Sofia´s

 

 

Det var en snäll måndag, en sådan där som smög sig förbi obemärkt, utan måndagsångest eller stora trötheten. Den kom, den var, och nu har jag landat i en skön måndagkvällskänsla. Och det är ju inte helt fel.

 

Tittade till jordgubbarna idag och såg att de har börjat komma, även om de är väldigt gröna. Blev sjukt glad, men sen blev jag förfärad; det är typ bara tanter och gubbar som blir euforiska över att det växer i trädgården. Och nu då även jag. Antingen har trädgårdsgöra krypit ner i åldrarna eller så är det jag som... nej nej, vi lämnar det där tycker jag. Jag tycker fortfarande att Gröna Lund är det roligaste som finns och får "vill ha"-känsla av de små kaninungarna här utanför vilket ändå måste tyda på att åtminstone delar av barnasinnet är aktivt.

 

Nu är det bara 6 små veckor till semester, hang in there Sofia, snart, snart, snart dår du sova ut och gå omkring i sjavarkläder hela dagarna. Så otroligt efterlängtat!

 

Har lyckats skriva en A4 idag, känns bra. Har satt upp ett mål för mig själv att spotta ur mig minst en A4-sida text om dagen på Boken. Jag ska verkligen ge det en riktig chans den här gången och inte ge upp så fort det motar.

 

 

 

 

 

 

 

Söndag, sköna söndag, det var faktiskt mysigt med lite regn idag kände jag. Vilodag. Igår var det parkdag och det brukar alltid vara intensivt; sol, musik, lite drick, folk; full fart hela dagen. Somnade ändå hyffsat tidigt och drack mer vatten än alkohol vilket är ett smart drag har jag märkt. 

 

Cyklade in till stan i morse, mötte mamma och bjöd på morsdag-fika. Köpte en klänning som egentligen var för dyr för min plånbok men som sitter sjukt bra och som var ett "must have". Jag provade den redan i torsdags och den har inte lämnat mitt sinne sen dess, måste betyde att den mår bäst av att sitta på mig:)

På hemvägen öste det ner så jag stannade på Plantagen och råkade köpa en tomatplanta, en grukplanta (är det en planta eller ett träd?) och en paprikabuske/planta. Sen trampade jag och växterna oss hem i hällande regn och flyttade in i växthuset ett par timmar, åh så fint de är planterade nu i sina krukor. Hoppas att de kommer trivas och ge mig goda grönsaker hela sommaren! 

 

Jag har skrivit och skrivit under eftermiddagen. Hoppas på att få ihop något som jag kan känna mig stolt över, och om inte så är det ändå den bästa terapin. 

Nu blir det tidiga sängen, skulle göra vad som helst för att det skulle vara juli och semester nu, åh vad jag längtar. 

 

 

Träffade igår en man som jag för 13 år sen hade ihop det med som hastigast. I dag har han fru, 2 barn, hund och grävskopa och jag vet inte allt. Det var trevligt att ses, vi drack ett par öl och babblade.

 

Han "erbjöd" mig att bli hans älskarinna. Jag tackade vänligt men bestämt nej (fastän jag ska erkänna att jag lekte med tanken innan han uttryckte sig som han gjorde, och antagligen gjorde jag det bara för att man egentligen inte får).

 

Jorden är rund och snurrar på medan man fortsätter att förvånas. Över andra och över sig själv.  Och det är fredag.

Rubriker som "Husby brinner" och "Stort upplopp i Husby" mötte mina trötta ögon när jag slog upp datorn i morse. Jaha, tänkte jag och skrollade vidare på Dn's sida. Det var någon mack som blivit rånad, en tornado någonstans och något nytt vaccin mot turistdiarré som kommit ut på marknaden.

 

Ni vet hur det är när man sitter och bara surfar runt; det är inte mycket som berör en, eller "fastnar", utan allt är bara en sinande ström som matas in och matas ur i samma stund som man läser om något annat. Jaha tänker man och fyller på kaffekoppen, idag måste jag komma in till kontoret 10 minuter tidigare för det och det händer och fan att det ska regna när jag vill cykla..  Det som ska ske i ens egna lilla liv i närtid blir liksom prioritet, sen kan halva stan stå i brand, det spelar liksom ingen roll.

Min morgonutflykt på internet fortsatte i alla fall per automatik till facebooksidan och de senaste feedsen. Inget som fastnade där heller, någon hade "sovit såå gott" någon annan var "sjukt less på vädret" någon åt "världens hälsosamaste frukost", ja massa nonsen och tankebludder av varierande underhållningsgrad, helt enkelt som det alltid brukar vara på facebook. Men. Den här morgnen var det en kommentar på facebook som upptog mina tankar under större delen av dagen. Den har liksom skavt och gnagt inom mig och väcker ett lite lätt illamående och stor frustration. För jag ser en bekants inlägg och får kalla kårar längs hela ryggen.  Han skrev "Säger som jag alltid sagt... Spräng Husby och asfaltera & gör en p-plats av elendet... Va fan lider dom av där borta... Suck"

 

Den kommentaren fick påhejande och påhäng från flera andra som kom med förslag på hur man skulle bygga en mur runt hela Husby, hur man skulle sätta alla på en flotte, hur de får skylla sig själva osv. Vet inte vad som var värst; själva inlägget i sig eller alla som hejade på och kom med egna inskränkta tips på hur man skulle "lösa" problemen. Alltså, vi talar om fullvuxna män som sitter och pöser med sina trivselmagar i lugna förorter. När det inte funderar på om de ska ta ungarna till Mc Donalds eller ta med dem till närmsta korvkiosk för en tunnbrödrulle så sitter de alltså på facebook och rapar ur sig den ena grottmongokommentaren efter den andra. (jag ska rensa min f-book, det lovar jag garanterat efter det här), jag är faktiskt så illa berörd.

 

Jag storligen skäms över att det finns personer som jag vuxit upp i närheten av som sitter och matar ur sig sådana inskränkta, idiotiska, rasistiska saker. Man bara häpnar! Att människor kan tänka så om sina medmänniskor; att bestämma sig för hur en hel förort och dess invånare är utan att ha den blekaste jäkla aning om de egentliga förhållandena. Våld är aldrig ok. Inte heller skadegörelse. Och det tror jag att alla kan hålla med om. Men som den här bekantingen och hans vänner gjorde och gör..sitta och slå sig för bröstet över hur viktigt det är att bevara det svenska och hur "de" (utlänningarna) inte tar seden dit de kommer, och hur "vi" (svenskarna) är så himla shyssta som låter dessa människor komma hit och vräka ut sig i Stockholms förorter. Fy fan vad jag kräks, ahhhh.

 

Som om man väljer att födas i ett krigs eller katastrofdrabbat land. Som om man väljer att få hela sin familj mördad, sitt hus raserat, eller att födas i "fel" folkgrupp. Det är väl ingen som har varit på flykt som säger att det är det roligaste de gjort; de har ju för fan lämnat allt det som betyder något bakom sig, bara för att överleva.

 

Och så hamnar de i sunksverige, där "fattig" betyder att inte ha råd att gå på krogen varje helg, där en "kris" om inte favvotröjan är ren när man vill använda den. Där "omtanke" bara innefattar de som råkar vara (in)avlade på den pyttelilla landremsan Sverige!

Den andra och tredje generationens invandrare som faktiskt föddes här får även de ta "straffet" för att deras föräldrar tog sig till Sverige för att försöka skaffa sig ett liv värt att leva. Med ett annorlunda efternamn eller en bostadsadress i "fel" förort så sätts folks fördomar igång med en gång. Slår vad om att många arbetsgivare tänker "Aha han heter Muhammed och bor i Hjulsta, nej honom vill vi inte ens ta in för en jobbintervju" Det är något som förnekas av ALLA, men samtidigt så pågår det, och självklart så är det som mest kännbart för t.ex Muhammed i Hjulsta som sökt 175 jobb och inte blivit kallad på en endaste intervju.. Men nejdå, de ska bara vara tacksamma att de får vara här, i fantastiska Sverige. Bah!

 

Notera att jag verkligen inte försvarar bilbränder och upplopp,  men jag kan mycket väl förstå att det finns en problematik som är väldigt komplex som ligger bakom att våld trappas upp på det här sättet. Det är inte försvarbart, det är inte ok, och jag kan förstå polisen frustration över situationen. 

 

Men vad är kärnan av problematiken?

Vi tar emot invandrare i ghettoliknande förorter som främjar noll integration. Och sen talar vi om "att de måste ju anpassa sig". Anpassa sig hur och med vad? Ekvationen går inte ihop, för vi sträcker inte ut en hjälpande hand villkorslöst, vi kräver evig tacksamhet och underdånighet, då kanske, bara kanske man kan bli accepterad i något sammanhang, på något plan, som svensk i Sverige utan att vara född här. Jag tror att allt det upptrappade våld vi ser är symptomen på ett systemfel som varat så länge att nu brister det. En sund reakion på en osund omständighet helt enkelt.

Kanske lilla Sverige förresten också ska börja anpassa sig och börja förstå att världen inte tar slut nere i Danmark eller vid norska gränsen? Det går ju väldigt bra för oss att förstå det när vi drar till Mallorca och svinar sönder skallen, eller åker till Thailand och sätter på allt som rör sig.

 

Jag blir helt mörkrädd när jag hör tankegångarna som verkar sprida sig som ringar på vattnet, överallt.. Hallå, vad hände med "We are all one" och "Sharing is caring" och alla andra fina, snälla tankar som gör jorden till en gladare plats?

 

 

Oj oj fredagar alltid så busy busy på jobbet, men nu är det helg, äntligen.

 

Mamma mötte upp mig på stan i dag, vi hade bestämt att vi skulle ses en snabbsväng bara. Jag var trött, i svettäckliga strumpbyxor, och var på "varit upp sen halv sex och orkar inte med några konstigheter"-humör.

 

Och så mötte mamma upp, på Sveavägen iförd hotpants, rosa bombajacka och rosa keps. Med matchande rosa ryggsäck. Irritationen bara bubblade upp som en vulkan, "för helvete var lite jäkla normal" tänkte jag och bet nästan sönder käkarna av ilska. 

Blev jag irriterad över hur hon klädde sig, så blev jag ännu mer irriterad på hur jag reagerade; som en dömande fyrkantskalle vars osäkerhet är så stor att oron inför vad andra ska tycka tog över, bläääää för mig just denna stund, jag skäms över min futtighet och hur jag reagerade.

 

Min mamma är alltid sig själv och det ska hon faktiskt ha ett stort pluspoäng för, till och med en stjärna i kanten.  Det är inte många som är det.. och jag insåg när vi skilts åt att det är jag som håller på att bli fyrkantig i huvudet, för varför ska inte mamma kunna ha på sig precis vad hon vill, även om jag inte tycker det är snyggt?

För att jag är rädd för vad andra ska tycka och tänka? Så jäkla square tänkt att jag måste resa iväg och få en dos Amsterdam och lite perspektiv snart tror jag.

 

För hur den än är så jobbar jag på ett företag som visserligen är trevligt och bra på alla sätt, men den svenska präktigheten sitter i väggarna. Jag lyckas leva ut på helgerna men det kanske inte är nog, fördelningsen skulle vara den omvända. Jobba några timmar någon helg då och då och vara bland färgglada typer resten av tiden; då skulle jag må toppelitoppen.

I vilket fall så fick jag så dåligt samvete när jag och mamma skilts åt så att jag var tvungen att ringa henne 3 gånger och berätta hur modig jag tycker hon är som sätter på sig de kläder hon tycker om oavsett vad andra tycker. Modig och galen kanske ibland är samma sak? Jag vet inte, och det spelar ingen roll, mamma blev i mina ögon i alla fall Dagen hjälte. Och världens bästa mamma.  Och detta trots att hon tyckte att vi skulle ta fram hennes kaffetermos ur den knallrosa ryggan för att fika. På en bänk mitt på Sveavägen. I rusningstrafik. Och tja, varför inte:)l

 

Vilken helg det blev, såå himla skön! Speciellt igår när det blev spontanfest på Långholmen. Musiken var sjukt bra, och trevligt folk och bara härlig stämning hela eftermiddagen och kvällen. Avslutade storstilat hos E med makaroner, smör och ketshup, att det kan vara så gott när man är hungrig! Efter 6 timmars dansande kanske det inte var så himla konstigt, tur att jag hade med mig stora flaskor med vatten. Hoppas att sommaren blir full av liknande sammankomster för det är som att stoppa sig själv i en energiladdare; all positiv energi i kombination med musika och allt, ja, man behöver liksom inte så himla mycket mer..

 

Idag har jag planterat ut krddorna i rikktig jord, tidigare har de fått stå i krukor men hoppas att det inte kommer några frostnätter nu. Bara en sådan sak som att påta i jorden, åhhh vad mysigt det är. Känns som att det här kommer att bli en alldeles finemang sommar! Här kommer lite bilder från veckan som var:

Nu ska jag strax sussa min alldeles bästa sömn tills imorgon så att man klarar av att leka kontor en hel vecka:)

 

 

l

Bortskämd är jag, som bara den. Blev jag verkligen varse igår när jag besökte männsikor som berövats både sitt land, sin familj och allt vad människovärde heter. Jag kan inte ens föreställa mig hur det är att fly från ett land där man är jagad och rädd för att mista livet varje dag. Att sedan komma till ett land som inte välkomnar en, utan burar in en som vore man kriminell, vad håller vi på med? Jag skäms över den futtighet som vi har att "erbjuda". 

 

2013 Sverige och människor blir jagade i tunnelbanan, på arbetsplatser och caféer. Jakten på de papperslösa, jag undrar vilka människor det är som utför detta arbete? Polisen givetvis, men är det en utvald patrull, eller åker man på Det passet en gång i veckan. Jag skulle verkligen vilja veta hur det går till. Att ha som uppgift att fånga in  den mest utsatta gruppen i samhället, spärra in dem, skicka tillbaks dem till döden..

 

Jag spenderade ett par timmar ute på förvaret strax utanför Märsta och blir överväldigad av de livsden som möter mig, vanmakten och vädjan i blicken; "gör något för mig, hjälp mig". Och jag står mitt i vanmakten och kan inte hjälpa, jag kan bara vara medmänniska och lyssna uppmärksamt på berättelserna som kommer till mig. 

 

När jag går så lämnar jag ett ställe som ångar av förtvivlan, misströstan och ångest. Själv får jag åka hem till en vän för att prata, skratta och ha myskväll. Efter det går jag hem till mig, mitt lilla torp, och äter lite soppa och känner mig så jäkla privilgerad. Fan så bortskämd jag är, så jävla bra jag har det. Och jag har mage att glömma bort det emellanåt. Perspektiv skulle man kunna kalla gårdagen. Perspektiv och tacksamhet. Tacksamhet över att jag inte behöver somna rädd, att jag inte behöver fly från våld och krig, att min familj mår bra, att jag har vänner runt omkring mig. Att jag när som helst kan sätta mina bara fötter på en mjuk gräsmatta. 

 

I Thailand, när tsunamin kom, så upplevde jag ren skräck och panik, vi flydde till bergen i rädsla för ytterligare en våg. Barn utan föräldrar grät och sprang och letade, det var först förrän senare vi förstod att föräldrarna var borta för alltid. Allt var så ofattbart att ta in, att förstå vad som hänt, att fatta konsekvenserna. Men jag hade någonstans att ta vägen. Själva händelsen var hemsk och jobbig, men den var inte för evigt. Att bearbeta och komma tillbaka till livet efteråt var en resa som tog flera år, ett antal månader på psyket, och timmar av terapi. Men i jämförelse med de människor som lämnar allt de har bakom sig för att de flyr för sina liv, jag kan inte ens ana vilket trauma många går igenom..Och bara att komma till ett nytt land, där man varken förstår språket eller kulturen, samtidigt som man lämnat ett land som blöder, My God jag blir ledsen bara jag tänker på det.

 

Idag ska jag tacksamt ta emot allt som livet har att ge mig. Tror det blir ett varv i Hagaparken, kanske en cykeltur, och massa grävande i trädgården, terapi.