< Till bloggens startsida

20130411

Myskväll med bästa vännen i kollektivet. Efter denna vecka så var detta ren terapi kan jag lova. Shit vad det har varit intensivt; lär upp folk från bemanningsföretag som kommer och går, känns väldigt ovärt.
Men ska inte fästa för stor vikt vid det, det är ju trots allt bara jobbet och det finns så mycket utanför det som betyder såå mycket mer. Som att jag varit hos Röda korset ikväll för att få veta mer om det projekt som jag anmält mig som frivillig till. Sjukt spänande, lite läskigt, och väldigt intressant. Ibästa fall kommer jag att lära mig massor om både mig själv och andra, i värsta fall kommer jag att lära mig för mycet och resterna av mig kommer att kunna besökas på närmsta psykakut. Den som lever får se, just nu känns det i alla fall som att det här är något som jag verkligen vill göra. Jag berättar mer ju mer jag gör av detta. Från tungt viktigt projekt till morgondagen; då ska jag snickra ihop en träningsväst till laget jag ingår i under Hemavan-vistelsen med jobbet. Den kommer bli snyggast har jag redan bestämt:)
Nu ska jag lägga mig i sängen och somna som en säl. Löjligt att jag somnar så tidigt om kvällarna. Men tittar jag på mina föräldrar så är det bara att konstatera att de går i släkten. Uppe efter 23.00 en vardag är man bara om någon dött, någon fött, eller om någon är psykotisk. Jag skulle varit en alldeles perfekt bondmora, kossorna skulle be på sina bara ben om sovmorgon, så illa är det:)

20130407

Oj, oj, oj vad det blev sent igår, men jag hade en sjukt trevlig kväll med härliga vänner Och konstigt nog känner jag mig inte det minsta trött idag. Tror knepet är att hålla blodsockret ok genom att peta i sig många kalorier. OCH det var skitsmart att dricka cider! Det tog 33 år att lära sig knepet, men nu så!
 
Härliga vårsolen är här idag med, ska promenixa med pappsen och sen gå till mamma och hjälpa henne med vad hon kan tänkas behöva hjälp med. Jag vaknade på ett så himlans bra humör, massor med energi och så glad, utan att jag kan förklara varför. Det är bara att vara kvar i känslan och njuta av det:)
 
 
 
 
 
 

Det här är lyx

.. att sitta i i trädgården i solen med bästa lurarna, datorn och musik som bara pumpar igenom i hela kroppen. Stanna snälla våren, please!

20130406 morgon

För ett par veckor sen var jag och pappa i Berlin. Det var verkligen mysigt, även om jag inte riktigt gjorde samma saker som jag brukar. Det brukar vara lite mer ta det lugnt på barer, hångla (ja, inte med pappa då utan en viss person som jag dras till som en magnet på ett kylskåp, typ) och allmänt chilligt. Det blev en riktig power walk-weekend, tror aldrig att jag gått så mycket på så kort tid. Jo möjligtvis den gången pappa kom och hälsade på mig när jag bodde i Holland. Jag är liksom inte den som inte promenerar, jag går ju för tusan från jobbet (i Gamla stan) och hem (Bergshamra) nästan varje vardag och traskar runt i Hagaparken varje helg, men med pappa får man verkligen veta att fötterna och benen lever kan jag lova. I vilket fall, det var en toppenhelg och det känns värdefullt att vi gjorde något på egen hand. 
 
På jobbet rullar det på ganska fint; jag trivs verkligen otroligt bra. Kan inte fatta att jag har jagat runt och varit så uppjagad på tidigare jobb, nu har jag helt plötsligt ett liv utanför jobbet, och det känns så otroligt skönt. 
Denna veckan har i och för sig inte varit som det brukar; en tjej har slutat och för tillfället ersätts av en 19-årig kille som jag har i hasorna hela dagarna. Han börjar lära sig nu men det är så otroligt tröttsamt att hela tiden behöva tala om vad man ska göra och varför.. men alla har ju varit nya någon gång så jag ska inte vara alltför orättvis. 
Mamma ramlade på cykeln förra helgen och har brytit axeln, hon är helt handikappad stackarn. Jag har varit hos henne efter jobbet i veckan för at hjälpa henne med allt möjligt, det tar på krafterna även om det är självklart att hjälpa henne. 
 
Relationerna eller orelationerna i mitt liv vill jag inte ens gå in på. Katastrof som vanligt. Jag dras till det där omöjliga, typ de som inte bor här, de som är upptagna, eller de som helt enkelt inte är intresserade av mig. Som hobbypsykolog skulle jag säga att jag problem att knyta an till andra människor och därför på ett undermedvetet plan väljer att attraheras av det omöjliga som inte kommer att bli något. Tar jag bort hobbypsykologrocken så skulle jag nog säga att... det stämmer. Jag måste helt enkelt leta på nya ställen, och VÅGA vara mig själv, och vara konstruktiv så att jag träffar människor som är BRA för mig. I min umgängeskrets så är det verkligen så; jag har personer runt omkring mig som lyfter och suportar mig. Men det kärlekslivet..ja det är det värre med. Men nu är det i all fall vår, och ljust. Den här vintern har varit så lååång, tror hela Sverige lider av massdepression efter de här månaderna. Förhoppningsvis så vänder det nu när solen vågar titta fram igen. 
 

20130317

Nu var det väldigt länge sen jag satte mig ner och skrev. Som vanligt när mycket händer så glömmer jag bort att det jag mår bäst av, nämligen att skriva skriva skriva tills virrvarret i huvudet finns på pränt. Då och där kan jag lämna det och traska vidare på livets stig (oj, poetiskt).  
 
När farmor dog så skapade jag en blogg tillägnad henne för att få skriva av mig i min sorg och saknad. Jag väljer att avsluta den, men kopierar över delar av vad jag skrev till denna blogg. Bara för att kunna gå tillbaka och påminnas om vad som rörde sig i mitt huvud under de där turbulenta veckorna.
Jag tror att hon är med mig, att hon vakar över mig mer än någonsin. Kroppen är bara en form av existens, jag är övertygad om att hennes själ svävar fritt som en fågel och att hon är väldigt road över hur vi håller på här nere. 
 
Jag har äntligen flyttat från Rönninge. Nu bor jag i Bergshamra, bara några hundra meter från kollektivet, såå skönt att ha vänner nära, och fantastiskt att inte behöva stressa till jobbet. Stugan jag bor i är pyttepytteliten men såå mysig, det känns verkligen som mitt egna lilla krypin, min alldeles egna lilla fristad. 
Jag kan inte fatta att jag varit i Sverige i 3 år nu, tiden bara rusar. Jag trivs ganska bra med allting just nu, väldigt ovanligt och väldigt skönt. Äntigen lite harmoni i huset, ärligt talat så förtjänar jag det mer än någon annan om jag frågar mig själv:)
 
På fredag åker jag och pappa till Berlin, det är min 60-årspresent till honom. Det ska bli riktigt kul att åka dit. Nu var det inte så länge sen jag var där, men den stan kan man liksom inte få nog av, så är det bara. 
 
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
 
Från Farmorbloggen.

2013 0105

..Och förresten, nu är det nytt år igen. Jag har inte lovat något, inga nyårslöften som ajg behöver vara rädd för att inte kunna hålla. 
Jag ska nog försöka vara lite snällare mot mig själv, och försöka att inte vara så tungsint, grubblande och tro att folk inte tycker om mig. Men det är inget löfte, bara ett försök till att må bättre..
Farmor, 
Du poppar upp inom mig på något sätt varje dag. 
Nu befinner jag mig i Berlin, imorgon åker jag hem till Stockholm igen. Med blandade känslor... Det har har varit så skönt att vara här, att koppla bort vardagen lite, samtidigt som det innebär nya uppbrott och avsked. Som du vet så hatar jag att säga hejdå, men dessvärre är livet fyllt av avsked, det gäller att fokusera på mötena istället..
Idag har jag känt mig melankolisk, lite låg och ledsen. Vet inte vad det är som skapar känslan, jag har ju haft bra dagar här. M och jag har pratat hur mycket som helst, och han om någon känner mig så väldigt väl. Det kanske är just det, att man är nära någon som verkligen är nära en på riktigt, som gör att man kan släppa fram alla känslor som härjar i de innersta vrårna av en. Personer som man har nära ska man vara rädd om har jag lärt mig. Tomrummet efter dem går inte att återskapa, det går bara att leva på minnena av allt de gav.. Det finns ingen som kan ersätta att du inte är här, men jag kan nästan känna samma samhörighetskänsla med M som jag gjorde med dig. Den där känslan att det är ok att jag är som jag är och att allt inte behöver förklaras för man framträder så tydligt inför den andre att ord är överflödiga. Känslan kommuniceras liksom ändå..
Farmor, 
Jag var ute på stan i dag. På vägen hem gick jag förbi ditt hus. Känns så konstigt att inte ringa på porttelefonen. Att bara gå förbi. Tomhet. 
Men det tiden går ändå, trots allt. Var det du som tände julljusstaken häromdagen fastän jag släckt den? Det kändes väldigt mycket som att det var du som var här och sa hej. 
Mammas katt Tyson är väldigt fäst vid den låda som jag förvarar dina saker i, som om hon känner att sakerna har tillhört en väldigt snäll människa. För att vara ärlig så är hon hellre med lådan än med mig, vi har ju som sagt ett hatkärlek-förhållande den här katten och jag. Jag är kattvakt. Som vanligt är det en liten utmaning och prövning av tålamodet. Hon vill inte vara i samma rum som jag, hur mycket goda saker jag än ger henne, eller hur mycket jag än kelar med henne. Hon är en riktig mammagris. 
Om ett par dagar bär det av till Berlin. Det känns så välbehövt. När jag tänker efter så har den här hösten verkligen varit tuff. Att du blev sämre, och att det blev på riktigt att livet inte är för evig, var så svårt för migatt acceptera. Ingen kan förstå hur otroligt nära vi var, att det nästan var som att prata med sig själv ibland. Eller nåja, en klokare variant av sig själv. 
 
Jag försöker verkligen att minnas alla de fina upplevelserna med dig utan att blanda in massa tårar, men det är svårt. Jag saknar dig så. Och det var så sorgligt på slutet när du inte kunde läsa och hade så svårt att gå. Och ändå var då förbaskat envis farmor, hur orkade du hålla den där envisheten vid liv? Sista gången vi sågs hemma hos dig körde du ut mig, prompt. Jag skulle inte "sitta med en gammal kärring" utan jag skulle gå till min dåvarande pojkvän och "ha roligt". Du satt på rullatorn och vinkade till mig, och jag tänkte att det var den sista vinkningen. Och du log!! Du log trots att du måste haft så ont. 
Du är min hjälte och förebild, det spelar ingen roll vad andra säger (dina döttrar är ju duktiga på att trivialisera och feltolka); INGEN har haft så stor betyelse i mitt liv som du. Och du VISSTE det, och lät det vara så. Det är så fint, att du inte tog det ifrån mig. Du lät mig känna trygghet hos dig, din dörr var alltid öppen, telefonsamtalen alltid självklara. Mina långpromenader har tappat den där guldkanten i och med att vi inte babblar längre. Men jag hör dina ord i huvudet ganska ofta, och det är jag så tacksam för. Jag kommer aldrig att glömma allt vad du har gjort för mig. 

20121225

Farmor
Jag och pappa var ute och promenerade idag. Det var så vackert med all snö som liksom låg som ett täcke över träden. Det är som att vi inte kan prata om dig farmor, för det är så mycket som ligger och skramlar där emellan. Det där eviga dåliga samvetet som gnager i pappa på något sätt. Han VET att han är en del av att jag tydde mig så till dig. Det var ju bara du där. Och du var snäll och SÅG mig. Det saknar jag så fruktansvärt mycket, att bara ringa till dig och babbla om allt och inget i timmar. 
För precis ett år sen så var jag hemma hos dig, vi fikade och var lättade över att julen var över för den här gången, av olika orsaker. 
Jag kan inte minnas mina barndoms jular som ljusa eller roliga. Det var ett par jular med mamma som var riktigt fina. Uppehållsjular då det maniska och schitzofrena tagit paus från mamma en stund. Julklappar och gran, godis och förväntningar. Men sen kom julen då mamma sålde min hund dagen före julafton och jag tror att det var ungefär då som jag började avsky julen. Men jag måste säga att det inte känns så hemskt nu för tiden; snarare så känns det fint att vara ensam med mamma. Hon har dessutom varit så sjuk så jag har pysslat om henne ordentligt de här dagarna. 
Men det tar ju inte bort det tomrum som din frånvaro skapat i min lilla, känsliga själ. Jag tänker ofta på hur du skulle se på saken när jag är osäker själv. Du och Kevin, ni var så olika men så inspirerande båda två. Jag undrar om ni har setts, om ni tittar ner på mig och alla andra tillsammans och får er ett gott skratt över hur vi fortsätter att jaga på här nere. 
Om 5 dagar åker jag till Berlin, och det känns verkligen som att jag vattnar min själ genom att ge mig av på den resan. Vet inte vad jag ska göra eller vilka jag kommer att träffa, vet bara att jag behöver åka iväg och andas. 

20121224

Farmor, 
Jag har drömt om dig de senaste nätterna, men när jag vaknar så kan jag inte komma på vad som hände i drömmen, frustrerande. 
Julen var ju inte din favorithögtid och det är ju inte riktigt min heller, men jag måste säga att den har varit över förväntan. Jag och mamma åkte till moster och hon bjöd verkligen till för en gångs skull och höll INTE på att tala om vad som är rätt och fel och hur saker ska var (kors i taket). 
Jag och mamma åt lite julmiddag igår med, och vi använde servisen för första gången. Det kändes lite konstigt först men sen kom jag ihåg att du sa att jag verkligen ska använda den, så nu ska jag försöka att göra det, den är ju så fin. 
Jag saknar dig så farmor, men jag hoppas och tror att du har det bra där du är just nu. Jag saknar alla de där telefontimmarna så vansinnigt mycket, det är ett tomrum som jag försöker fylla upp. Just nu blir det mest gymmet, för det gör mig trött så att jag kan sova utan att grubbla alltför mycket. 
Världens största julkram till dig farmor, du finns inom mig hela tiden, din röst, dina ord, dina klokheter; jag vårdar minnena ömt..

20121210

Farmor, 
Även om vi inte umgicks så mycket under jularna så känns det så tomt utan dig här. Vi brukade sitta i telefon och gnälla över uhr jobbigt det är med alla måsten kring jul. I år skulle vi ha gömt oss hos dig och firat med att inte fira. Nu får jag göra det själv, men jag kommer nog inte undan lite firande ändå. Men jag sköter numera gnällandet på egen hand, men det är ju inte lika roligt om du förstår vad jag menar. 
Jag känner mig glad, men det är ändå ett visst vemod som smugit sig in under huden, som inte vill lämna mig. 
Att det ska vara så himla svårt att vara människa. Det måste ju du om någon upptäckt för decennier sedan, och ändå, denna orubbliga optimism. Du är min hjälpte farmor, och jag sa många fina saker till dig men just det sa jag aldrig och det ångrar jag verkligen. 
 
Vi får se vad som händer med han med de stora händerna, kanske ses vi igen innan han flyttar. Jag hoppas det. Gör vi det inte så är det nog en mening med det med. Men om du där uppifrån kan påverka på något sätt så kan du väl styra hans steg mot mig åtminstone en gång till innan han drar. Men usch vilken självisk önskan. Till och med ofint, men jag vet att du kan ta det, och jag vet att du vet hur less jag är på att sova själv vareviga natt, verkligen tråkigt. 
 
 

20121209

Farmor,
Dagarna går fort nu, de liksom bara svischar förbi i en blandning av glöggkvällar, julpyssel och..jag har träffat en kille. Till. Han är faktiskt så otroligt snygg, du skulle svimma av matthet i benen om du såg honom. Men det är inget seriöst, han flyttar tillbaka till Skottland snart, närmre bestämt om 10 dagar. Så ingenting att bygga något på, men väldigt mysigt i alla fall. Han har brunt tjockt hår, stora händer och han är bara så manlig som man kan bli.
 
Det känns som om du är med mig varje dag, som om du vakar över mig och ler i din himmel över hur jag snurrar till saker i onödan. Men jag jobbar på det, jag försöker att acceptera mig själv och livet som det är, och försöker uppskatta det som fungerar istället för att hitta fel. Det känns som om det har vänt lite, jag är faktiskt gladare nu än vad jag var för några veckor sedan. Och du är en lika stor inspiration nu som du var när du var i livet. Dina ord finns kvar inom mig, och jag kan plocka fram dem när jag vill. Det är värdefullt. Och det kan ingen ta ifrån mig.
 
Jag ska ordna en födelsedagsfest för pappa. Egentligen skulle ju ni två göra en gemensam fest, men det blir ju inte så nu. Men jag är säker på att du är med ändå, på något sätt. Insikten jag fått är att jag i mitt lilla hörn av världen kan försöka bryta den trend av missunsamhet och negativt som varit i släkten. Genom att bortse från hur ledsen jag var för ett par år sen så känns det som om jag gör något stort när jag bjuder hem alla till födelsedagsfesten. Jag tänker inte låta mitt sinne förmörkas på grund av det, jag försöker att höja mig över det.
 
Samma sak med mammas släktingar som aldrig hjälpt mamma när hon mått dåligt, speciellt min moster. Men igår var vi hemma hos henne på middag, och det gick upp för mig hur ensam hon måste vara. Inga barn och ingen som bryr sig om vad hon gör under julen. Jag frågade henne och hon sa att hon inte hade några planer, att hon skulle vara hemma. Ensam. Jag tycke så synd om henne så jag föreslog för henne och mamma att vi tre går till Grand Hotel och lyxar på julbuffén på julafton. Hon blev jätteglad. Och det kändes så bra i själen.
 
Jag saknar dig så, men det är en varm känsla av saknad, inte den där hårda, skoningslösa saknaden som gör ont. Det känns fint.

20121130

Farmor, 
Jag tror att det lättar. De senaste två dagarna har tankesnurrat dämpat sig och jag kan till och med se det positiva. Inte så att jag sprudlar men det känns åtminsotne meningsfullt att leva. Och jag tänker på dig med ett leende.Härom natten vaknade jag av att jag drömde att du skrattade, det kändes så verkligen,kanske var du och hälsade på mig i drömmarna? 
Snön faller utanför och det är så vackert. Tänker på förra året hur jobbigt det var för dig att handla när det var så isigt ute; det gick ju inte. Tänk att det bara var ett år sen, tiden springer iväg. Och mäniskor man älskar försvinnr. Både du och K slutade andas 2012, jag hoppas verkligen att 2013 blir ett år då alla omkring mig mår bra, jag själv också såklart.. 

20121127

Farmor, 
Jag känner mig osäker på mig själv, jag tvivlar och jag vågar inte sticka ut. Jag är hellre tyst än säger min mening och jag låter mig trampas på hellre än att ta en konflikt; vad är det som hänt med mig? Jag som brukade sjuda av självdistans och kunde ta det mesta med en klackspark har blivit en allvarlig tråkmåns som tar mig själv på ett alldeles för stort allvar. Jag antar att det är livets alla törnar som har murat in mig i någon sorts taggtråd, som att det skulle skydda mig själv när det egentligen bara isolerar mig från alla andra. Jag känner inte igen mig själv.
Och det är förbaskat tomt här utan dig. Jag tänker en sekundsnabb tanke ibland, att jag ska ringa dig och uppdatera, men sen kommer jag på, att det går ju inte. Men jag har slutat att slå ditt telefonnummer, i alla fall ett steg i.. accepterandet.  
 
Jag undrar om du någon gång kände likadant; att livet liksom är så skört och att man själv är så skör och att minsta lilla kan rucka på den lilla balans man skapat för att lyckas ta sig igenom vardagen? 
Som om världen skulle gå under om jag gjorde fel någin gång (vilket jag förövrigt gör ganska ofta i min tankspridda vardag)?
Jag undrar om du kände likadant, och jag undrar vad du gjorde för att klara av det? Vad är receptet? För att klarar lovet. Framförallt, att klara av när liv släcks runt omkring en. Du borde ju veta som förlorade båda dina män i hemska sjukdomar. Men jag förstår inte hur du kunde leva vidare och hur du klarade av att Ge? Jag känner att jag bara tar. Tar energi som jag förbrukar och utan att ge igen. För jag har inget att ge. Jag är så tom att det ekar om mig, jag lovar. 
 
Jag måste vända detta, men jag vet inte hur. Vad gör man? Hur gör man? Tidigare så sket jag fullständigt i vad andra tyckte och tänkte, men det känns som om jag blir mer och mer ömtålig för varje dag som går. Vad andra tänker och tycker uppfyller hela mig, jag begränsar mig för att jag är rädd att inte passa in, att inte vara "normal", att uppfattas som konstig. Det är helt knäppt att jag håller på så här... 
Så mycket jag vill uppnå, men jag är inte där. Och ju mer jag vill uppnå desto högre blir kraven och ju mer slår jag knut på mig själv och gör det än mer omöjligt. 
Pappa och jag är inte vänner än. Jag känner att jag måste stå upp för Mig. Jag har inte gjort något fel och till och med den skruttigaste självkänslan känner att mer kan den inte trampas på. Men det skaver illa. Att vara ovän med någon äter energi på ett destruktivt sätt. Inte bra alls. 
 

20121124

Farmor, 
Nog för att du hade inflytande när du fanns här alldeles livs levande bland oss, men jag kan garantera att du verkligen rör om i grytan än.
Pappa håller nog på att få ett nervöst sammanbrott av att städa ur din lägenhet samtidigt som han får ta diskussioner om orättvisan i att du och jag hade så fin kontakt jämfört med de andra barnbarnen. Det känns som att jag blir straffad för att du och jag var så nära, jag blev inte ens tillfrågad att komma och ta farväl av din lägenhet..
Pappa och jag bråkade i telefon i morse, det var inte trevligt kan jag lova. Han sa att jag spelar offer hela tiden och att det är tröttsamt. När jag bad om ett konkret exempel var det endaste han kunde komma med att jag ringde runt till familjen när jag blivit bestulen på alla mina värdesaker på gymmet. Men var jag inte ett offer då? Eller? Jag frågade honom om jag skulle låtit bli att ringa och istället sitta ensam. Han svarade ja. Jag bad honom dra åt helvete. Han sa att jag kunde göra detsamma. Sen la vi på. Otroligt vuxet och genomtänkt. Inte. Jag fattar att han är pressad men jag fattar inte att han tar ut det på mig. 
Nu känner jag mig bara ledsen och trött, har inte gjort någonting av mening idag, bara legat helt apatisk i sängen, orkar inte med mer nu. Sen du försvann är det som att vi alla famlar omkring i ett känslomässigt kaos utan kompass.

20121123

Farmor, 
I gränslandet mellan sorg och överlevnad trevar jag mig fram, eller snarare stakar jag mig hackigt fram på darriga ben. Dagarna går och fylls med intryck, men jag känner mig som immun och liksom inte tillhörande, som om jag är i en alldeles egen liten grå bubbla..
 
I förrgår fyllde jag år, det märktes inte. Jag var på jobbet som vanligt, jag blev inte uppvaktad. Jo, visst skrev folk glada hurrarop på min facebook-sida, och visste skrev ett par vänner ett par mail. Men annars var det precis som vanligt. Jag gick till gymmet (ballet fit) och sen åkte jag hem. Inget särskilt. Men på kvällen översköljdes jag av en sådan sorg, en så stark känsla av att vara ensammast i hela världen, ingen som bär upp mig, jag på ett stormigt hav utan flytväst. Och sen insåg jag att det är jag själv som gör mig själv ensam. Jag isolerar mig, jag säger nej till att bli uppvaktad, jag förnekar mig att bli omtyckt och ompysslad. För att jag hatar mig själv och inte tror att jag förtjänar bättre. Nej jag hatar inte mig själv hela tiden, men jag intalar mig att det inte är någon som vill vara med mig, och det blir självuppfyllande när jag drar mig undan och gör mig omöjlig. Du kunde få mig att känna mig skinande och speciell. Till dig kunde jag komma och känna mig fin. Och nu är du inte här, och jag borde ta med mig den där känslan igen men bara kan inte, vad gör jag för fel? Jag sitter fast i ett dike fyllt av tankegyttja och jag kommer inte upp för egen maskin, som om jag står och trampar och trampar samtidigt som jag sjunker längre ner i gyttjan. 
 
I vilket fall som helst, igår bestämde jag mig för att göra ett försök till att ta mig upp genom att gå till gymmet och träna med bastu som belöning. Träningen är det som håller mig flytande, på gymmet skingrar jag tankarna och blir inte knäpp av allt som snurrar runt där uppe. Det börjar synas för det är många som säger att jag gått ner i vikt. Så, receptet på effektiv viktnedgång är helt klart några skopor sorg blandat med stress och tankesnurr.. 
Innan gymmet pratade jag med mamma som faktiskt verkligen ville fira min fördelsedag (och stod på sig när jag konstrade som jag alltid gör, som om jag måste trotsa det faktum att någon tycker om mig, helt stört), och vi bestämde att jag skulle åka till henne idag efter jobbet. Och det kändes faktiskt bra. Hon beställde tårta. Köpte ett par presenter. Och gjorde verkligen allt hon kunde från sitt lilla hörn för att det skulle bli en bra dag i dag. 
 
Men så var jag alltså på gymmet igår, och när jag är klar med klassen så går jag upp till omklädningsrummet för att upptäcka att någon brutit sig in i mitt skåp. Pengar, telefon, kontokort, nycklar, kalender, busskort; ja allt var bara borta! Jag blev helt chockd, hur kan man bara gå in och bryta upp lås på det där sättet? Jag kunde inte sova inatt eftersom jag var rädd at någons skulle ta sig in med nycklarna, och jag känner mig så fruktansvärt kränkt. Vad är meningen med allt detta farmor? Hur mycket ska man klara av att ta innan man helt faller igenom och bara lägger sig ner och ger upp? Måste allt vara en fight som man ska överleva hela tiden? Jag orkar inte mera. Från min lilla grå bubbla så känns det som att jag även om jag skulle vilja inte kan slå hål på den på egen hand och ta mig upp. För vad jag än gör så händer det en massa skit hela tiden. 
 
Kommer du ihåg när jag skulle till Holland för att söka jobb och fick sitta i häktet en hel dag för att någon hade gett mig en falsk 50 eurosedel, och polisen trodde jag var en bedragare? Eller för att inte tala om Thailand, när ja åkte dit efter allt jobbigt som hände i hemma för att få fokuser på Mig en stund och hamnar mitt i tsunamin? Eller åker upp till Kebnekaise för att få lugn och ro och hamnar mitt i en flygkrasch? Eller när jag varit på apoteket i city och är ett par hundra meter från bilen som sprängdes av självmordsbombaren förra året? Är det inte väldigt konstigt att just jag hamnar i dessa situationer jämt? Utan att jag egentligen gör något, det är saker som är utom min kontroll. Till det kan jag lägga till att bli av med alla sina värdesaker på gymmet nu också. Jag blir nästan rädd och undrar vad nästa grej ska bli. Du finns inte här längre, så bland det värsta som kan hända har redan hänt. Jag bara undrar hur jag ska bete mig för att överleva när det verkar som att det är så mycket som ska drabba mig hela tiden. Jag yoga, jag äter nyttigt, jag försöker vara snäll mot mina medmänniskor, vad kan jag mer göra? Om kharma existerar som det säkert gör på massor med plan så måste det var en väldigt stor läxa jag måste lära mig från tidigare liv.. jag vet inte, jag bara önskar mig lugn och ro och harmoni...

20121115

Saknaden. Känslan vi hade,  att vara du och jag mot och med världen. Är övermäktig och jag vill bara lägga mig under täcket och inte kliva upp. Inte idag i alla fall..Men life is going on i sin still vardagslunk; kläder ska tvättas, kroppen ska gymmas och jobbet ska bli gjort.. konstigt att allt fortsätter som vanligt när ingenting egentligen längre är som vanligt förutom de där vardagsdaskiga rutinerna.

kväll

Hej igen, 
bara några rader till så här på kvällskvisten.. 
Pappa ringde, de har städat ur din lägenhet idag, delat upp grejer och så. Det verkar som att det har gått bra, och till och med jag kommer att få ett par av dina saker, bland annat ett tavla som du har målat. Det känns fint att få något som du har skapat. Jag hade faktiskt inte förväntat mig att ens bli tillfrågad, ja du vet ju hur det har varit tidigare. 
Jag har lovat mig själv att inte gå in i någon konflikt över huvud taget gällande dina pinaler; det är liksom så futtigt jämfört med hur viktig du har varit för mig. För mig är det viktigast; att jag vet inom mig vilken stor plats du har haft (och har) i mitt liv, och det motsatta, att du brydde dig så mycket om mig. 
Det är sådana relationer man ska vårda ömt, de växer inte på träd. 
 
Jag önskar att jag en dag träffar någon att leva med som jag kan känna mig trygg och "hemma" med, sådär självklart du vet. 
Det finns faktiskt en person som jag känner så inför (ja M du vet), men han bor inte i Sverige och han vill inte leva med mig heller för den delen så där faller ju hela grejen.  Men jag önskar att det kunde vara annorlunda, samtidigt som jag blir trött på mig själv, för man kan väl inte bara gå och hoppas på att det ska bli annorlunda hela livet, man måste GÖRA annorlunda för att det ska hända någonting. 
Men om man älskar någon så djupt och mycket och man ändå anar att det inte kommer att bli han och jag för att han antagligen
1) inte är förmögen eller
2) inte vill eller
3) inte vågar
så är det ju en ganska destruktiv grej att ägna sig åt, är det inte? Men hur ska jag bryta det? Det man känner är ju det man känner. Jag VILL INTE vara med någon annan än honom, men ändå så vet jag att genom att jag känner på det sättet så finns det en risk att jag får leva själv resten av livet. 
Det här har vi blött och stött tidigare, som du ser så är det no progress.. 
Det är vid sådana här grubblerier som det var så otroligt skönt att prata med dig farmor, för du FÖRSTOD mitt dilemma och tog det på allvar samtidigt som di fick mig att inte ta mig själv på så himla stort allvar. Livet pågår nu, och kanske borde jag ägna mig åt att LEVA istället för att sitta och grubbla bort det som jag gjort alltför länge. 
 
 
 

20121111

Farmor,
Det blir så himla tydligt när jag är ute och promenerar att du inte finns här. Att jag inte kan ringa dig och småprata. Försöker erinra mig vad vi pratade om alla dessa långa och många samtal. Oftast var det mest struntflams om vardagliga saker, men ibland hände det att vi pratade om jobbiga saker, både sådant som var jobbigt för dig, och sådant som jag hade det jobbigt med. Farmor, du var min ventil, utan dig skulle jag inte klarat av att sålla i alla frågetecken och alla val som man hela tiden tvingas göra vare sig man vill eller inte. Och det är därför jag skriver till dig fastän du inte är här kroppsligen. Du får fortsätta vara min ventil ändå, jag hoppas verkligen inte att du tar illa upp.
 
Denna helg har varit så lugn, jag är näst intill apatisk fast ändå inte. Jag vill bara sitta själv med mina tankar, även om det ibland känns som att jag är helt tömd på både tankar och sorg. Kände du så här när dina älskade dog? Blev du också som förlamad ända in i själen? Som om ingenting annat känns vesäntligt? Jag ska inte vara arg eller ledsen på dig, för det har jag ingen rätt att vara, så mycket som du har gjort för mig. Men jag är arg på Livet. Att det måste ta slut för alla någon gång, och att den som lämnar för sitt livs resa lämnar en skara förvirrade stackare efter sig som måste försöka lära sig att leva utan den personen, what's the point liksom? Och jag är ju verkligen inte den första att bli lämnad på det här sättet, det händer ju hela tiden, precis som att det föds männsikor hela tiden. Men när sorgen och saknaden drabbar en själv, så förstår man verkligen hur stark kärlekens kraft är, och hur viktiga en del personer kommer att bli för en...
Jag är så glad över att vi pratade om de här sakerna; att jag faktiskt SA till dig hur viktig du är för mig, hur mycket du betyder för mig. 
 
Jag är ensam. Och jag har själv delvis försatt mig i ensamheten. Precis som att vara snäll så är att vara ensam ett val man gör, inte sant? Men ibland känns det som att jag väljer att vara ensam för att jag inte vågar tro på att jag kan bli älskad helt och fullt ut av någon annan. Och då kör jag hela den där "ensam är stark"-grejen, fast egentligen är det ju inte alls vad jag vill.. 
Familjen har ju alltid haft en överdimensionerad betydelse för mig, kanske för att just den konstallationen inte fungerade när jag var liten.. Familjen är mitt allt och ändå har jag inte skaffat mig någon egen, är det inte märkligt?
 
Förutom du farmor, så var hela min uppväxt en rad av vuxna som  lämnade och övergav mig, och jag var tvungen att acceptera eftersom jag bara var ett barn och inte hade något val. 
Ingen lämnade ju  mig för att vara elak egentligen, omständigheterna bara var sådana, med skilda föräldrar och en psykisk labil mamma så var det ju så ofta som jag var tvungen att vara "vuxen" och "förstå" varför de vuxna inte agerade som vuxna, och varför jag var tvungen att agera mamma. 
Jag trodde hela min tonår att det var mitt fel att mamma var sjuk, för att jag var ett sådant hemskt barn. Jag kommer ihåg när jag sa det till dig och du blev helt förfärad. Du var den första jag berättat för om hur jag tänkte och kände, och du var den första som bekräftade att det inte var så. 
Hade jag inte haft dig att bolla med under dessa år, en kvinnlig föreblid som var stadig, trygg, OCH lyssnande, ja då vet jag inte vad det hade blivit av mig. Antagligen inget bra. 
 
Jag är så oerhört tacksam farmor för att du har funnits i mitt liv. Du kommer alltid att finnas i mitt liv som en viktig inspiration och tröst. Just nu skulle jag bara vilja lyfta luren och höra din röst, ditt pilemariska skratt.. 
 
Under begravningen slöt jag ögonen och då var det som ett starkt, starkt gult ljus som bländade mig fast jag hade slutna ögon, var det du? Jag vill tro att det var du som gav mig ett tecken på att allt är ok med dig, att du håller ställningarna där uppe.

..

Den 16:e oktober kl 18.04 somnade farmor in. Jag vet exakt vad klockan var eftersom jag satt och vakade vid hennes sida med en hand på hennes rygg. Det kändes så overkligt och surrealistiskt att andetagen bara upphörde utan förvarning. När jag sluter ögonen så kan jag se hela scenen framför mig; hur jag sitter vid sängen, pappa framför mig, mina kusiner och min faster nere vid fotändan.. De pratade om barnprogram, vilse i pannkakan och tomtar och troll. Som för att distrhera oss från det oundvikliga som vi visste skulle hända men inte ville förstå. 
Så, mitt i pappas mening om att när han och mamma bodde i Norrland och skulle ner i tvättstugan så var det rena kafferepen där nere, just då, känner jag farmors sista djupa andetag och jag får inte fram ett ljud. Bara viftar med den arm som inte är på hennes rygg. På något konstigt sätt kändes det som om jag inte ville ta bort handen. Och sen bara tomhet och en oändlig sorg som inte vill gå över. 
Någonting händer och jag vill ringa henne och berätta som jag så ofta gjort tidigare, men inser när telefonsignalerna ljuder fram att hon inte kommer att svara. Aldrig någonsin mera. 
Som alltid när jag är mitt i något jobbigt så tappar jag orden, jag blir ordlös men desto mer turbulent i tanken. Med lite distans kan jag sätta dem på pränt, men bara då, och inte helt än. 
Jag var ledig från jobbet 2 veckor efteråt. Jag grät, sov, och grät. I förra veckan var jag på jobbet, men jag känner nu när jag är ledig och slappnar av att det är så många ogråtna tårar kvar därinne som bara måste ut..
Nästa fredag är det begravning. Jag fasar, för jag vet att det kommer att kännas så svårt. Men samtidigt kanske det är bra, ett fint avslut.. 
Ingen kan någonsin förstå den relation som jag och farmor hade, och jag blir så arg när folk runt omkring mig säger "men hon blev ju så gammal, var glad för det". Ja visst är jag glad för det, men min saknad blir inte mindre för det. Jag förstår ärligt talat inte hur jag ska klara mig utan henne. Det stöd, den villkorslösa kärlek och de fina samtal och alla skratt som vi har haft kommer jag att vårda som skatter i mitt hjärta.
Just nu vill jag bara komma över smärtan över att ha förlorat en av de viktigaste personerna i mitt liv. 

feldag

Idag har bara varit en fel fuldag helt enkelt. En sån där dag man helst skulle vilja gömma längst in garderoben, för så jävlig var den. Men det är en ny i morgon och förhoppningsvis fylls den med sol, sommar och skratt. Inga toppar utan dalar och allt det där..

Ny vecka

Härliga helg varför tog du slut så himla fort?

I lördags var det "Blommor & Bin", fantastiskt park-event med så himla skön atmosfär så att man önskar att hela livet vore en stor parkfest. Träffade så mycket trevligt folk och connectade med en kille som känner en annan kille som jag verkligen hängde med heela tiden under min lumpen-period (ja, jag har gjort lumpen, nej, jag vet inte varför jag gjorde det).  Massa märkliga sammanträffanden, jätteroligt! Hela dagen gick så fort. Och det blev massor av resorb och vatten efteråt kan jag lova. Stekande sol, alkoholhaltiga drycker och dans är ju inte världens bästa kombo för att känna sig tipptopp dagen efter. Men det var helt klart veckans höjdpunkt!

 Denna vecka är det lyx för jag jobbar bara måndag, tisdag och kanske onsdag, för jag ska inte missa en sekund av Pride!

 En vän gjorde för övrigt  just hela min dag genom att tala om att "min rumpa har karaktär", tycker det var både snällt, generöst och klokt sagt. Brukar själv hävda att brösten hamnade på rumpan, man kan inte få allt:)


..

Ovanligt för att vara jag, men känner mig ganska nöjd med tillvaron när jag tänker efter.

Ett jobb som inte suger musten ur en, inga obehagliga räkningar som dimper ner i brevlådan, och vänner och familj på nära avstånd.

Dessutom ska jag snart bli Faster Aster, flytta till ett underbart hus OCH jag känner mig ovanligt fin i håret!

Angående relationspaniken så har jag en backup om allt skulle skita sig totalt. Min underbare gay-kompis har lovat att donera lite högklassig sperma om det skulle krisa och inte blir som jag vill inom de närmsta 10 åren. Samme vän använder silk epil över hela kroppen (eller inte pungen förresten) och älskar nudistbad och rödvin. Alla förutsättningar att bli en öppensinnad liten unge i alla fall. Iofs så löser det väl inte "jag vill leva med någon"-paniken, men iaf…Frågan är om jag har så mycket panik egentligen, eller om jag bara tror att jag har panik för att jag alltid måste ha något att ha ångest över?


Aj

Resultat av att sova med papiljotter: jättefint, men att ha gnuggat de små grå mot en spikmatta hela natten är absolut inte det skönaste jag varit med om. Drömde mardrömmar hela natten om katter som klöste i mitt huvud. Så nu har jag fluffhår men typ lika fluffiga påsar under ögonen.

pailjotter och annat krusidull

Det var en tung eftermiddag, men det känns så fasansfullt heavy så jag tänkte försöka  pigga upp mig med att försöka fokusera på något annat lite lättsammare så här innan jag ska sova...
 
Jag har blivit galet förälskad i mammas papiljotter. I och för sig så känns det som att sova på en igelkott, men håret blir fluffigt som i Fructis-reklamen och man känner sig superglam! Dessutm friterar de inte hårtopparna, som all värme annars gör på mitt hår (räcker typ med varmvatten för att håret ska bli sprött och stekt längst ut.) Vet inte vem det var som namngav det skandinaviska håret "tunt och fint, jag skulle snarare använda benämningen "tunn liten kvast gjord av sockervadds-svinto med frizz". Typ. De som kan läsa mellan raderna kanske har fattat att jag och min kalufs inte är bästa vänner. Jag har alltid drömt om en tjock, lång hårman som jag förföriskt kan slänga med och samtidigt knycka så där lite sexigt nonchalant på nacken. Man kan inte få allt. 
 
När jag var 20 så bestämde jag mig faktiskt för att skaffa mig ett hårsvall på fejkväg och investerade 1000 euro (som jag inte hade) på extensions som var någontng helt nytt då. Jag fick ett fantastiskt snyggt hår som jag var såå stolt över (tacka fan för det, levde på havregryn och nudlar ett halvår efter det, är säker på att jag drog på mig både skörbjugg och benskörhet på köpet). Dessvärre fick jag även en afrokräm på köpet som skulle göra håret "lätt att kamma", men istället blev det dreds i hårbotten, den där frisören måste verkligen ha hatat mig.  Självklart hade jag inte råd att gå och ta bort håret så det hängde i stora testar tills det blev en sanitär olägenhet för hela grannskapet, så jag snaggade av allting. Det var Sofia's "Jag älskar att gå i mössa"-år. 
Men som sagt, man lär sig och nu förstår jag alla de tanter som på 50-talet gick omkring med de där rullarna på huvudet. 
Appropå att lära sig så funderade tidigare idag på hur långt jag har kommit i Personlig Mognad och Utveckling..
 
Skålar
När jag var liten så älskade jag att äta ur lustiga skålar, desto konstigare, desto godare. Nothing changed, blir fortfarande helt lycklig om jag hittar en rolig kåsa eller konstigt format skål att äta ur. 
 
Bröderna Lejonhjärta
Börjar fortfarande gråta när jag ser Bröderna Lejonhjärta. Skorpan, Jonatan, Körsbärsdalen och Nangijala, åh det är ju bara så sorgligt att man kan ha gråtorgie en hel kväll. Eller helg för den delen. 
 
Lördagsgodis
Ser forfarande fram mot Stora Godisdagen Lördag då jag glad i hågen springer till affären och köper en stoor påse gotta som bara måste vara Karamellkungen. Provsmakar gärna små hörn av allt och lägger tillbaks de gnagda godisbitarna i påsen. Tror att jag undermedvetet revirpinkar in min påse på det sättet, funkade i alla fall för att hålla lillebror borta från min påsen när jag var liten. Ocharmigt I know, men det är som ett ticks. 
 
Mörker
Är fortfarande löjligt mörkrädd. När hele Kebnekaisegänget var på Grönan och det var dags för spökhuset så stod jag och fegade hur länge som helst. Väl inne i det där obehagliga huset så försökte jag ta mig igenom så snabbt som bara möjligt för att då det överstökat. Kanske att jag har blivit en lite gnutta bättre än tidigare, jag önskar i alla fall inte att jag hade en kateter så att jag slapp gå i den mörka hallen på natten när jag blir kissnödig. Progress. 
 
Kostymskräck
Jag har alltid tyckt att män i kostym ser obehagliga ut. Lksom dystra och stöpta i samma form och läskiga på något sätt. Lite tokigt eftersom det är den vanligaste dress coden om man inte jobbar som truckförare i hamburgerkök eller som tandläkare. Man får helt enkelt bara gilla läget och anstränga sig lite extra för att inte gå omkring med en sån där urk-ogilla-grimas. Utmaning. 
Om jag gifter mig någon gång så ska det i alla fall vara helt ett helt kostymfritt bröllop; männen ska vara utklädda till Näcken och kvinnorna till Glada Bakelser. Kommer bli en klar succé!
 
Allsång på Skansen
Jag älskar musik, det är det bästa jag vet. Men jag hatar Allsång på Skansen som snarare påminner om en mass-psykos hämtad ur någon superreligös rörelse. När vinjetten för programmet börjar så får jag kalla kårar och vrider mig i smärtsamma spasmer över alla människor ser nyfrälsta ut och skrålar hellre än bra. Har aldrig gillat. Kommer aldrig gilla. Känner mig som värsta glädjedödaren här men jag kan bara inte hjälpa det. Kräkmedel i tv-format. (den dagen jag sitter och diggar till Allsång.. så måste jag ha blivit lobotomerad eller blind och döv)
 
Hmm, när man läser det här uppspaltat så där så ser det ju  minst sagt...dystert ut. Som om jag verkligen behöver en ledsagare och inte borde vistas på offentliga platser utan munkorg och koppel typ. Men jag lovar och svär, det finns tusentals områden som jag verkligen har utvecklats på, men det är ett helt annat inlägg!
 
Vad bra, nu har jag fokuserat på något annat än det tunga som snurrat runt i huvudet i eftermiddag. Alltid lika upplyftande att fokusera på sig själv. Typ not. 
 
Skulle jag haft en älskling nu så skulle jag krypa ner i sängen och sova sked hela natten.(suck vad är väl en bal på slottet)  Istället ska jag lägga mig på mitt papiljottiga igelkottthuvud och hoppas att resultatet blir alldeles, fantastiskt!
 
 
 

att dejta som ett djur

Inte för att det tar upp så mycket av min tid (bara en tanke typ varje timme eller så) men jag är jäkligt less på att vara singel. Varken speciellt originellt eller frigjort, men dagens stora sanning.

 

I går hade jag ett långt samtal med den person som jag under många år har haft en relation med, och i ungefär lika många år har väntat på att vi ska ta någon form av beslut hur vi ska göra (eller inte göra) med varandra. Det är svårt, för när man känner varandra så bra himla bra (och bryr sig så himla mycket omd en andre), så känns det nästan som om att skära bort en kroppsdel genom att säga att "ok, vi bestämmer oss för att bara vara vänner".

 

Så nu är jag aningen amputerad men haltar i alla fall fram som 100% singel.

 

Det är fantastiskt att känna en annan människa så bra men också lite läskigt, till exempel så kände jag på mig att han varit i Prag förra veckan utan att vi pratat och sen visar det sig att det stämde, hur freaky är inte det egentligen? Det är som en osynlig kabel som går mellan oss och som ibland skickar signaler "han mår inte bra" eller "han vill vara ifred".

Men tillbaka till singlandet; hur gör man för att träffa någon då? Det verkar vara så enkelt att vara typ en hund eller katt, de tittar på varandra, luktar på varandra och säger "nu kör vi". Lätt som en plätt. Okomplicerat. Alla glada.  

 

Jag vill ju inte riktigt gå in på dejtingsidor och skapa mig en profil där jag ska marknadsföra mig som ett riktigt kap samtidigt som jag måste sålla bort de alla stackare som också marknadsförs sig som ett kap och försöka hitta de som är äkta. Och skulle jag skriva rätt upp och ner hur knäpp jag är så skulle jag skrämma alla på flykten eller locka till mig likasinnade (lätt neurotiska, egocentriska snurrmaggor när jag behöver Stabilitet och Lugn för att åtminstone inte få dagliga aggressiva utbrott eller nervösa sammanbrott).

 

Och sen så ska man välja profilbild, liksom grädden på moset som ska få alla att tänka "men hon ser ju jättesöt och trevligt ut". Gärna tagen lite uppifrån och med ett förföriskt leende a lá "titta på mig så enkel och rolig jag är att ha att göra med". Jag vill inte. Får lust att lägga upp en bild där jag gör en ful grimas och gör fuck you-tecknet bara för att provocera, men känner på mig att det ändå inte skulle gagna mig i längden (antagligen bara idioter som svarar på en så negativ profilbild). Och bilden skulle förresten säkert bli refuserad. Ja, nu är jag väl både dömande, och tar ut negativt i förskott men det känns liksom inte riktigt som min grej det där..Jag har faktiskt försökt och då träffade jag en dvärg som sa att han var 1.80 cm så det var ju lite uppenbart att han körde med falsk marknadsföring.

 

Nej, jag tror att knepet helt enkelt är att bara råka träffa någon sådär, typ vips så står personen där och man klickar och synkar och allt det där som helst INTE är en barndomsvän som känt en i 100 år och vet mer än han/hon borde om allt pinsamt man gjorde i tonåren (sånt kan man berätta när man typ är "safe", efter 5-10 år eller så då det till och med kan funka som en krydda för att piffa upp ett boring sexliv eller nåt)

 

Ställen som går fetbort:

  • Krogen
  • Tandläkaren
  • Kvinnokliniken
  • Apoteket

Gemensamt med dessa tre är att nästan alla är där för att de har problem av något slag, typ.

 

 Ställen som är lite bättre

  •  Parken
  • Skogen
  • Stranden

När folk är ute i naturen som blir de mer jordade har jag märkt. Problemet är att få verkar vistas i ovanstående miljöer ensamma (förutom blottare och jag), ofta är det par, barnfamiljer och kompisgäng som dominerar.

 

 Optimalt ställe

  • Någon plats som man absolut inte hade räknat med (typ busshållplatsen eller övergångstället, eller tvättstugan), eller någon trevlig festival.
Jag ska alltså befinna mig på platser som man inte räknat med och åka på festivaler. Undrar om allemansrätten gäller på busshållplatser, i sådana fall får jag väl slå upp ett tält för att inte missa alla chanser, samtidgit som jag bokar tvättstugan typ vaarje dag. :-)

måndag

Måndag morgon, regn i luften och glåmiga, trötta ögon som undviker all kontakt med andra lika glåmiga, trötta ögon. Folk som stirrar tomt framför sig, ja hela tunnelbanevagnen bara sjuder av ren och skär måndagsångest. När den medvetne och "up to date"- törstande stockholmaren inte ens orkar bläddra i telefonen, ja då är det en riktigt sunkig, grå morgon. ( Jag som tänker att det är ju lite "tur" att det är dåligt väder när man ska jobba och allt, förhoppningsvis tajmar solen sina strålar tills jag är ledig).

Vi är verkligen så himla beroende av vädret; hade solen lyst på en klarblå himmel så hade färgglada kjolar lyst ikapp med glada stockholmsleenden. Men som sagt, den här morgonen kändes mer dyster än någonting annat med sin regntunga himmel och starka vindar som verkar vilja säga "- Gå och lägg dig igen, kryp ner under täcket och kolla en bra film tillsammans med en påse godis"

 Och gårdagen som var så fin med sin varma sol! Den skarpa kontrasten mellan väderväxlingarna gör det så uppenbart att vi är så påverkade av vädret.  

När jag var på Kebnekaise så tog alla vädrets växlingar mer med ro, man kan ändå inte påverka det. Men i Stockholm där de flesta sitter med sina iphones och appar och verkar tro att de kan styra det mesta i sin vardag, så verkar det bli en ännu större frustration när vädret inte är som vi planerat för.

När jag jobbade på Malta så frågade jag en kollega vad hon tyckte var utmärkande för oss svenskar och hon svarade "You guys are so amazingly obsessed with the weather, you talk about it all the time".  För henne var det helt oförståeligt eftersom Malta med sina 30 grader året om inte tycker det är så mycket att analysera.

 Annars är dagsformen helt ok, känner mig som en ganska glad skutt. Sitter i en stendöd reception och dricker te, ser hur parasollerna vajar i blåsten utanför och tycker det är en ganska mysig start på veckan ändå.


sen sist..

Jo.. det är ju sådär med tiden.. den bara går och går och så helt plötsligt så inser jag att jag inte skrivit en rad för att det varit så mycket som hänt som distraherar de där stackars tankarna att sättas på pränt.
Säger väl ganska mycket om hur jag fungerar i fullfartvärlden, tankarna finns där, men inte energin och tiden att plita ned dem. Stor kulturkrock att komma hem till stan igen, minst sagt. Och Stockholm är inte ens en Stor Stad!!
 
Men vad har då egentligen hänt sen sist förutom att jag var i helvetet och vände, krisade över jobb och framtid och vem är jag (som vanligt med andra ord), träffade exet som vände upp och ner på typ allt, fixade till det med jobb och såna praktikaliteter och kände att jag flöt någorlunda igen? Hmm inte så mycket måste jag erkänna...men mycket ändå på något sätt.. 
 
Jag jobbar in min lilla reception i Gamla Stan, otippat att jag skulle hamna där men så rätt. Från att ha varit i chefsposition till detta så är det för mig ett stort.. lyft. Ingen som inte varit där fattar nog inte, men att kunna läsa på fritiden, eller träffa vänner, eller bara sitta på balkongen och fixa naglarna är sjuuukt härligt att hinna med. Uppskattar Tiden mer än något annat. Sen får jag väl sitta som Ulla Bella Sekreterare resten av mitt liv om det gör mig glad. Ärligt talat är jag så glad för min egna skull att jag äntligen fattat med Hela Mig att jag inte behöver vara så jävla skitduktig hela tiden. För vem fan orkar vara pretto skitnödigt bra hela tiden? Jag orkar i alla fall inte. 

Min helg hittils har varit så härlig; igår satt jag och babblade med broren hela kvällen, bästa terapin någonsin!! Vet inte om det är för att han förstår mig eller om det är för att han har samma sjuka humor  som jag och garvar åt mina skämt, antar att det är något mitemellan:-)
Idag promenerade jag och pappa i flera timmar och bara småpratade om allt och inget, det var jättemysigt trots lite lätt huvudvärk från ölen kvällen innan. Och ikväll vara bara underbar med indisk mat, vän, babbel och bubbel om ALLA livets vesäntligheter. Det blir så uppenbart för mig hur viktigt det är med vänner. Och hur viktigt det är att våga visa sina vänner att man faktiskt behöver dem. Lite läskigt tycker jag som alltid ska vara så tuff och självständig.. men jag känner att jag i alla fall tar stegen i rätt riktning.

det drar i hop sig..

Tiden har gått så vansinnigt fort, och nu är det bara en dryg vecka kvar tills jag lämnar Kebnekaise för den här gången. Det är med skräckblandad förtjusning som jag tänker på Stockholm, asfalt och folk, men som vanligt i mitt liv så är det kontrasterna som är tjusningen.
Att åka upp till Norrland och göra något helt annat är det bästa jag jag någonsin hade kunnat göra. Idag kan jag inte förstå hur jag kunde leva i det stressiga ekorrhjul som jag sprang omkring i. Det känns fantastiskt att vara så full av energi, och det är underbart att kunna gå ut och vandra efter jobbet och bara njuta av vidderna. Bland alla berg och i tystnaden så ser allting lite klarare ut på något sätt.
.. En väldigt sorglig sak som jag inte riktigt orkat ta till mig än är att min älskade vän K har gått bort.. Det gör ont när jag tänker på det.. vi pratade på skype bara ett par veckor innan, lovade varandra att vi skulle sitta i park och mysa nästa gång vi ses.. men nu blev det inte så. Han var så sjuk, och hade det verkligen jobbigt de sista månaderna. På något konstigt sätt så har jag inte förstått än att han inte är här. Kanske är det för att jag är på en så isolerad plats, jag vet inte..drömmer lite mardrömmer och får små gråtattacker, men det är som att hela jag inte vill förstå.. men det var bra att jag var här när det hände (inte för att det går att prata i termer som "bra" i ett sånt här sammanhang), att bara ta skidorna och ge sig ut i ett bergigt landskap som stått där sen uminnes tider..

Kebnekaise

Nu var det en stund sen igen sen lilla bloggen fick lite uppdateringar.
Jag har nu varit på Kebnekaise fjällstation i två händelserika veckor. Vistelsen började med ett snökaos som nästan gjorde att jag förlorade min fina lilla mac och telefonen. Men i slutändan kom både jag och mina små klenoder fram säkert. Sen var det ju det kraschade planet.. och en massa militärer och poliser. Det var något kaotiskt här på stationen, men jag är imponerad över att allt har gått runt så himlans bra. På något konstigt sätt är jag inte alls förvånad att jag bestämde mig för att dimpa ner just där ett flygplan kraschar, det verkar vara en del av mitt liv att hamna i situationer som är minst sagt.. annorlunda. Och som ofta handlar om liv eller död...
Det är nog svårt att fatta för den som inte är här, men tillgången på saker är inte riktigt densamma som på tätbefolkad ort. Tar något slut så kan man inte bara gå till affären om man säger så. Men det gör också att man uppskattar det där som man vanligtvis tar för givet. Som färsk frukt till exempel, åhhh vad jag ska frossa i det när jag kommer hem. Hem blir det torkade aprikoser och russin. Eller glass, hmmm.
Pratade med mamma igår och hon berättade att våren verkligen kommit till stockholm, att hon satt på balkongen och solade. här kan solen visst lysa ibland, men det är meter med snö och täckbyxor är ett måste om man ska vara ute en längre stund.
På mina morgonpromenader brukar jag stöta på ett par älgar som står och ser dåsiga ut, bara det!
Jag har inte sett en bil på 14 dagar, det ska bli så kul att se hur det känns att komma tillbaks till civilisationen om en månad.
Jag har kommit in i jobbet riktigt bra, älskar att stå i receptionen och möta allt folk, vilken skillnad från att sitta på kontor bakom dator 24/7! Nu är det bestämt att jag även ska köra sommarsäsongen, jättekul!
Här uppe råder ett helt anna tempo än det jag är van vid, speciellt på fritiden. Jag har verkligen kommit till ro med mig själv på ett så härligt sätt, och känner inte den där prestationspressen, helt underbart. Jag ska göra allt för att ta med mig den känslan var jag än befinner mig. Harmoni.

bildglimtar av veckan som var (det finns människor här med även om de inte finns bildbevis än:-))


Fredag

Nu har jag varit ledig i 2 dagar, underbara skidturer och promenader!
De senaste dagarna har naggats något i kanten av en ihållande oro för nära och kära.
Farmor och min vän har precis samma cancerform, och för farmors del så verkar det som att det äntligen går åt rätt håll, även om vägen dit är jobbig, den där behandlingen är inte att leka med. Den värsta oron är över i alla fall, nu är det bara att steg för steg försöka bli starkare och starkare för hennes del. Vilket är helt fantastiskt.
För min kära vän däremot så verkar det som att allt måste göras om igen.. vågar inte ens tänka på det, det bara måste gå och bota bort det. Ibland känns det så fruktansvärt orättvist. Det känns så vansinnigt hjälplöst att inte kunna göra något för att förändra läget..
En tyst tanke fladdrar till då och då.. tänk om han inte klarar det.. men jag skjuter undan alla sådana tankar, kan inte ta till mig, vill inte ta till mig. Det känns som om Kevin just lämnade oss för universum, fler får inte försvinna. Tänker jag som en superegoist.
Jag har fått jobbet på Kebnekaise, vilket känns så fantastiskt. Nu kommer jag att få min tid uppe i skogen och bergen i norraste norrland som jag ville från början. Jukkasjärvi är väl ganska så norrut det med, men Kebnekaise har inga förbindelser med civilisationen på samma sätt. Känns som att åka på ett asketiskt, nunnelikt retrreat, typ.
Om jag har tur så funkar telefonen och internetet, jag tror att det gör det, i alla fall för det mesta.
Jag blir kvar där tills den 1 maj, sen åker jag till stockholm i ett par månader och om jag trivs så blir det en vända till på Kebnekaise.
Försöker komma på vad det är som gör att det liksom drar i mig att åka till de här platserna.. kan inte ens förklara för mig själv vad det är, jag bara vet att jag mår så himla bra just nu av att vara här uppe, så nära naturen, och så nära mig själv.
Men jag hoppas att jag får lite besök uppe på fjällstationen, annars blir jag helt gaga:-)
Nu ska jag strax krypa ner i en tidig säng, börjar jobba 04:30 imorgon. Nog för att jag är morgonpigg, men man behöver ju inte överdriva.

härliga lördag

Vaknade så tidigt idag, helt otroligt, när jag är ledig och allt. Men det är skönt, med två hela lediga dagar framför mig. I natt var det så kallt, men  nu känns det riktigt milt ute, säkert jätteskönt att åka skidor idag.

Vilken skillnad det är att bo i det här huset, det går inte ens att jämföra stämningen här och i det andra huset. Känns som att ha flyttat från ett ungdomshem fyllt med huliganer till ett vilohem för..såna som jag typ.

Häromdagen träffade jag en jättetrevlig sametjej som berättade hur mycket intressant som helst om samerna, renarna och hur allt fungerar. Skulle vara spännande att vara med när de åker runt och driver in sina renar som har en tendens att springa lite överallt.

Annars så är väl inte Jukkasjärvi the centre of action. Det finns ett Folkets hus (som ser igenbommat ut), det finns en hembygdsgård, och det finns en kyrka. Ja, och såklart ishotellet, men lokalborna verkar inte alltför förtjusta över att det springer massa utlänningar på ägorna. Känns litegrann som en kallare variant av Änlagård. Konstigt nog så älskar jag det! Inne på konsum sitter tanten i kassen och låtsas vara demostrativt upptagen fastän man är den enda kunden därinne (det är faktiskt väldigt viktigt att sortera tändsticksaskar!), jag tycker att det är lite rörande.

Igår var det action; det var en stor hundspanntävling som gick av stapeln. Tyvärr missade jag starten, men man hörde ett ihärdigt ylande av vovvar hela natten. Idag hoppas jag få se racet när de kommer tillbaks.

Igår ringe de från fjällstationen i Kebnekaise och undrade om jag fortfarande är intresserad av att jobb i receptionen där. Om jag får det jobbet så tar jag det. Tror att Kebnekaise har lite annan typ av personal om man säger så. I sådana fall skulle jag jobba mellan mitten av mars till maj, och sen juni till september. Vi skulle höras igen nästa vecka och då får jag besked. Vill, vill, vill, även om det inte är helt fel att vara här heller. Men känns som att om jag nu ändå kajkat sålångt norrut kan jag lika gärna utforska hela området.


fredag

Äntligen fredag och ledig i 2 hela dagar. Det kommer att bli massor med skidåkning och vila, vila, vila!
Trivs i det nya huset, mycket lugnare och trevligare.
Inatt drmde jag om farmor, hon lät så skrutt i telefon igår. Nu har sista behandlingen varit och det är den sista jobbiga genomköraren av behandlingen..ringde pappa igår. Och påminde om blåbärssoppa och nyponsoppa och sånt som hon verkligen måste få i sig. Herregud känner mig som en riktig hönsmamma, och lite frustrerande att vara så långt bort. Men det finns väl egentligen inte så mycket jag kan göra, jag kan ju inte ta över behandlingen från henne (om jag kunde så skulle jag utan att blinka).
Har kommit in i jobbet och intrigerna, här är det helt andra spelregler som gäller, vilket är en väldigt intressant studie i människor och gruppdynamik. Jag känner mig som att jag står lite utanför och liksom tittar på, och jag trivs ganska bra med det.
Ikväll blir en tidig kväll, jag är faktiskt helt slut av alla nya intryck.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0