< Till bloggens startsida

det drar i hop sig..

Tiden har gått så vansinnigt fort, och nu är det bara en dryg vecka kvar tills jag lämnar Kebnekaise för den här gången. Det är med skräckblandad förtjusning som jag tänker på Stockholm, asfalt och folk, men som vanligt i mitt liv så är det kontrasterna som är tjusningen.
Att åka upp till Norrland och göra något helt annat är det bästa jag jag någonsin hade kunnat göra. Idag kan jag inte förstå hur jag kunde leva i det stressiga ekorrhjul som jag sprang omkring i. Det känns fantastiskt att vara så full av energi, och det är underbart att kunna gå ut och vandra efter jobbet och bara njuta av vidderna. Bland alla berg och i tystnaden så ser allting lite klarare ut på något sätt.
.. En väldigt sorglig sak som jag inte riktigt orkat ta till mig än är att min älskade vän K har gått bort.. Det gör ont när jag tänker på det.. vi pratade på skype bara ett par veckor innan, lovade varandra att vi skulle sitta i park och mysa nästa gång vi ses.. men nu blev det inte så. Han var så sjuk, och hade det verkligen jobbigt de sista månaderna. På något konstigt sätt så har jag inte förstått än att han inte är här. Kanske är det för att jag är på en så isolerad plats, jag vet inte..drömmer lite mardrömmer och får små gråtattacker, men det är som att hela jag inte vill förstå.. men det var bra att jag var här när det hände (inte för att det går att prata i termer som "bra" i ett sånt här sammanhang), att bara ta skidorna och ge sig ut i ett bergigt landskap som stått där sen uminnes tider..

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:

E-postadress: (publiceras ej)

Bloggadress:

Kommentar:

Kom ihåg mig?
Trackback
RSS 2.0