< Till bloggens startsida

Det är inte insidan som räknas

Jag sökte jobb på arabflygbolaget. för ett år sedan. Det var typ 4 intervjuer med så många frågor at jag kände mig sjukt utvald när jag blev kallad till den slutgiltiga intervjun på Arlanda med representanter från företaget. Jag hade köpt en ny dräkt, klippt mig och läst på hela världskartan, kunde minsta lilla ö, tänkte att allmänbildning kan ju inte skada. 

På Arlanda så var vi typ 200 tjejer och en fjolla. 199 av tjejerna var blonda, en var mörkhårig och det var jag. 
Jag och gaykillen fann varandra med en gång, vi var "hitta 2 fel". Han försökte peppa oss båda med kommentarer som "vet du, vi sticker ju ut i den här tråkiga massan, det kan ju verkligen vara något positiv" Hans nasala röst och gulligt svassande fick mig på något sätt att känna hopp, vi skulle kirra det här.

Dagen gick och det var dags för den slutgiltiga intervjun, one to one med 2 bistra araber. I mitt huvud så gick alla smarta grejer som jag skulle säga runt runt, nu gällde det! Jag steg in i intervjubåset, de granskade mig uppifrån och ned och sa - Show us your profile och show us your hands and arms och thank you, next. 
Jag fattade ingenting. Jag hade ju inte ens fått öppna munnen! De var inte intresserade av vad jag hade att säga, de hade inte ställt en enda fråga!

Jag gick ut och kedjerökte, tänkte att det är väl så det går till när Förenta Arabemiraterna ska anställa flygvärdinnor. Kulturskillnad.  Fjollan kom också ut. Han såg moloken ut. De hade inte ens velat se hans profil. 

Efter två timmar var "intervjuerna" färdiga och det var dags att räkna upp de som klarat profiltestet. 5 blonda skönheter såklart. En av representanterna tackade på knagglig engelska för visat intresse och sa att alla kan ansöka nästa år igen. 

Jag och gaykillen masade oss tillsammans med 193 andra förlorare tillbaka till Arlandatåget. På tåget satt vi som två förbittrade olycksfåglar. Fjollan spekulerade högt
 - Hoppas att tåget kraschar, och att vi alla dör. Jag kan se rubrikerna framför mig " Flygbolagets nobbade orsakade deras död. Då skulle de få minsann"
-Hmm, svarade jag, nedslagen av dagens stora fall. 
- Och vet du, det bästa av allt fortsatte han, det är att de skulle aldrig kunna komma hit igen och göra dumma intervjuer för de skulle vara stämplade för evig framtid som de som först förnedrade och sedan dödade sina kandidater. Då skulle de få något att tänka på!
- Jo, det är ju i och för sig sant, svarade jag medan jag tänkte på hur jävla onödigt det var att jag köpt den där svindyra dräkten. Och all tid jag lagt ned på att förbereda mig på potentiella frågor. Jag skulle lagt pengarna på en blondering i stället.  

På T-cetralen var det dags att skiljas åt. På något sätt så hade vi gjort en connection, nederlaget hade linkat oss samman. Vi kramade om varandra och bytte telefonnumer. Han lämnade mig med orden " ja, ja, om inte annat så ses vi väl nästa år, de letar  säkert efter en annan typ då..


Så illa är väl inte profilen ändå...



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:

E-postadress: (publiceras ej)

Bloggadress:

Kommentar:

Kom ihåg mig?
Trackback
RSS 2.0