jobbar på det, men inte helhjärtat eftersom jag ändå har en tro att mitt babbel kanske til slut smittar av sig och förvandlar hela Stockholms tunnelbanesystem till ett glatt kafferep.
- Jag har vant mig vid att folk förstår vad man säger. I Holland kunde jag och svenska vännen prata på lite hur som helst på tåget, vi pratade om ALLT "åh i går åt jag så mycket godis, jag pruttade hela natten" eller "snacka om att de trängs, spana in tanten i röd kappa My God nu får hon ge sig". Nu får man ligga lite lågt med snacket, det tog ett tag att vänja sig.
Kärleken
Jag blev kär, vilket är en fantastisk sak. Försöker fortfarande att komma över det. Vissa realiteter komplicerar den där komma-över-fasen
1. Vi bor i samma hus, under samma tak
2. Vi bor i samma hus, under samma tak
Bostad
Har haft den stora turen att hamna i skönaste huset med 10 andra mer eller mindre galna själar. Ett kollektiv utan gemensamma grötfrukostar om ni förstår hur jag menar. Vi gör demokratiska val gällande större beslut. Men som överallt annars så körs hård propagada för att genomföra just sina egna idé (typ att ha en fest med 150 personer inbjudna). Överlag fungerar det otroligt bra och just det faktum att vi är så olika får en att analysera sig själv och andra varje dag (varför joddlar han alltid överallt och varför störs jag) Man blir också väldigt medveten om sina brister, sånt som andra stör sig på (jag visst inte att man måste separera plasten från ciggpaketet INNAN man sopsorterar,och jag hade ingen aning om att det typ är dödstraff på att gena i trädgården).
Vi alla är bra på olika saker: En kör sitt Sopsorting alá profesionel race, nån är fixerad vid trädgården (eller att man inte går i den), en bryr sig bara om sina hundar, någon hatar hundar, helt enkelt; 11 olika prioriteringar, Underbart!!!
Själv vill jag vara mysa, det känns ändå fantastiskt jätteskönt att inte bara prata med katten jämt, som jag gjorde i Haarlem. Människor har trots allt med alla sina brister en massa bra input att komma med! Oj, det där lät riktigt tragiskt, men ärligt talat så trodde jag i mina mörkaste stunder att jag skulle sluta som en sån där galen kattkvinna som sitter isolerad och gosar med sina 150 katter i sin hårfyllda lägenhet som håller på att drunkna i kattbajs. Himlans tur att det inte blev så:-)
Vi alla är bra på olika saker: En kör sitt Sopsorting alá profesionel race, nån är fixerad vid trädgården (eller att man inte går i den), en bryr sig bara om sina hundar, någon hatar hundar, helt enkelt; 11 olika prioriteringar, Underbart!!!
Själv vill jag vara mysa, det känns ändå fantastiskt jätteskönt att inte bara prata med katten jämt, som jag gjorde i Haarlem. Människor har trots allt med alla sina brister en massa bra input att komma med! Oj, det där lät riktigt tragiskt, men ärligt talat så trodde jag i mina mörkaste stunder att jag skulle sluta som en sån där galen kattkvinna som sitter isolerad och gosar med sina 150 katter i sin hårfyllda lägenhet som håller på att drunkna i kattbajs. Himlans tur att det inte blev så:-)
Flytten till huset har även inneburit att jag blivit väldigt nära vän med ett par av mina älskade grannar Bella och Indinaflickan vilket känns så himla roligt. (I ett generöst ryck så har de själva fått välja sina fingerade namn, jag hade inte kunnat komma på bättre alias själv).
Det har blivit många vinkvällar och ännu mera babbel på bubbel de senaste månaderna, love it love it love it!!! Vi är som Charlies Angels, men snäppet coolare, och det finns alltid någon som peppar och boostar en, Oprah Winfrey kan slänga sig i väggen, vilken amatör!
Grannen ja, han jag kärade ner mig i..allt började faktiskt hur bra som helst, så länge vi båda var på samma nivå, typ vi har roligt och ingenting mer..vilket är kul. Ett tag. Om man inte är kär. Men det blev jag ju, drabbad som av en sjuka..jag håller på att tillfriskna men det är en långdragen historia som är ännu svårare att göra sig med när vi sitter i samma hus. Inte nog med det; han har två små söta barn som delar samma hobby som jag, typ pulka, varm choklad-drickning, kurra-gömma och söta filmer:-) .. knepigt att hitta en balans i det hela...
Och så har vi de där dagarna man inte vill visa sig för någon. Typ oduschad, iförd sunkiga tights,skitga strumpor urtvättad t-shirt och flottigt hår. "Nej men hej, står du också här i köket och lagar mat.. trevligt" samtidigt som man tänker "förinihelvete titta inte på mig, gå och gör något annat! titta inte på mig titta inte på mig!" Och så tittar han på mig och man önskar att man kunde göra sig osynlig eller honom jävligt blind. Men det kan man ju inte så där står man i hela sin solkighet och önskar att man åtminstone dragit på sig lite deodorant. Well, nu behöver jag ju inte riktigt bekymra mig om de här bitarna eftersom mina kärleksklockor inte ringde i samma takt som hans.. typ.
Hälsan
Inte bra. Sjukskriven. Magnetröntgen i morse. De sprutade kontrastvätska upp i hjärnan och det hela var en väldigt obehaglig upplevelse. Trodde nästan att jag skulle dö där fastspänd i den där tunneln. Jag låg och tänkte på alla avskedsbrev jag inte hunnit skriva och hade sådan ångest över det.
Efter en timme (som kändes som 1000 timmar minst) så började de att kittla sådär i näsan, jag bara kände att jag måste nysa, men där ska man ligga så still att det finns inte. Sjuksköterska stängde av allting och blev skitsur eftersom hon var tvungen att göra om allt. Vad tror ni jag blev!!! Ligga där med dödsångest längre än nödvändigt, nej tack. När jag vet vad som är fel på mig så ska jag uppdatera mera men just nu kör jag struts-taktik och försöker inte tänka på det. Jag är glad att medicinen jag fått börjar stabilisera sig, eller rättare sagt, börjar stabilisera MIG. Känner mig inte riktigt lika knäpp och förvirrad som i förra veckan. Men det kan också vara så att jag och alla andra vant sig :-)
Exen
Det är konstigt men jag har kontakt med både Långa relations-exet och Korta historien-exet. Den ena sitter i Täby med familj och den andra sitter i Berlin absolut utan familj.
Berlin-exet är den jag känt längst, och också den som orsakat mest hjärtesmärta genom åren. Så starka känslor i omlopp och vansinnigt envisa viljor. Ett under att ingen av oss invalidiserat den andre i alla utbrott. Och ännu mer otroligt att vi är så nära idag. Eller så är det kanske just så: har man varit igenom himmel och helvete tillsammans så finns det ändå någon sorts kärleksfull förståelse och värme (efter arg-mordisk-hata-ledsen-sorgsen-fasen) inför varandra. Framförallt ett accepterande; vi är olika och det är mer än ok.
Täby-exet och jag hade en kort historia, en rivstart som slutade med krachlandning. På 1 månad hann vi flytta ihop, separera, försöka igen för att slutligen besluta att vi nog inte var en "perfect match" snarare "disaster match". Men hur som helst så förblev vi vänner och har hållt sporadisk kontakt sen dess.
Jag skrev att det skulle bli en "kort summering"men den blev lite längre än kort. Nu bara får det inte gå ett halvår tills jag skriver igen. Så det så!
