Vardag
Så är det vardag i morgon igen då.. varför går de lediga dagarna alltid så himla fort. De liksom passerar utan att man märker det, helt plötsligt är det bara över.
Jag är livrädd över att komma tillbaks till kontoret i morgon. Callcentrets livscykel har hunnit snurra ett par varv, jag har hört från kollegor att 84 nya personer har anställts och jag och mitt team (som antagligen har dubblats) har en ny, bättre plats. Alltid något. Och undrar vad de menar med "bättre"? Tystare? Mer avskilt? Mindre avskilt? Så, tillbaka till introduction talks, performance reviews och produktivitets-stressen.. suck. Men det är i slutändan det som gör att jag kan köpa fina gympadojjor och dricka dyra drinkar på stan. Så helt enkelt bara att bita ihop och göra det bästa av det. Usch, det där lät ju inte alls positivt, så illa är det ju faktiskt inte. När man väl är där. Nu är det kvällen innan och den är egentligen jobbigare. Sen är det också något visst med måndagar, de är liksom fadda och så långt ifrån avkoppling man kan komma.
E's lilla flicka är så fin, hon har maassa hår på huvudet och är så liten, så liten. Tänk att man varit sådär liten en gång i tiden, så svårt att tänka sig.
Satt och tänkte idag på hur jobbigt det var att vara tonåring, jag minns ångesten och rädslan över att inte duga som man var så tydligt. Hur man stod och ojade sig, fixade och trixade för att se bättre ut. Sen kom jag på att jag gör ju likadant nu. Men istället för att dra igång en tung sälvanalys gick jag till kylskåpet och hämtade en chokladpudding. Med grädde. Och det är faktiskt den stora skillnaden; jag går inte in i det så långt längre. En finne på näsan kan inte stoppa mig från att gå ut, världen får helt enkelt deala med den. För 15 år sen hade jag ringt skolan och sjukanmält mig. För en liten finne! Eller en dålig hårdag (oj vad många sjukdagar man skulle haft om man gjorde det nu). Känns som små framsteg har gjorts ändå. Progress i det lilla i det långa loppet :-)
Nåja, nu är det snart dags att krypa upp på loftet och skönhets-sova lite, morgondagens prestation är likvärdig med att bestiga Mount Everest.
Jag är livrädd över att komma tillbaks till kontoret i morgon. Callcentrets livscykel har hunnit snurra ett par varv, jag har hört från kollegor att 84 nya personer har anställts och jag och mitt team (som antagligen har dubblats) har en ny, bättre plats. Alltid något. Och undrar vad de menar med "bättre"? Tystare? Mer avskilt? Mindre avskilt? Så, tillbaka till introduction talks, performance reviews och produktivitets-stressen.. suck. Men det är i slutändan det som gör att jag kan köpa fina gympadojjor och dricka dyra drinkar på stan. Så helt enkelt bara att bita ihop och göra det bästa av det. Usch, det där lät ju inte alls positivt, så illa är det ju faktiskt inte. När man väl är där. Nu är det kvällen innan och den är egentligen jobbigare. Sen är det också något visst med måndagar, de är liksom fadda och så långt ifrån avkoppling man kan komma.
E's lilla flicka är så fin, hon har maassa hår på huvudet och är så liten, så liten. Tänk att man varit sådär liten en gång i tiden, så svårt att tänka sig.
Satt och tänkte idag på hur jobbigt det var att vara tonåring, jag minns ångesten och rädslan över att inte duga som man var så tydligt. Hur man stod och ojade sig, fixade och trixade för att se bättre ut. Sen kom jag på att jag gör ju likadant nu. Men istället för att dra igång en tung sälvanalys gick jag till kylskåpet och hämtade en chokladpudding. Med grädde. Och det är faktiskt den stora skillnaden; jag går inte in i det så långt längre. En finne på näsan kan inte stoppa mig från att gå ut, världen får helt enkelt deala med den. För 15 år sen hade jag ringt skolan och sjukanmält mig. För en liten finne! Eller en dålig hårdag (oj vad många sjukdagar man skulle haft om man gjorde det nu). Känns som små framsteg har gjorts ändå. Progress i det lilla i det långa loppet :-)
Nåja, nu är det snart dags att krypa upp på loftet och skönhets-sova lite, morgondagens prestation är likvärdig med att bestiga Mount Everest.
Kommentarer
Trackback
