< Till bloggens startsida

Johanna Sällström- en ögonöpnare för psykvården?

Läser i DN i dag att för många läkare var inblandade i Johanna Sällströms fall, Socialstryrelsen är kritisk, http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=727542

 

Johanna hade tydligen blivit utskriven trots att hon enligt jounalerna inte alls var i skick att sändashem. Jag blir glad över att media riktar srålkastarna mot den svenska psykvården, om så bara för en sekund.

 

Min bror var på psyket i över ett år, och kan ni tänka er; han hade inte ett enda psykologsamtal! Läkaren kom på sin rond en gång i veckan, skrev ut lite mer lugnande/ uppiggande/ aptitökande preparat. Min bror var så groggy att det inte ens gick att prata med honom. Han var helt apatiskt. 

 

När min bror ville åka hem så släppte de gladeligen iväg honom, gång på gång, varje vårdplats kostar pengar, och det är många som behöver hjälp. 

Det slutade alltid på samma sätt, han satt och karvade sig i armarna efetersom han trodde att maskar kröp innanför huden. Tiden läker alla sår, men ärren på hans armar är så djupa att de kommer att vara med honom resten av livet. 

De som jobbar inom psykiatrin borde ju veta att många människor som är psykotiska blir otroligt paranoida. Att motivera en skrämd, uppjagad människa att ta sin medicin tar tid och energi och det krävs proffesionell personal som vet hur de ska handskas med problematiken. 

 

Genom att skicka hem patienten med ett recept som ända sällskap så kan jag lova er att psykvården skickar väldigt många in i en säker död. 

 

Trots att  scenariot med min bror upprepades gång på gång så följde de inte upp honom när han kom ut i det samhälle som vi alla har svårt att överleva i. Han åt sin medicin ett tag och fungerade riktigt bra i det samhälle som vi har bestämt att man måste klara av att vara i för att ases "normal". 

Men hur lätt tror ni att det är för en kille i 20-årsåldern att äta piller som gör dig impotent, svag i kroppen, lönnfet, och finnig? Självklart ville han inte fortsätta ta dem, och ingen potesteade, eftersom ingen följde upp honom. 

Som anhörig är det otroligt smärtsamt att se någon må så dåligt och att inte kunna göra någonting. 

 

Jag kan förstå att man värnar om varje enskild människas integritet, men den policy som gäller "vill du ha hjälp så måste du själv söka den" går inte att tillämpa i vissa sjukdomstillstånd, något som både läkare och psykologer borde vara helt på det klara med. En männsika som inte ill bli hjälpt blir det inte heller. Det är antagligen därför så många hemlösa lider av en psykisk sjukdom. De har helt enkelt fallit utanför, efter som de varit oförmögna att söka hjälp. 

Men tänk dig in i följande: Du tror att läkare ochpoliser är förklädda spioner som vill in i ditt huvud. Du tror att sjukhus är förtäckta anläggningar för att kunna göra experiment med dig. Du tror att alla på bussen kan höra vad du tänker, och du tror att du kan höra att ALLA är ute efter dig. Ja, så kan verkligheten upplevas för någon som har en psykos. Vem skulle frivilligt uppsöka det som man känner skräck inför? 

 

Nu sitter min bror på rättpsyk (igen) efter att han psykotisk och onykter gjorde något som man inte ska. Jag undrar hur länge de förvarar honom den här gången. Han har fortfarande inte fått prata med någon psykolog, men de har ökat dosen av medicinen. Han kostar samhället en massa pengar, medan hans ungdom långsamt försvinner. Det hade inte behövt vara så. Psykiska sjukdomar är inte små historier som man drogar för en kort stund för att det sedan ska vara bra. Var finns samtalen om hur man hanterar stress, hur man hanterar vardagen, hur man lär sig att leva med en diagnos? Mediciner tar bort symptomen, men är det någon som hjälper till att reda ut vad den utlösande faktorn var/ orsaken? Och hur man kan förebyga att det händer igen? Den tid det tar att utreda och hjälpa ordentligt skulle i det långa loppet spara många mäniskors liv och många av Statens Slantar... 

 

Att Johanna Sällström skickades hem i ett labilt tillstånd förvånar mig inte alls, eftersom hon är en i raden av många... 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:

E-postadress: (publiceras ej)

Bloggadress:

Kommentar:

Kom ihåg mig?
Trackback
RSS 2.0