< Till bloggens startsida

20130406 morgon

För ett par veckor sen var jag och pappa i Berlin. Det var verkligen mysigt, även om jag inte riktigt gjorde samma saker som jag brukar. Det brukar vara lite mer ta det lugnt på barer, hångla (ja, inte med pappa då utan en viss person som jag dras till som en magnet på ett kylskåp, typ) och allmänt chilligt. Det blev en riktig power walk-weekend, tror aldrig att jag gått så mycket på så kort tid. Jo möjligtvis den gången pappa kom och hälsade på mig när jag bodde i Holland. Jag är liksom inte den som inte promenerar, jag går ju för tusan från jobbet (i Gamla stan) och hem (Bergshamra) nästan varje vardag och traskar runt i Hagaparken varje helg, men med pappa får man verkligen veta att fötterna och benen lever kan jag lova. I vilket fall, det var en toppenhelg och det känns värdefullt att vi gjorde något på egen hand. 
 
På jobbet rullar det på ganska fint; jag trivs verkligen otroligt bra. Kan inte fatta att jag har jagat runt och varit så uppjagad på tidigare jobb, nu har jag helt plötsligt ett liv utanför jobbet, och det känns så otroligt skönt. 
Denna veckan har i och för sig inte varit som det brukar; en tjej har slutat och för tillfället ersätts av en 19-årig kille som jag har i hasorna hela dagarna. Han börjar lära sig nu men det är så otroligt tröttsamt att hela tiden behöva tala om vad man ska göra och varför.. men alla har ju varit nya någon gång så jag ska inte vara alltför orättvis. 
Mamma ramlade på cykeln förra helgen och har brytit axeln, hon är helt handikappad stackarn. Jag har varit hos henne efter jobbet i veckan för at hjälpa henne med allt möjligt, det tar på krafterna även om det är självklart att hjälpa henne. 
 
Relationerna eller orelationerna i mitt liv vill jag inte ens gå in på. Katastrof som vanligt. Jag dras till det där omöjliga, typ de som inte bor här, de som är upptagna, eller de som helt enkelt inte är intresserade av mig. Som hobbypsykolog skulle jag säga att jag problem att knyta an till andra människor och därför på ett undermedvetet plan väljer att attraheras av det omöjliga som inte kommer att bli något. Tar jag bort hobbypsykologrocken så skulle jag nog säga att... det stämmer. Jag måste helt enkelt leta på nya ställen, och VÅGA vara mig själv, och vara konstruktiv så att jag träffar människor som är BRA för mig. I min umgängeskrets så är det verkligen så; jag har personer runt omkring mig som lyfter och suportar mig. Men det kärlekslivet..ja det är det värre med. Men nu är det i all fall vår, och ljust. Den här vintern har varit så lååång, tror hela Sverige lider av massdepression efter de här månaderna. Förhoppningsvis så vänder det nu när solen vågar titta fram igen. 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:

E-postadress: (publiceras ej)

Bloggadress:

Kommentar:

Kom ihåg mig?
Trackback
RSS 2.0