sen sist..
Jo.. det är ju sådär med tiden.. den bara går och går och så helt plötsligt så inser jag att jag inte skrivit en rad för att det varit så mycket som hänt som distraherar de där stackars tankarna att sättas på pränt.
Säger väl ganska mycket om hur jag fungerar i fullfartvärlden, tankarna finns där, men inte energin och tiden att plita ned dem. Stor kulturkrock att komma hem till stan igen, minst sagt. Och Stockholm är inte ens en Stor Stad!!
Men vad har då egentligen hänt sen sist förutom att jag var i helvetet och vände, krisade över jobb och framtid och vem är jag (som vanligt med andra ord), träffade exet som vände upp och ner på typ allt, fixade till det med jobb och såna praktikaliteter och kände att jag flöt någorlunda igen? Hmm inte så mycket måste jag erkänna...men mycket ändå på något sätt..
Jag jobbar in min lilla reception i Gamla Stan, otippat att jag skulle hamna där men så rätt. Från att ha varit i chefsposition till detta så är det för mig ett stort.. lyft. Ingen som inte varit där fattar nog inte, men att kunna läsa på fritiden, eller träffa vänner, eller bara sitta på balkongen och fixa naglarna är sjuuukt härligt att hinna med. Uppskattar Tiden mer än något annat. Sen får jag väl sitta som Ulla Bella Sekreterare resten av mitt liv om det gör mig glad. Ärligt talat är jag så glad för min egna skull att jag äntligen fattat med Hela Mig att jag inte behöver vara så jävla skitduktig hela tiden. För vem fan orkar vara pretto skitnödigt bra hela tiden? Jag orkar i alla fall inte.
Min helg hittils har varit så härlig; igår satt jag och babblade med broren hela kvällen, bästa terapin någonsin!! Vet inte om det är för att han förstår mig eller om det är för att han har samma sjuka humor som jag och garvar åt mina skämt, antar att det är något mitemellan:-)
Idag promenerade jag och pappa i flera timmar och bara småpratade om allt och inget, det var jättemysigt trots lite lätt huvudvärk från ölen kvällen innan. Och ikväll vara bara underbar med indisk mat, vän, babbel och bubbel om ALLA livets vesäntligheter. Det blir så uppenbart för mig hur viktigt det är med vänner. Och hur viktigt det är att våga visa sina vänner att man faktiskt behöver dem. Lite läskigt tycker jag som alltid ska vara så tuff och självständig.. men jag känner att jag i alla fall tar stegen i rätt riktning.
Kommentarer
Trackback
