Sofia´s

Jag står på en trampolin, typ femman. Känner gunget. Under fötterna. Men hoppar inte. Nej jag står där och väger lite, tvekar..
Tidigare skulle jag slängt mig ut och jag skulle inte brytt mig om jag landade i ett sjuhelsikes magplask. Men nu är jag rädd. Vill inte göra mig illa. Vill inte falla fel. Tittar ner och det svindlar. Jag vet att jag måste. Våga.
Alla ni som tror att jag är en sån där frimodig, kavat varelse; ni har fel, fel, fel. Jag är feg, mest livrädd för att misslyckas. Så många val, tänk om jag väljer fel? Och hemska tanke:  tänk om jag inte väljer alls och det blir försent?

Nej jag är inte ett jävla dugg modig, jag är mer som en förvirrad, borttappad fransig vante på hittegodsavdelningen. Lost but not yet found. Bland kvarglömda paraplyer, halsdukar och plånböcker, ja där ligger jag. Där, längst in i en liten låda i ett hörn. En borttappad liten själ med fransiga kanter (som med dagligt underhåll och lite tråckel skulle kunna få till en rationell tanke eller två). "Hitta mig" ropar den till kroppen som ångar på ute i den stora världen. "Du klarar dig inte utan mig, du måste ju stanna upp och Känna Efter". Innan du hoppar från trampolinjäveln.