Sofia´s

De senaste dagarna har naggats något i kanten av en ihållande oro för nära och kära.

Farmor och min vän har precis samma cancerform, och för farmors del så verkar det som att det äntligen går åt rätt håll, även om vägen dit är jobbig, den där behandlingen är inte att leka med. Den värsta oron är över i alla fall, nu är det bara att steg för steg försöka bli starkare och starkare för hennes del. Vilket är helt fantastiskt.

För min kära vän däremot så verkar det som att allt måste göras om igen.. vågar inte ens tänka på det, det bara måste gå och bota bort det. Ibland känns det så fruktansvärt orättvist. Det känns så vansinnigt hjälplöst att inte kunna göra något för att förändra läget..

En tyst tanke fladdrar till då och då.. tänk om han inte klarar det.. men jag skjuter undan alla sådana tankar, kan inte ta till mig, vill inte ta till mig. Det känns som om Kevin just lämnade oss för universum, fler får inte försvinna. Tänker jag som en superegoist.

Jag har fått jobbet på Kebnekaise, vilket känns så fantastiskt. Nu kommer jag att få min tid uppe i skogen och bergen i norraste norrland som jag ville från början. Jukkasjärvi är väl ganska så norrut det med, men Kebnekaise har inga förbindelser med civilisationen på samma sätt. Känns som att åka på ett asketiskt, nunnelikt retrreat, typ.

Om jag har tur så funkar telefonen och internetet, jag tror att det gör det, i alla fall för det mesta.

Jag blir kvar där tills den 1 maj, sen åker jag till stockholm i ett par månader och om jag trivs så blir det en vända till på Kebnekaise.

Försöker komma på vad det är som gör att det liksom drar i mig att åka till de här platserna.. kan inte ens förklara för mig själv vad det är, jag bara vet att jag mår så himla bra just nu av att vara här uppe, så nära naturen, och så nära mig själv.

Men jag hoppas att jag får lite besök uppe på fjällstationen, annars blir jag helt gaga:-)

Nu ska jag strax krypa ner i en tidig säng, börjar jobba 04:30 imorgon. Nog för att jag är morgonpigg, men man behöver ju inte överdriva.