Hemgång på tomgång
Det här med kontor... är inget för mig. Speciellt inte ett kvinnokontor som anordnar julmiddagar en månad i efterskott. Antar att det blir vad man gör det till, men eftersom en anställd blev av med jobbet p.g.a att hon alltid blev så fenomenalt aspackad på de mest olämpliga tillfällen, så blir det nog inte så vidare värst partajigt.
Hon som blev av med jobbet brukade ha för vana att efter ett glas vin börja hota folk med uppsägning. Nu vågar ingen anställd ens nämna alkohol utan att med allvarlig min lägga till- "usch- det är minsann inget för mig".
Vi brukar mötas upp bakom chefens rygg och sedan super vi oss dyngraka tillsammans, alla anställda. Hon som fick kicken brukar också haka på, hon kan ju dricka utan hämningar nu förtiden. Dessutom är det ingen som tror på henne längre när hon svamlar om att sparka folk.
