Nu Är Det Nu
Jag är en sån där som bara skriver när allt tjorvar ihop sig. De glada, spralliga perioderna dokumenteras aldrig, jag är helt enkelt upptagen med att ha roligt. Vilket gör det här till en ganska ångestladdad blogg. Kul läsning eller hur! Men nu ska det blir ändring.
Goda vännen Bella påminde mig om att jag faktiskt har en blogg som heter Snurrmaggan. Ämnet kom upp igår kväll efter det att jag skämtsamt kallat mig själv Tårtmaggan och girigt kastat mig över den chokladmoussetårta (1 bit är ingen bit, 2 bitar=tårtmagga) som jag köpt för att fira befodran av Indianflickans pojkvän.
Och hon har ju helt rätt Bella, jag har en blogg! En älskad, saknad, totalt vanvårdad stackars snurrmaggeblogg som blivit helt negligerad. Men tro inte att livet stått still bara för att bloggen gjort det. Massor har hänt, så mycket att jag skulle få skriva hela natten för att ge en rättvis uppdatering. Försöker här återge i kort summering denna gång, får fylla i resten senare.
Återintegreringen till svensk i Sverige
Hmm..har på det stora hela gått ganska smidigt. Från Holland till Sverige, jag trodde nog det skulle vara jobbigare.
Kärleken
Jag blev kär, vilket är en fantastisk sak. Försöker fortfarande att komma över det. Vissa realiteter komplicerar den där komma-över-fasen
1. Vi bor i samma hus, under samma tak
2. Vi bor i samma hus, under samma tak
Bostad
Flytten till huset har även inneburit att jag blivit väldigt nära vän med ett par av mina älskade grannar Bella och Indinaflickan vilket känns så himla roligt. (I ett generöst ryck så har de själva fått välja sina fingerade namn, jag hade inte kunnat komma på bättre alias själv).
Det har blivit många vinkvällar och ännu mera babbel på bubbel de senaste månaderna, love it love it love it!!! Vi är som Charlies Angels, men snäppet coolare, och det finns alltid någon som peppar och boostar en, Oprah Winfrey kan slänga sig i väggen, vilken amatör!
Grannen ja, han jag kärade ner mig i..allt började faktiskt hur bra som helst, så länge vi båda var på samma nivå, typ vi har roligt och ingenting mer..vilket är kul. Ett tag. Om man inte är kär. Men det blev jag ju, drabbad som av en sjuka..jag håller på att tillfriskna men det är en långdragen historia som är ännu svårare att göra sig med när vi sitter i samma hus. Inte nog med det; han har två små söta barn som delar samma hobby som jag, typ pulka, varm choklad-drickning, kurra-gömma och söta filmer:-) .. knepigt att hitta en balans i det hela...
Och så har vi de där dagarna man inte vill visa sig för någon. Typ oduschad, iförd sunkiga tights,skitga strumpor urtvättad t-shirt och flottigt hår. "Nej men hej, står du också här i köket och lagar mat.. trevligt" samtidigt som man tänker "förinihelvete titta inte på mig, gå och gör något annat! titta inte på mig titta inte på mig!" Och så tittar han på mig och man önskar att man kunde göra sig osynlig eller honom jävligt blind. Men det kan man ju inte så där står man i hela sin solkighet och önskar att man åtminstone dragit på sig lite deodorant. Well, nu behöver jag ju inte riktigt bekymra mig om de här bitarna eftersom mina kärleksklockor inte ringde i samma takt som hans.. typ.
Hälsan
Inte bra. Sjukskriven. Magnetröntgen i morse. De sprutade kontrastvätska upp i hjärnan och det hela var en väldigt obehaglig upplevelse. Trodde nästan att jag skulle dö där fastspänd i den där tunneln. Jag låg och tänkte på alla avskedsbrev jag inte hunnit skriva och hade sådan ångest över det.
Efter en timme (som kändes som 1000 timmar minst) så började de att kittla sådär i näsan, jag bara kände att jag måste nysa, men där ska man ligga så still att det finns inte. Sjuksköterska stängde av allting och blev skitsur eftersom hon var tvungen att göra om allt. Vad tror ni jag blev!!! Ligga där med dödsångest längre än nödvändigt, nej tack. När jag vet vad som är fel på mig så ska jag uppdatera mera men just nu kör jag struts-taktik och försöker inte tänka på det. Jag är glad att medicinen jag fått börjar stabilisera sig, eller rättare sagt, börjar stabilisera MIG. Känner mig inte riktigt lika knäpp och förvirrad som i förra veckan. Men det kan också vara så att jag och alla andra vant sig :-)
Exen
Det är konstigt men jag har kontakt med både Långa relations-exet och Korta historien-exet. Den ena sitter i Täby med familj och den andra sitter i Berlin absolut utan familj.
Berlin-exet är den jag känt längst, och också den som orsakat mest hjärtesmärta genom åren. Så starka känslor i omlopp och vansinnigt envisa viljor. Ett under att ingen av oss invalidiserat den andre i alla utbrott. Och ännu mer otroligt att vi är så nära idag. Eller så är det kanske just så: har man varit igenom himmel och helvete tillsammans så finns det ändå någon sorts kärleksfull förståelse och värme (efter arg-mordisk-hata-ledsen-sorgsen-fasen) inför varandra. Framförallt ett accepterande; vi är olika och det är mer än ok.
Täby-exet och jag hade en kort historia, en rivstart som slutade med krachlandning. På 1 månad hann vi flytta ihop, separera, försöka igen för att slutligen besluta att vi nog inte var en "perfect match" snarare "disaster match". Men hur som helst så förblev vi vänner och har hållt sporadisk kontakt sen dess.
Jag skrev att det skulle bli en "kort summering"men den blev lite längre än kort. Nu bara får det inte gå ett halvår tills jag skriver igen. Så det så!
Goda vännen Bella påminde mig om att jag faktiskt har en blogg som heter Snurrmaggan. Ämnet kom upp igår kväll efter det att jag skämtsamt kallat mig själv Tårtmaggan och girigt kastat mig över den chokladmoussetårta (1 bit är ingen bit, 2 bitar=tårtmagga) som jag köpt för att fira befodran av Indianflickans pojkvän.
Och hon har ju helt rätt Bella, jag har en blogg! En älskad, saknad, totalt vanvårdad stackars snurrmaggeblogg som blivit helt negligerad. Men tro inte att livet stått still bara för att bloggen gjort det. Massor har hänt, så mycket att jag skulle få skriva hela natten för att ge en rättvis uppdatering. Försöker här återge i kort summering denna gång, får fylla i resten senare.
Återintegreringen till svensk i Sverige
Hmm..har på det stora hela gått ganska smidigt. Från Holland till Sverige, jag trodde nog det skulle vara jobbigare.
- Numera glider jag vant in på vårdcentralen och kommer ihåg att dra på de blå tossorna ovanpå skorna.
- Ställer mig snällt i bankomatkön och väntar på min tur, är precis som alla andra väldigt noga med att inte stå för nära den som ska ta ut pengar för man vill ju för allt i världen inte uppfattas som potentiell bankomatkods-tjuv.
- Får inte panikattacker längre och skriker "du skämtar, jag sa ETT glas" när jag beställer ett glas vin på stan och det kostar 89 kronor.
- För att inte uppfattas som helt galen så håller jag på att vänja mig av vid att småprata med folk på tunnelbanan, hur fina accessoarer de än har. Stockholmare på tunnelbanan småpratar nämligen inte. Stockholmare på tunnelbanan sitter tysta och stirrar tomt snett neråt för att slippa möta någons blick. Allt avvikande tunnelbane-beteende stirras det förstulet på och tanterna tar ännu ett lite stadigare tag om handväskan. Som sagt, jag jobbar på det, men inte helhjärtat eftersom jag ändå har en tro att mitt babbel kanske til slut smittar av sig och förvandlar hela Stockholms tunnelbanesystem till ett glatt kafferep.
- Jag har vant mig vid att folk förstår vad man säger. I Holland kunde jag och svenska vännen prata på lite hur som helst på tåget, vi pratade om ALLT "åh i går åt jag så mycket godis, jag pruttade hela natten" eller "snacka om att de trängs, spana in tanten i röd kappa My God nu får hon ge sig". Nu får man ligga lite lågt med snacket, det tog ett tag att vänja sig.
Kärleken
Jag blev kär, vilket är en fantastisk sak. Försöker fortfarande att komma över det. Vissa realiteter komplicerar den där komma-över-fasen
1. Vi bor i samma hus, under samma tak
2. Vi bor i samma hus, under samma tak
Bostad
Har haft den stora turen att hamna i skönaste huset med 10 andra mer eller mindre galna själar. Ett kollektiv utan gemensamma grötfrukostar om ni förstår hur jag menar. Vi gör demokratiska val gällande större beslut. Men som överallt annars så körs hård propagada för att genomföra just sina egna idé (typ att ha en fest med 150 personer inbjudna). Överlag fungerar det otroligt bra och just det faktum att vi är så olika får en att analysera sig själv och andra varje dag (varför joddlar han alltid överallt och varför störs jag) Man blir också väldigt medveten om sina brister, sånt som andra stör sig på (jag visst inte att man måste separera plasten från ciggpaketet INNAN man sopsorterar,och jag hade ingen aning om att det typ är dödstraff på att gena i trädgården).
Vi alla är bra på olika saker: En kör sitt Sopsorting alá profesionel race, nån är fixerad vid trädgården (eller att man inte går i den), en bryr sig bara om sina hundar, någon hatar hundar, helt enkelt; 11 olika prioriteringar, Underbart!!!
Själv vill jag vara mysa, det känns ändå fantastiskt jätteskönt att inte bara prata med katten jämt, som jag gjorde i Haarlem. Människor har trots allt med alla sina brister en massa bra input att komma med! Oj, det där lät riktigt tragiskt, men ärligt talat så trodde jag i mina mörkaste stunder att jag skulle sluta som en sån där galen kattkvinna som sitter isolerad och gosar med sina 150 katter i sin hårfyllda lägenhet som håller på att drunkna i kattbajs. Himlans tur att det inte blev så:-)
Vi alla är bra på olika saker: En kör sitt Sopsorting alá profesionel race, nån är fixerad vid trädgården (eller att man inte går i den), en bryr sig bara om sina hundar, någon hatar hundar, helt enkelt; 11 olika prioriteringar, Underbart!!!
Själv vill jag vara mysa, det känns ändå fantastiskt jätteskönt att inte bara prata med katten jämt, som jag gjorde i Haarlem. Människor har trots allt med alla sina brister en massa bra input att komma med! Oj, det där lät riktigt tragiskt, men ärligt talat så trodde jag i mina mörkaste stunder att jag skulle sluta som en sån där galen kattkvinna som sitter isolerad och gosar med sina 150 katter i sin hårfyllda lägenhet som håller på att drunkna i kattbajs. Himlans tur att det inte blev så:-)
Flytten till huset har även inneburit att jag blivit väldigt nära vän med ett par av mina älskade grannar Bella och Indinaflickan vilket känns så himla roligt. (I ett generöst ryck så har de själva fått välja sina fingerade namn, jag hade inte kunnat komma på bättre alias själv).
Det har blivit många vinkvällar och ännu mera babbel på bubbel de senaste månaderna, love it love it love it!!! Vi är som Charlies Angels, men snäppet coolare, och det finns alltid någon som peppar och boostar en, Oprah Winfrey kan slänga sig i väggen, vilken amatör!
Grannen ja, han jag kärade ner mig i..allt började faktiskt hur bra som helst, så länge vi båda var på samma nivå, typ vi har roligt och ingenting mer..vilket är kul. Ett tag. Om man inte är kär. Men det blev jag ju, drabbad som av en sjuka..jag håller på att tillfriskna men det är en långdragen historia som är ännu svårare att göra sig med när vi sitter i samma hus. Inte nog med det; han har två små söta barn som delar samma hobby som jag, typ pulka, varm choklad-drickning, kurra-gömma och söta filmer:-) .. knepigt att hitta en balans i det hela...
Och så har vi de där dagarna man inte vill visa sig för någon. Typ oduschad, iförd sunkiga tights,skitga strumpor urtvättad t-shirt och flottigt hår. "Nej men hej, står du också här i köket och lagar mat.. trevligt" samtidigt som man tänker "förinihelvete titta inte på mig, gå och gör något annat! titta inte på mig titta inte på mig!" Och så tittar han på mig och man önskar att man kunde göra sig osynlig eller honom jävligt blind. Men det kan man ju inte så där står man i hela sin solkighet och önskar att man åtminstone dragit på sig lite deodorant. Well, nu behöver jag ju inte riktigt bekymra mig om de här bitarna eftersom mina kärleksklockor inte ringde i samma takt som hans.. typ.
Hälsan
Inte bra. Sjukskriven. Magnetröntgen i morse. De sprutade kontrastvätska upp i hjärnan och det hela var en väldigt obehaglig upplevelse. Trodde nästan att jag skulle dö där fastspänd i den där tunneln. Jag låg och tänkte på alla avskedsbrev jag inte hunnit skriva och hade sådan ångest över det.
Efter en timme (som kändes som 1000 timmar minst) så började de att kittla sådär i näsan, jag bara kände att jag måste nysa, men där ska man ligga så still att det finns inte. Sjuksköterska stängde av allting och blev skitsur eftersom hon var tvungen att göra om allt. Vad tror ni jag blev!!! Ligga där med dödsångest längre än nödvändigt, nej tack. När jag vet vad som är fel på mig så ska jag uppdatera mera men just nu kör jag struts-taktik och försöker inte tänka på det. Jag är glad att medicinen jag fått börjar stabilisera sig, eller rättare sagt, börjar stabilisera MIG. Känner mig inte riktigt lika knäpp och förvirrad som i förra veckan. Men det kan också vara så att jag och alla andra vant sig :-)
Exen
Det är konstigt men jag har kontakt med både Långa relations-exet och Korta historien-exet. Den ena sitter i Täby med familj och den andra sitter i Berlin absolut utan familj.
Berlin-exet är den jag känt längst, och också den som orsakat mest hjärtesmärta genom åren. Så starka känslor i omlopp och vansinnigt envisa viljor. Ett under att ingen av oss invalidiserat den andre i alla utbrott. Och ännu mer otroligt att vi är så nära idag. Eller så är det kanske just så: har man varit igenom himmel och helvete tillsammans så finns det ändå någon sorts kärleksfull förståelse och värme (efter arg-mordisk-hata-ledsen-sorgsen-fasen) inför varandra. Framförallt ett accepterande; vi är olika och det är mer än ok.
Täby-exet och jag hade en kort historia, en rivstart som slutade med krachlandning. På 1 månad hann vi flytta ihop, separera, försöka igen för att slutligen besluta att vi nog inte var en "perfect match" snarare "disaster match". Men hur som helst så förblev vi vänner och har hållt sporadisk kontakt sen dess.
Jag skrev att det skulle bli en "kort summering"men den blev lite längre än kort. Nu bara får det inte gå ett halvår tills jag skriver igen. Så det så!
Kommentarer
Trackback
