Sofia´s

Tsunamins nyhetsvärde återuppstår varje år, och så gör även mina minnen. Jag var där. Jag kommer aldrig att glömma tsunami-julen.

Jag hade bestämt mig för att jobba och bo i Thailand under 6 månader. Saker hade hänt i familjen, allmänt kaos rådde. Inte nog med det, killen jag bodde med i Berlin deklarerade att vi inte hade någon framtid tillsammans. Allt var bara skit rätt igenom. Det ända rätta var att dra.Jag behöve time out från Europa, familjen, allt känslotrassel. Åkte till Thailand och bodde med ett par vänner. Jag dök och snorklade hela dagarna, kan man ha ett underbarare jobb än att vara ute på båt hela dagarna,med massor av dykning och snorkling. På kvällarna var vi ett gäng som brukade gå ut och festa, vi hade verkligen kul. Men bäst av allt, jag var pepparkaksbrun, och jag kunde koppla bort allt jox som hade hänt de senaste månaderna. 

Tsunami-dagen och de dagar som följde är bara som en suddig dimma i mitt huvud. 

Kvällen innan tsunamin hade vi haft personalfest, julmat och massor med alkohol (som det brukar bli med svenskar i utlandet). Jag vaknade på morgonen bakis. Det var min lediga dag och jag bestämde mig för att piggna till genom att ta en power walk längs stranden. Jag var lat. 1 kopp kaffe blev 4 innan jag långsamt lunkade ner på stranden. 

Jag möttes av vatten och skrikande människor. Vågen hade spolad in över stranden 5 minuter innan jag kom. Jag fattade ingenting, jag trodde att en vattenpump hade gått sönder. Visste ni vad en tsunami är? Jag hade i alla fall ingen aning. Till slut går det upp för mig att det här är stort, folk flyr i panik och jag vänder tillbaka hemåt. jag ringer till killen i Berlin (det ända samtal jag lyckas göra) och ber honom slå på BBC. Har det hänt något i Thailand? Det är lite konstigt här, folk flyr i panik. Han slår på TV:n och svarar att det är ingenting på nyheterna i alla fall, bara något om en jordbävning i Indonesien. Jag sprang hem till mitt hus och väckte vännen jag bodde med. Hon trodde mig inte och bad mig taga ner "Du är alltid så jäkla dramatisk, jag tänker inte gå någonstans". 

I mitt huvud snurrade tankarna "tänk om jag gått några minter tidigare, hade jag funnits då?"

 Jag var rädd, min kropp intog panikläge och ända tills jag kom tillbaks till Sverige så tror jag att jag handlade på ren instinkt för mina tankar var som en enda gröt. 

Jag såg döda människor för första gången i mitt liv, jag såg barn utan sina föräldrar, föräldrar som förlorat sina barn, det går inte att beskriva med ord... Jag minns skräcken inför tanken att ännu en våg skulle komma, jag minns hur det inte gick att ringa, telefonnäten var överbelastade. 

Et par dagar efter tsunamidagen. transporterad till ett Universitet i Bangkok som fungerade som något sorts kriscenter. Efter 3 dagar lyckas jag komma ombord ett plan hem till Stockholm. Pappa hämtade mig på Arlanda, han var helt förstörd. Men jag, jag ville inte veta av att jag hade varit med om något jobbigt, allting var bara bra med mig. ingen fick prata med mig om Thailand, tsunamin, jag blev skitförbannad. Jag mådde så dåligt över vad jag varit med om, men mest plågades jag av skuld över att jag inte hjälpt till, jag bara flydde därifrån. Jag sket i att folk ramlade på sina moppar när alla panikade och vile ta skydd. Jag tänkte bara på att springa, springa till ett säkert ställe där jag inte kunde bli uppäten av havet. 

Mardrömmar besökte mig varje natt, jag vaknade ofta av att jag kräktes rätt ut i luften. Som om jag bar på så mycket ångest och sorg att kroppen var tvungen att spy ut det.

Ångestnätterna smittade av sig på dagarna, efter 6 månader var jag ett levande nervvrak som knappt vågade vistas bland folk. Till slut var jag så depromerad att jag inte såg någon utväg, det ända som kunde befria mig var att inte vara med längre. Det blev antidepp och det blev psyket. Jag ville inte ha hjälp, jag kunde inte förstå varför jag skulle vara på sjukhus. Jag fräste och spottades, var otrevlig och dryg, helt enkelt en förjävlig patient. 

Efter ett par dagar talar läkaren om för mig att jag måste dela rum med en äldre sur dam. Jag var så förbannad, skulle jag behöva dela rum med en galen gammal satkärring? Hon var skränig, hostig och kaxig, hur skulle jag palla med en sån? I lunchrumet satt hon och kommenterade alla, hennes analyser var vassa och skoningslösa. 

Den där gamla kvinnan förändrade in syn på allt. Genom hela livet har hon slussats in och ut på olika sjukhus, hon var schitzofren och manodepressiv. Hon tyckte någonting om allt och kändes så levande, så full i fan. Hela hennes skrivbord var överbelamrat med böcker, hon läste mycket. Vi satt hela dagarna i rökrumet, hon hade så mycket skvaller om personalen (vem som hade haft sex med intagna, vem som alltid kom sent, och vem som var extra generös med drogerna).  Hon var så noga med att tömma askfaten, hennes fågellika kropp yrde i rummet, inte en fimp fick ligga och skräpa. Jag påpekade för henne att hon verkligen var fejig. Hon fnös mot mig samtidigt som hon gav mig en pillemarisk blick och sa: - Vet du, då skulle du se mig när jag är manisk"

Ibland grät hon på nätterna, jag brukade gå över till hennes säng och fråga hur det stod till. De första gångerna fräste hon bara "Dra åt helvete, kom inte här och spela allan". Men en natt hörde jag ett  ynkligt snörvel "kan..kan du komma hit?" Jag brukade sitta hos henne och smeka hene på pannan tills hon somnade om. 

Efter ett par veckor bestämdes det att vi inte skulle dela rum längre, jag höll på att bli hospitaliserad. Med andra ord, jag trivdes för bra. 

När det var dags för mig att åka hem så grät vi båda. Jag lämnade henne med en mening: Tack så otroligt mycket för att jag fick lära känna dig. 

Månaderna som följde var fyllda av terapi och till slut började livet att se levnadsbart ut igen. Ljuset i tunneln. Apropå tsunaminyheterna som återuppstår varje år..