This is Reality
Reality check. Varit ledig i en vecka och har inte gjort något. Huvudet har varit som förlamat, och kroppen har varit i ett närmast apatiskt tillstånd. Kevin, Kevin, Kevin.. har drömt m Kevin, tänkt om Kevin, gråtit över Kevin, och skrattat åt hans gelanskaper.
"Don't overdo it utan gå ut och förändra världen istället" skulle han atagligen ha sagt om han vore här. Kevin var aldrig rädd för döden. Eftersom han inte trodde på den. Livet enligt honom är evigt men tar sig olika former i ett oändligt universum. Om det skulle vara så, att livet är ett uppdrag och det finns fler runt hörnet, så slutförde Kevin sitt på ett alldels strålande, färgglatt, galet sätt. Och nu, genom hans bortgång, så förenar han en massa kreativa, coola människor, precis som han hade velat. Och vänner i Sverige anordnar till och med en avskedsfest i hans namn. Jag önskar att han kunde se det, jag önskar att han ser det..
I vilket fall, nu äntligen börjar det att lätta lite.. Kevin kommer inte tillbaka, men alla minnen finns kvar..
Det känns helt fantastiskt att mamma är så flexibel och struntar i att komma hit så att jag kan komma hem och gå på begravningen.
Stackars mamma, hon som sett fram emot Hollanresan så länge. Hon ska ha en stor eloge för all förståelse...
Men jag skulle inte kunna leva med mig själv om jag inte hedrade hans minne.. Dessutom verkar det vara så många i Sverige som tror att alla hans vänner tog droger och "pushade" honom till det liv han valde. Jag vill visa dem att så var det inte alls, vi var så många här som försökte att övertala honom, och som verkligen brydde sig. Han var så envis.
Jag drömde om honom i förrgår natt, vi satt och pratade och han sa något kul. Jag vaknade av att jag gapskrattade. På något sätt tror ag det var hans sätt att visa mig att jag inte kan sitta som en annan ledsen slöhög och tycka synd om mig själv. Life goes on.
Minns alla de gånger man var med om något jobbigt och pratade med honom om det (han var en väldigt bra lyssnare) och han lyfte handen i en fakeposition, som om han hade en videokamera i handen och sa "and this, this is Reality". Hade man otur så hade han en riktig videokamera i handen. Man kunde bara inte låta bli att skratta.
Jag hoppas att allt material han har filmat kan samlas ihop på något sätt, han filmade så mycket i Berlin, är säker på att det finns hur mycket som helst. Och varenda snutt avslutas med ett "and this, this is Reality".
"Don't overdo it utan gå ut och förändra världen istället" skulle han atagligen ha sagt om han vore här. Kevin var aldrig rädd för döden. Eftersom han inte trodde på den. Livet enligt honom är evigt men tar sig olika former i ett oändligt universum. Om det skulle vara så, att livet är ett uppdrag och det finns fler runt hörnet, så slutförde Kevin sitt på ett alldels strålande, färgglatt, galet sätt. Och nu, genom hans bortgång, så förenar han en massa kreativa, coola människor, precis som han hade velat. Och vänner i Sverige anordnar till och med en avskedsfest i hans namn. Jag önskar att han kunde se det, jag önskar att han ser det..
I vilket fall, nu äntligen börjar det att lätta lite.. Kevin kommer inte tillbaka, men alla minnen finns kvar..
Det känns helt fantastiskt att mamma är så flexibel och struntar i att komma hit så att jag kan komma hem och gå på begravningen.
Stackars mamma, hon som sett fram emot Hollanresan så länge. Hon ska ha en stor eloge för all förståelse...
Men jag skulle inte kunna leva med mig själv om jag inte hedrade hans minne.. Dessutom verkar det vara så många i Sverige som tror att alla hans vänner tog droger och "pushade" honom till det liv han valde. Jag vill visa dem att så var det inte alls, vi var så många här som försökte att övertala honom, och som verkligen brydde sig. Han var så envis.
Jag drömde om honom i förrgår natt, vi satt och pratade och han sa något kul. Jag vaknade av att jag gapskrattade. På något sätt tror ag det var hans sätt att visa mig att jag inte kan sitta som en annan ledsen slöhög och tycka synd om mig själv. Life goes on.
Minns alla de gånger man var med om något jobbigt och pratade med honom om det (han var en väldigt bra lyssnare) och han lyfte handen i en fakeposition, som om han hade en videokamera i handen och sa "and this, this is Reality". Hade man otur så hade han en riktig videokamera i handen. Man kunde bara inte låta bli att skratta.
Jag hoppas att allt material han har filmat kan samlas ihop på något sätt, han filmade så mycket i Berlin, är säker på att det finns hur mycket som helst. Och varenda snutt avslutas med ett "and this, this is Reality".
Kommentarer
Trackback
