Onsdag kväll
Mitt tidigare normaltillstånd hette Kaos i förnamn och Impulsiv i efternamn. Tvära kast, snabba beslut och skjuts in i ugnen! Voila, vad plockar vi fram, jo en splittrad, känslosam, idéspruta som kastar sig in i precis vad som helst och hur som helst. På en väldigt överhettad plåt.
Sofia är alltid i stormens öga på något märkligt vis. Mina vänner kan bekräfta att det alltid är just jag som hamnar i de mest bisarra eller traumatiska händelserna. Det är liksom inte konstigt att det var just jag som befann mig i Thailand under tsunamin eller bakom bilen som sprängdes i stan för ett år sen. Det är snarare tvärtom "åh det var någon som rånade en bank i Gamla stan i går, konstigt att inte Sofia var där".
Det är roligt att vara med om saker. Det är häftigt, omtumande och väldigt intensivt att slunga sig ut. Men priset är att man lätt känner sig rastlös. Rotlös. Besinningslös. Om det inte finns en balans.
Ibland har jag tänkt att jag måste ha varit en riktig skitstövel i mitt förra liv som slungas in i alla olika sorts situationer i hopp om att lära mig en läxa. Men när jag tänker efter så behöver jag kanske inte backa bandet ett helt liv för att få ihop det, ingen är som sagt perfekt.
Min terapeut lägger stor vikt vid att pränta in i mig att alla belöningar inte behöver vara kortsiktiga, utan de bästa är oftast de långsiktiga. (Som att inte bränna lönen på shopping samma dag som den finns på kontot, utan lägga undan till nästa års semester. Typ).
Jag är helt med på principen, men som den uppleva nu-människa jag är så blir jag rädd på tanken att vänta. Och där tror jag att det börjar brännas lite, för skulle jag bara andas, tänka, agera istället för att agera, andas, tänka så skulle jag minimera risken att hamna i kaos.
Med fler nycklar i min hand till det virrvarr som kallas Själen så växer ännu fler frågor fram.
Vill jag vara utan kaos och upplevelser? Vad är lugn och ro? Vad är "att ha kul" Vad är viktigt och vad är oviktigt? Hjälp, vem är jag egentligen?
Och det finns ingen handbok, inget facit, förutom den inre kompassen som ibland pekar lite hit och ibland lite dit..
Sofia är alltid i stormens öga på något märkligt vis. Mina vänner kan bekräfta att det alltid är just jag som hamnar i de mest bisarra eller traumatiska händelserna. Det är liksom inte konstigt att det var just jag som befann mig i Thailand under tsunamin eller bakom bilen som sprängdes i stan för ett år sen. Det är snarare tvärtom "åh det var någon som rånade en bank i Gamla stan i går, konstigt att inte Sofia var där".
Det är roligt att vara med om saker. Det är häftigt, omtumande och väldigt intensivt att slunga sig ut. Men priset är att man lätt känner sig rastlös. Rotlös. Besinningslös. Om det inte finns en balans.
Ibland har jag tänkt att jag måste ha varit en riktig skitstövel i mitt förra liv som slungas in i alla olika sorts situationer i hopp om att lära mig en läxa. Men när jag tänker efter så behöver jag kanske inte backa bandet ett helt liv för att få ihop det, ingen är som sagt perfekt.
Min terapeut lägger stor vikt vid att pränta in i mig att alla belöningar inte behöver vara kortsiktiga, utan de bästa är oftast de långsiktiga. (Som att inte bränna lönen på shopping samma dag som den finns på kontot, utan lägga undan till nästa års semester. Typ).
Jag är helt med på principen, men som den uppleva nu-människa jag är så blir jag rädd på tanken att vänta. Och där tror jag att det börjar brännas lite, för skulle jag bara andas, tänka, agera istället för att agera, andas, tänka så skulle jag minimera risken att hamna i kaos.
Med fler nycklar i min hand till det virrvarr som kallas Själen så växer ännu fler frågor fram.
Vill jag vara utan kaos och upplevelser? Vad är lugn och ro? Vad är "att ha kul" Vad är viktigt och vad är oviktigt? Hjälp, vem är jag egentligen?
Och det finns ingen handbok, inget facit, förutom den inre kompassen som ibland pekar lite hit och ibland lite dit..
Kommentarer
Trackback
