Sofia´s

Härliga helg varför tog du slut så himla fort?

I lördags var det "Blommor & Bin", fantastiskt park-event med så himla skön atmosfär så att man önskar att hela livet vore en stor parkfest. Träffade så mycket trevligt folk och connectade med en kille som känner en annan kille som jag verkligen hängde med heela tiden under min lumpen-period (ja, jag har gjort lumpen, nej, jag vet inte varför jag gjorde det).  Massa märkliga sammanträffanden, jätteroligt! Hela dagen gick så fort. Och det blev massor av resorb och vatten efteråt kan jag lova. Stekande sol, alkoholhaltiga drycker och dans är ju inte världens bästa kombo för att känna sig tipptopp dagen efter. Men det var helt klart veckans höjdpunkt!

 Denna vecka är det lyx för jag jobbar bara måndag, tisdag och kanske onsdag, för jag ska inte missa en sekund av Pride!

 En vän gjorde för övrigt  just hela min dag genom att tala om att "min rumpa har karaktär", tycker det var både snällt, generöst och klokt sagt. Brukar själv hävda att brösten hamnade på rumpan, man kan inte få allt:)

Ovanligt för att vara jag, men känner mig ganska nöjd med tillvaron när jag tänker efter.

Ett jobb som inte suger musten ur en, inga obehagliga räkningar som dimper ner i brevlådan, och vänner och familj på nära avstånd.

Dessutom ska jag snart bli Faster Aster, flytta till ett underbart hus OCH jag känner mig ovanligt fin i håret!

Angående relationspaniken så har jag en backup om allt skulle skita sig totalt. Min underbare gay-kompis har lovat att donera lite högklassig sperma om det skulle krisa och inte blir som jag vill inom de närmsta 10 åren. Samme vän använder silk epil över hela kroppen (eller inte pungen förresten) och älskar nudistbad och rödvin. Alla förutsättningar att bli en öppensinnad liten unge i alla fall. Iofs så löser det väl inte "jag vill leva med någon"-paniken, men iaf…Frågan är om jag har så mycket panik egentligen, eller om jag bara tror att jag har panik för att jag alltid måste ha något att ha ångest över?

Inte för att det tar upp så mycket av min tid (bara en tanke typ varje timme eller så) men jag är jäkligt less på att vara singel. Varken speciellt originellt eller frigjort, men dagens stora sanning.

I går hade jag ett långt samtal med den person som jag under många år har haft en relation med, och i ungefär lika många år har väntat på att vi ska ta någon form av beslut hur vi ska göra (eller inte göra) med varandra. Det är svårt, för när man känner varandra så bra himla bra (och bryr sig så himla mycket omd en andre), så känns det nästan som om att skära bort en kroppsdel genom att säga att "ok, vi bestämmer oss för att bara vara vänner".

Så nu är jag aningen amputerad men haltar i alla fall fram som 100% singel.

Det är fantastiskt att känna en annan människa så bra men också lite läskigt, till exempel så kände jag på mig att han varit i Prag förra veckan utan att vi pratat och sen visar det sig att det stämde, hur freaky är inte det egentligen? Det är som en osynlig kabel som går mellan oss och som ibland skickar signaler "han mår inte bra" eller "han vill vara ifred".

Men tillbaka till singlandet; hur gör man för att träffa någon då? Det verkar vara så enkelt att vara typ en hund eller katt, de tittar på varandra, luktar på varandra och säger "nu kör vi". Lätt som en plätt. Okomplicerat. Alla glada.  

Jag vill ju inte riktigt gå in på dejtingsidor och skapa mig en profil där jag ska marknadsföra mig som ett riktigt kap samtidigt som jag måste sålla bort de alla stackare som också marknadsförs sig som ett kap och försöka hitta de som är äkta. Och skulle jag skriva rätt upp och ner hur knäpp jag är så skulle jag skrämma alla på flykten eller locka till mig likasinnade (lätt neurotiska, egocentriska snurrmaggor när jag behöver Stabilitet och Lugn för att åtminstone inte få dagliga aggressiva utbrott eller nervösa sammanbrott).

Och sen så ska man välja profilbild, liksom grädden på moset som ska få alla att tänka "men hon ser ju jättesöt och trevligt ut". Gärna tagen lite uppifrån och med ett förföriskt leende a lá "titta på mig så enkel och rolig jag är att ha att göra med". Jag vill inte. Får lust att lägga upp en bild där jag gör en ful grimas och gör fuck you-tecknet bara för att provocera, men känner på mig att det ändå inte skulle gagna mig i längden (antagligen bara idioter som svarar på en så negativ profilbild). Och bilden skulle förresten säkert bli refuserad. Ja, nu är jag väl både dömande, och tar ut negativt i förskott men det känns liksom inte riktigt som min grej det där..Jag har faktiskt försökt och då träffade jag en dvärg som sa att han var 1.80 cm så det var ju lite uppenbart att han körde med falsk marknadsföring.

Nej, jag tror att knepet helt enkelt är att bara råka träffa någon sådär, typ vips så står personen där och man klickar och synkar och allt det där som helst INTE är en barndomsvän som känt en i 100 år och vet mer än han/hon borde om allt pinsamt man gjorde i tonåren (sånt kan man berätta när man typ är "safe", efter 5-10 år eller så då det till och med kan funka som en krydda för att piffa upp ett boring sexliv eller nåt)

Ställen som går fetbort:

• Krogen
• Tandläkaren
• Kvinnokliniken
• Apoteket

Gemensamt med dessa tre är att nästan alla är där för att de har problem av något slag, typ.

 Ställen som är lite bättre

•  Parken
• Skogen
• Stranden

När folk är ute i naturen som blir de mer jordade har jag märkt. Problemet är att få verkar vistas i ovanstående miljöer ensamma (förutom blottare och jag), ofta är det par, barnfamiljer och kompisgäng som dominerar.

 Optimalt ställe

• Någon plats som man absolut inte hade räknat med (typ busshållplatsen eller övergångstället, eller tvättstugan), eller någon trevlig festival.

Måndag morgon, regn i luften och glåmiga, trötta ögon som undviker all kontakt med andra lika glåmiga, trötta ögon. Folk som stirrar tomt framför sig, ja hela tunnelbanevagnen bara sjuder av ren och skär måndagsångest. När den medvetne och "up to date"- törstande stockholmaren inte ens orkar bläddra i telefonen, ja då är det en riktigt sunkig, grå morgon. ( Jag som tänker att det är ju lite "tur" att det är dåligt väder när man ska jobba och allt, förhoppningsvis tajmar solen sina strålar tills jag är ledig).

Vi är verkligen så himla beroende av vädret; hade solen lyst på en klarblå himmel så hade färgglada kjolar lyst ikapp med glada stockholmsleenden. Men som sagt, den här morgonen kändes mer dyster än någonting annat med sin regntunga himmel och starka vindar som verkar vilja säga "- Gå och lägg dig igen, kryp ner under täcket och kolla en bra film tillsammans med en påse godis"

 Och gårdagen som var så fin med sin varma sol! Den skarpa kontrasten mellan väderväxlingarna gör det så uppenbart att vi är så påverkade av vädret.  

När jag var på Kebnekaise så tog alla vädrets växlingar mer med ro, man kan ändå inte påverka det. Men i Stockholm där de flesta sitter med sina iphones och appar och verkar tro att de kan styra det mesta i sin vardag, så verkar det bli en ännu större frustration när vädret inte är som vi planerat för.

När jag jobbade på Malta så frågade jag en kollega vad hon tyckte var utmärkande för oss svenskar och hon svarade "You guys are so amazingly obsessed with the weather, you talk about it all the time".  För henne var det helt oförståeligt eftersom Malta med sina 30 grader året om inte tycker det är så mycket att analysera.

 Annars är dagsformen helt ok, känner mig som en ganska glad skutt. Sitter i en stendöd reception och dricker te, ser hur parasollerna vajar i blåsten utanför och tycker det är en ganska mysig start på veckan ändå.